uadrt 2 het rss IA p a v FIRAR EN - VAT W IAS v Ae - ITA ur Astma AO RNPSRASA M 4 SA nr RAR - is , LADAN 4. a NEAR — VN a ts et Bee päls SA FA ratt Sr E Velma Abe lp tyR tt MB prsig er vn SPN sork krin Fer VR TN ve NAND ee vr beta w D ERA rdr STAAF Sr ante MPG v Bov j p- - min tta r ERS Vä 4 ar IN mre FAL i | a a Rn eter = MN or aglokl, i bl lod Mög Hård angina sy De as nolkarne toinsgåe fram typ srbrivdtörtlR RR skol sek baso GE qtrållstassne a AK eten niddat rer fe ua pt prat ry? b TfRbRVE 2 angp sppianvamatkl ob em Gt fer Barthat fe bars | ES : &£ -iriof kbeteb ef (luv Ufovleen fluor FA Al Gili vsb «ridl ge Je pPATNAOG atrjåttin, br Cu där Ner va öd elox, > by OM Selv illre Kr kinkra OM NK, öN Ch. We.berbil IH FeustrorOtbort, ivEbesonmder st» du METE AL uu AF. AA bart ta AS bj Fow nn FE Av! er ARR 5 v LÅ Åk ww 4 1 FRIIS Hretekee tufft na i förfarturve mV Föne DUR NN ul lv” ev vårt AM hå ONA EVLAG VT [ Har Ulelututgiteg el Vv IN LES TVR ÄR a vin 1 WD LL & 0 Ce vig £1/ 1 fiför Li ed | dr ANM DNENAS ÖRSJÖ He garna i arväd TA ö t=- j = d + - LIT två ; É UN UN LD i Aven at 114 00 e & av AL Ad WW Oörattarsie ur de förr ven tånna des är BFS Il A. Mi aNerin i - 6 ox Atunmungen TR b 0 Darkiplsd renartnnengsontet ) TEL PTT Sn AIR 'TlA An få Jus hänred anre Eitoa tl [ in Pynudsdatik rå UVel nn UB RA RN RS Mg PAGE PER TESTET EEE > SA FRA AN RS RESER RER ERNS AT ON EA TOA UTE ANA SS SN NER OR Vv ; g | | ÖPVERSIGT ET af Finska Vetenskaps-Societetens VAA AA SES | Förhandlingar. | XI. AAND | 1868—1869. a ge (Med en litogr. planche.) INA! FÅ Kd [4 APU = i ) 4 - FN ÖFVERSIGT Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar. XI. 1868—1869. (Med en litogr. planche.) HELSINGFORS, tryckt hos J. Simelii arfvingar, 1869. kör P vevan. Lå 200 hnod-agede oi + todgj dant Ar A spp ad rd ju = 0081-8981 CAN os YOVA. arv bohå rs ME Kl ES vald 'v YR: wo ;29OTIVILETH "ERA AN NT i NORR RS fö RANN K InäniTAs, Hlnsslg. 2 Bod Sävar 3 COS 1 fann É Å i SUR Innehåll. SA Sammanträdet den 14 September 1868 Om smittämnen. — Af F. v. Willebrand -. Sammanträdet den 12 Oktober 1868 . . . Om blå mjölk och dess giftiga egenskaper. Sammanträdet den 9 November 1868 . Fayes hypotes om solens fysiska beskaffenhet. — At I: Bi delöf . : 3 Sammanträdet den 7 Dilémber 1868 : Om lågans natur. — Af A. E. Arppe Vetenskaplig politik. — Af W. Lagus INSE sa tot oc En för Finland ny form af siklöja. — Af Fr. W. Mäklin Sammanträdet den 18 Januari 1869 5 Ovanligt högt barometerstånd den 16 Januari 1869. — AM ; Krueger . Om inverkan af förlräkningip på djararpardsren: = Af 0. Hjelt Meddelanden beträffande finska mineralier och bergarter. — Af F. v. Becker AT FE: J: Wiik Ytterligare om den Chasle'ska bretabniinaen. — AF Å Lindelöf Sammanträdet den 15 Februari 1869 . . . . . . Anophthalmus congenitus. — Af F. v. Becker Om solförmörkelsen den 18 Augusti 1868. — Af A. Kruse Sammanträdet den 15 Mars 1869 SÅ sa Om benmärgens funktioner. — Af F. v. Willebrond Det Hist. Filologiska Institutet i S:t Petersburg. — Af W. Lagus ; Några problemer förahde sellipsen ock läpsnider; — Ar A Lindelöf. : Barometerns medelstånd i Kuopio eflor 20 ära SNUGENAHOnGr: — Af J. Karsten . 5 Medeltemperaturen i Helstastorg" ÖRE Jenuari och Pebruari månader 1869. — Af H. G. Borenius Sammanträdet den 12 April 1869 Några notiser om insekt-faunan i trakten af sden Petötar wodsk. — Af Fr. W. Mäklin . Bidrag till kännedom om den geografiska uloedatgea, i Fin- land af Holostomis phalzenoides L. och Hol. altaica Fisch. v. Waldh. — Af Fr. W. Mäklin . IV Sammanträdet den 29 April 1869 Sammanträdet den 18 Maj sg: Sammandrag af de klimatologiska guterknippnraet i Euland år 1868. — Af A. Moberg Medeltal af de år 1868 observerade vältenköjderna vid Fin- lands kust, i decimaltam. — Af A. Moberg : Medeltemperaturen i Helsingfors under Mars och Sd måna- der 1869. — Af H. G. Borenius Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 April 1869 . Årsberättelse Några betraktelser Sfser jekade RSA el alkermnde ; isynnerhet å sjö- och myrmalmers uppkomst och beskaf- fenhet. — Af A. E. Arppe . Om den ögonsjukdom, som kallas grå starr. NAR Fo V. Becka Förteckning öfver de skrifter som blifvit till Finska Veten- skaps-Societeten förärade från den 1 Juni 1868 till den 18 Maj 1869 . 66. 66. 82. 86. 87. 88. Sa 100. 124. 143. Öfversigt af förhandlingarne September 1868— Januari 1869, Sammanträdet den 14 September 1868. Ordföranden öppnade sammanträdet med tillkännagif- vande om den förlust, som träffat Societeten genom dess or- dinarie ledamot, teckningsläraren M. VON WRIGHTS den 5 sist- lidne Juli inträffade dödliga frånfälle. I särskilda skrifvelser, som nu upplästes, betygade aka- demikerne BoUnIAKOWsKY och BRANDT samt professoren BOHE- MAN sin tacksamhet för deras nyligen skedda utnämning till hedersledamöter i Finska Vetenskaps-Societeten. Enahbanda tacksägelse framfördes å akademikern BörTtH- LINGKS vägnar af hr Ahlqvist. En skrifvelse från sekreteraren i Vetenskaps-Akademien i Paris, hr Elie de Beaumont, medförde underrättelse derom, att bemälde Akademi samtyckt till utbyte af dess Comptes rendus emot Societetens skrifter samt att ifrågavarande comp- tes rendus finge af dertill utsedt ombud uttagas å Akademiens sekreteriat. Sekreteraren meddelade, att han i sådant afseen- de allaredan adresserat sig till bokhandlaren Leiber i Paris. Hr Bownsporrrf tillkännagaf, att Kejserliga Naturvänner- nes Sällskap i Moskwa önskade träda i utbyte af skrifter med Societeten, hvartill bifölls. Ordförande hr ARPPE förevisade ett stycke af den me- teor, som den 30 Januari detta år nedfallit i Polen. Hr VON WILLEBRAND redogjorde för de nyaste undersök- ningarne rörande de smittämnen, som ligga till grund för vissa farsoter. Hr MÄKLIN förevisade ett exemplar af Euplectella Asper- gillum Owen, förskrifvande sig från Filippinerna och nyligen 1 ro sänd till härvarande museum af naturaliehandlaren Frank i Amsterdam. Denna egendomliga art af de s. k. kiselsvam- parne, liknande en konstgjord glasväfnad, har hittills varit ganska sällsynt i de zoologiska samlingarne. I sammanhang härmed ville talaren beriktiga en felak- tig uppgift, som influtit i Societetens årsberättelse af den 29 April 1859 och i hvilken omtalas, att statsrådet Nordmann den 22 November förevisat och beskrifvit en till slägtet Ha- lionema hörande glaspolyp från Japan. Det ifrågavarande exemplaret hade nemligen i verkligheten varit en egendomlig kiselsvamp, hörande till slägtet Hyalonema Gray. Såsom ett prof på den yppiga vegetation, som den un- der sistlidne sommar rådande ovanliga värmen varit egnad att framkalla, förevisade hr LINDBERG ett maisax samt ett exem- plar af ricinus communis, hvilka mognat på kall jord i härva- rande botaniska trädgård. Sekreteraren omnämnde ett i Paris nyligen utkommet större arbete med titel: Lecons de mécanique analytique, par Pabbé Moigno, innehållande bidrag af åtskilliga vetenskaps- män och deribland en af honom författad framställning af den allmänna teorin för potentialfunktionen. På framställning af hr MoBERG beslöt Societeten, att de af honom sammanställda klimatologiska anteckningarne för åren 1846—1855 skulle efterhand, i mon af Societetens till- gångar, publiceras in extenso i ”Bidragen.” Sammanträdet den 12 Oktober. Akademikern WIEDEMANN, som nyligen blifvit invald till hedersledamot i Societeten, betygade skriftligen sin tacksam- het för denna utmärkelse. I ett bref till sekreteraren hade bokhandlaren Leiber i Paris förklarat sig villig att uttaga och under korsband hit öfversända de för Societeten bestämda exemplaren af derva- rande Vetenskaps-Akademies publikationer. Ordföranden meddelade observationer gjorda af majoren KARSTEN Öfver islossningen och isläggningen i Kallavesi sjö under åren 1822—1868. Enligt dessa observationer skedde islossningen i medeltal på följande dagar: Åren 1822—1831 Maj 14,9. > vygadorNat sojyg aga PNATSSTLTSGL NR » 1868-1868”; 235 Dagen för isläggningen åter var i medeltal: Åren 1832—1841 Nov. 23,6. 2 RSS ET SOT EN SBSNG-LO01 FY. IRI. » "1862-1867 "24. Häraf framgår, att under den tidrymd af 4!/, decennier, som observationerna omfatta, en successiv framflyttning af da- gen för islossningen egt rum, hvaremot tiden för isläggningen förblifvit nära nog oförändrad. Det vore väl dock förhastadt att af dessa få data vilja sluta till en jemnt fortgående för- sämring af klimatet. Hr VON BECKER omnämnde några fall af förgiftning ge- nom blå mjölk, observerade af prof. Mosler i Greifswald. Närmare undersökningar hade ledt till den åsigt, att mjölkens blåa färg härrör af anilin, som bildar sig genom en under vi- brionernas inverkan försiggående sönderdelning af mjölkens proteinämnen. Hr MoBErRG förevisade och beskref en af honom i sam- råd med mekanikern Österlind uppfunnen och konstruerad ro- terande ångmaskin. AAA Sammanträdet den 9 November. I ett till Societeten adresseradt cirkulär, som nu upp- lästes, anhöll Agrikultur-Departementet i Washington i Förenta Staterna att i utbyte emot dess publikationer få Societetens arbeten sig tillsända, hvartill Societeten med nöje samtyckte. Hr KRUEGER omnämnde de observationer, som å härva- rande astronomiska observatorium blifvit gjorda vid Merkurii passage öfver solskifvan den 3 i denna månad, samt medde- lade tillika några preliminära notiser om de resultater, som vunnits af de vetenskapliga expeditioner, som varit utsända till Arabien och Ostindien för att observera den totala solför- mörkelsen den 18 sistlidne Augusti. Sekreteraren redogjorde för en af Faye uppställd ny hy- potes angående solens fysiska beskaffenhet. Hr HjJELT omtalade några experimenter, som i sednaste tider blifvit gjorda för att utröna genomskinligheten af sär- skilda delar af menniskokroppen. Vid starkt magnesium-ljus visa sig icke blott huden och benen, utan äfven lungväfna- den, fettet, lefvern, njuren o. s. v. mer eller mindre transpa- renta, och man har redan lyckats på denna väg konstatera benbrott och luxationer samt tillochmed urskilja hjertats om- fång och läge hos barn af mager kroppskonstitution. SARA Sammanträdet den 7 December. Ordföranden erinrade om den förrlust, som drabbat So- cieteten genom dess kort förut invalde hedersledamot, profes- soren BoHEMANS den 2 sistlidne November timade död. På framställning af hr LINDBERG beslöt Societeten att till Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica afstå det ännu åter- stående lagret af de på Societetens bekostnad utgifne tre för- sta häftena af Sällskapets Notiser, med vilkor att enskilda delar deraf vid möjligen förefallande behof skulle äfven fram- deles ställas till Societetens disposition. Vid skedd anmälan derom, att Direktionen för, Otava landtbruksskola samt innehafvaren af Värtsilä jernbruk önska- de vid nämnde inrättningar låta för Societetens räkning an- ställa meteorologiska observationer, såframt dertill nödiga in- strumenter kunde erhållas, samtyckte Societeten att för så- dant ändamål till hvardera inrättningen öfverlemna en baro- meter och två termometrar. Ordföranden redogjorde för en af Frankland uppställd ny teori för ljuslågan, enligt hvilken lyskraften vore i vä- sendtlig grad beroende af den brinnande gasens täthet och temperatur. Hr MÄKrLIn förevisade och beskref en för Finland ny form af siklöja. Såsom ett egendomligt exempel derpå, huru vetenskap- liga teorier stundom kunna missbrukas för politiska syften, omnämnde hr LAGUS en af en fransk historieforskare nyligen uttalad åsigt, enligt hvilken polacker och ryssar vore tvenne väsendtligt skilda folkstammar, i det polackerna hörde till den indogermaniska stammen, men ryssarne deremot vore af finskt ursprung samt möjligen afkomlingar af de fordna Scy- therna och andra Turanska folk. I betraktande af de olägenheter, som varit förenade der- med, att Öfversigten af Societetens förhandlingar utkommit blott engång om året, beslöt Societeten att denna öfversigt från nästa års början skulle utgifvas i smärre häften eller num- mer, ett för hvarje eller hvartannat sammanträde, hvarigenom man hoppades, att intresset för Societetens förhandlingar både hos ledamöterna och hos allmänheten kunde i väsendtlig mon lifvas. För att verkställa detta beslut, skulle vid nästa sam- manträde ett redaktionsutskott af tre medlemmar, en från hvarje sektion, utses, hvilka jemte sekreteraren vore närmast ansvarige för öfversigtens regelbundna utgifvande. AA Sammanträdet den 18 Januari 1869. Efter justeringen af protokollet för föregående samman- träde upptogs åter frågan om tillsättandet af det utskott, som egde att jemte sekreteraren ombesörja utgifvandet af den till- ämnade månadsöfversigten öfver Societetens förhandlingar och beslöts, att detsamma skulle utgöras af ordföranden, vice-ord- föranden samt den ledamot, som under nästföregående år inne- haft ordförandeskapet. Societeten hade fått emottaga en skrifvelse från profes- soren HANSEN i Gotha, hvilken deri betygade sin tacksamhet för utnämningen till hedersledamot i Societeten samt till den- samma förärade åtskilliga af honom utgifna värdefulla arbeten. La Société des Sciences Physiques et Naturelles de Bordeaux hade likaledes tillsändt Societeten några delar af sina sednast utgifna memoirer jemte en skrifvelse, hvari bemälde sällskap anhöll att med Soeieteten anknyta ett ömsesidigt utbyte af såväl tidigare utgifna som framdeles utkommande skrifter, ett förslag som med nöje antogs. Hr KRUEGER gjorde uppmärksam på det ovanligt höga barometerstånd, som under de närmast föregående dagarne varit rådande, samt meddelade i sammanhang dermed några iakttagelser angående lufttryckets variationer på skilda orter. Hr HJectT omtalade några undersökningar, som nyligen blifvit gjorda till utrönande af höga temperaturers inverkan på lefvande kroppar. Försöken hade blifvit anställda med hundar, sålunda att bröstet och buken beströkos med terpen- tin och derefter antändes. En i ett sår instueken termometer utvisade dervid, alt temperaturen, som i normalt tillstånd ut- gör 35”, efterhand steg ända till 739. Men denna stegring egde rum endast å sjelfva förbränningsstället, hvaremot redan på några tums afstånd derifrån ingen sådan verkan förspor- des. Förbränningen synes således öfverhufvudtaget icke öka blodmassans temperatur, utan endast åstadkomma en viss för- ändring i dess sammansättning. Sekreteraren meddelade några af den franske naturfor- skaren MAREY gjorda intressanta rön angående insekters flygt. — Det är bekant, att man sökt bestämma den hastighet, med hvilken insekterna röra sina vingar, genom tonhöjden af det surrande läte de under sin flygt afgifva, samt att man på denna väg funnit ganska stora tal, t. ex. 600 vingslag i se- kunden för den vanliga flugan och för andra insekter ännu vida mer. Likväl råder ännu en viss osäkerhet om den or- sak, som framkallar ljudet, hvilket af några fysiologer till- skrifves icke vingslagen, utan särskilda verktyg hos insek- terna. 2 Hr Marey har nyligen sökt utreda frågan genom direkta experimenter på följande sätt. Han fasthåller insekten med en fin tång och låter den flaxa, så att vingspetsen berör den med sot öfverdragna ytan af en cylinder, som kringvrides med en viss hastighet. Vingen tecknar derunder på cylindern eit slags våglinie, hvars höjningar och sänkningar troget afbilda vingens rörelser. Till angifvande af tiden begagnas en stäm- gaffel, hvars vibrationstal är noga bekant, och som gör t. ex. 500 enkla svängningar i sekunden. Man låter stämgaffelns vibrationer, medelst ett anbragt fint stift, samtidigt afteckna sig på cylindern, då man omedelbart kan jemföra de antal svängningar, som vingen och stämgaffeln gjort på samma tid. Genom detta lika enkla som sinnrika förfarande har Marey funnit följande antal vingslag i sekunden: för en vanlig fluga . . . . 330, BYFCHEBTOMS "3-6. 2 sd es 240, URHGELADIISSET MDS skred 190, USER Seller AA rar Aes 110, SM On DeNula SE 28, o. s. v. Men han anmärker, att dessa tal, tillfölje af cylin- derns motstånd mot vingens rörelse, sannolikt äro betydligt mindre än under insektens fria flygt För att bestämma det sätt, hvarpå vingens rörelse för- siggår, har samma författare begagnat en optisk metod, som ofta användes i akustiken. Han fästade med lim ett fint guld- bladsfjäll vid ändan af vingen och lät en solstråle falla der- på. Under sin rörelse tecknade vingen nu en lysande linie, som befanns hafva formen af en 8. Häraf framgår, att vin- gen ej rör sig i ett plan, utan har en skef rörelse, sannolikt beroende af det sätt, hvarpå luftens motstånd verkar på den- samma. Å Licentiaten WnKks vägnar anmäldes en uppsats med titel: Meddelanden beträffande finska mineralier och bergarter, hvil- ken skulle införas i Öfversigten. SLAD 'd FR Sn. | SYAS9 Ag ine <BOWV € LI LIBRARY g Vetenskapliga meddelanden. Cm smillämnen. Undersökningarne angående beskaffenheten hos det smitt- ämne, hvilket ligger till grund för de olika farsoterna, göra allt fortfarande nya eröfringar. Af synnerligen stort intresse äro de inom detta område sednast gjorda undersökningar af den celebre DAvaInE. Han har inför medicinska akademin i Paris vid dess sammanträde under September månad detta år uppläst en memoir under titel: Nouveltes recherches sur la consti- tution et la diagnostique de la pustule maligne, hvars resultater synas vara af ett särskildt intresse nu, då äfven vårt land svårt hemsökts af denna epizootie. I afseende å smittämnets art har det på det bestämda- ste funnits bundet vid bacterier, inbäddade emellan de af sjuk- domen angripna väfnadernas celler. Genom dessas behandling med kaustikt kali, hvaraf djurtexturen upplöses men bacterier- na lemnas oangripna, kan undersökningen lätt försiggå. Uti närvaron eller frånvaron af dessa bacterier har microsecopet på det bestämdaste afgjort frågor, der tvifvel uppstått, huruvida en åkomma varit denna smittosamma pustula maligna eller den henne till det yttre mycket liknande pseudopustulan, hvil- ken hvarken medförer fara för det angripna kräket, ej heller kan meddela smitta. I afseende å smittosamheten hafva experimenter adaga- lagt denna vara i nämnda af bacterier utmärkta blodsjukdom af en så hög grad, att inoculation af en milliondedels droppe blod medfört sjukdom och död med en hastighet ifrån 26—53 timmar. Hos de sålunda besmittade djuren befanns blodet in- fecteradt af bacterier. Tillgången vid experimenterna var, att en droppe blod af det sjuka djuret uppblandats i rent defi- brineradt oxblod till den mängd, att blandningen efter behag höll på hvarje droppe en tusende-, en tiotusende-, en hundra- tusende- eller en milliondedels droppe. Davaine har äfven gjort inympningsförsök å djur, dem erfarenheten visat icke vara mottagliga för mjeltbrandsgiftet, och fann härvid, att t. ex. höns blefvo oskadde, ehuru dels fem dels tio millioner gånger större massor insprutats i deras blod, än som var tillräckligt att döda ett marsvin. F. v. Willebrand. vn Om inverkan af förbränning på djurorganismen. De förändringar, som inom organismen uppstå i följd af förbränning, hafva hittills varit endast ofullständigt kände. Man har i allmänhet fästat sig endast vid den skada, som träffat huden, och har velat derifrån härleda de för öfrigt min- dre konstanta afvikelser, dem man funnit i inre organer. Man har tillika i förbränningen velat finna en återverkan på nerf- systemet och har trott sig deruti kunna söka förklaringen till de ofta våldsamma symptomer, som åtfölja en svårare för- bränningsskada. Det torde derföre icke sakna intresse, att se en redogörelse öfver de experimenter, hvilka d:r WERTHEIM nyligen anställt i detta hänseende å lefvande djur, och de re- sultater, hvilka han på grund af dessa undersökningar vunnit. Desamma anställdes på hundar sålunda, att bröstet och öfre delen af buken blefvo bestrukna med terpentin och derefter antände. Medelst en thermometer, som infördes i ett ungefär tre tum från brandytan bildadt sår och som inskjöts ända till brandstället, bestämdes först den normala temperalnren, hvar- efter dess stigning kunde med lätthet observeras. Anmärkas bör, att djuren naturligtvis vore bedöfvade, dels medelst in- sprutning af opiitinktur, dels chloroformiserade. Förbrännings- försöken förnyades flere gånger efter hvarandra, för att finna till hvilken höjd temperaturen öfverhufvud skulle höja sig. I stället för förbränning användes äfven i en del fall förnyade 10 begjutningar med sjudande vatten. Alla djuren dogo antin- gen efter några timmar eller åtminstone inom några dygn. Kroppens temperatur, som vid under huden anställd mät- ning utgjorde 35? C., steg i följd af upprepade förbränningar ända till 732 och hade, om ännu en mera intensiv hetta blif- vit använd, sannolikt stigit ännu högre. Temperaturen sjönk efter hvarje försök i början hastigare, vid de förnyade för- bränningarne långsammare och fordrade en tid af omkring en timme, för att åter gå till det normala förhållandet. På ett afstånd af omkring två tum från förbränningsstället bibehöll sig temperaturen under hela försöket på sin normala höjd. Vid mikroskopisk undersökning af huden befanns het- tans inverkan hafva sträckt sig blott till öfverhuden och rete Malpighii, medan den egentliga huden var oskadad, med un- dantag deraf att oregelbundna massor af melanin bildat sig längs de finare blodkärlen. Denna melaninaflagring förekom- mer blott vid förbränning af lefvande djur, medan den sak- nas hos döda djur, hvilka utsättas derför. Hos alla de djur, der en förbränning blifvit verkställd, anträffades njurarne förändrade sålunda, att, utom en stark blodfyvllnad, deras epithelier voro svällde och grumliga samt de Malpighiska kapslarne och urinkanalerna fyllde dels med blodkristaller, dels med sammanhopade blodkulor. Det vigtigaste och mest intressanta resultatet af dessa undersökningar är upptäckten af en konstant förändring i blo- det. Om man ur en ven hos ett förbrändt djur samlar blod, visar det redan efter en half timme, utom de normala blod- elementerna, ett stort antal rundaktiga kroppar af 0,001—0,004 mm. i diameter, hvilka till sina egenskaper förhålla sig så- som röda blodkorpuskler. Deras antal är lika stort eller t. o. m. större än de normala röda blodeellernas. Dessutom inne- håller blodet en stor mängd i delning stadda röda blodkor- puskler, från hvilka de nu nämnda kropparne afsnört sig samt ett förökadt antal färglösa blodeeller. Detta befund, som an- träffas i djurets hela blodmassa, öfverensstämmer fullkomligt med de förändringar, hvilka MAx ScHULTZE vid uppvärmning af djur- och menniskoblod till 522 C.: och deröfver funnit för 11 sig gå vid undersökning på mikroskopets uppvärmda objekt- skifva. Dessa förändringar inom blodet, hvilka ursprungligen framkallas i den omedelbara närheten af förbränningsstället, meddelas derifrån kroppens Hela blodmassa. I dem torde man nu kunna söka förklaringen till flere af de ofta svåra symptomer, hvilka observeras efter våldsamma förbränningar. 0. Hjelt. Om blå mjölk och dess giftiga egenskaper. Under sin vistelse i Giessen, år 1862, blef prof. Mosler, såsom läkare, kallad till en famille, inom hvilken modren och tre barn efter förtäring af filbunka insjuknat uti en häftig mag- inflammation, under det att deremot fadren, som ej deltagit i måltiden, förblef frisk. Modren, som förtärt det öfversta lag- ret, var svårast sjuk. Alla voro likväl så matta och orkes- lösa, att de ieke kunde lemna sängen. Dagen derefter befunnos patienterna lida af belaggd tunga, äckel, smärtor under brö- stet, uppstötningar och elak, sur smak. Ett ingifvet kräkme- del åstadkom rikliga uppkastningar, hvarpå diarrhé, och efter två dagar tillfriskning följde. På tillfrågan om den förtärda mjölkens beskaffenhet, be- rättade modren, att den på sin yta haft en mörkblå hinna, som man ej vårdat sig om att borttaga före måltiden; äfven hade den visat en egendomlig elak smak. En dylik filbun- ka, som framvistes, befanns på sin yta hafva en tre linier tjock blå hinna, samt äfven djupare ned vara af ljusblå färg. Mikroskopet visade i den blåa hinnan en mängd delvis blå- färgade svampbildningar. Ehuru blåfärgad mjölk redan ofta förut blifvit observe- rad, är likväl ofvananförda fall anmärkningsvärdt, såsom den första i litteraturen anförda förgiftning medelst blå mjölk. Genom förtäring af en mängd växter kan nemligen, så- som både landtbrukare, botaniker, kemister och läkare nog- samt iakttagit, mjölk ej blott färgas blå, utan äfven gul eller röd. Så uppgifvas morötter, caltha palustris, safran och rha- barber meddela mjölk gul färg; krapp, galium och opuntia- arter röd; myosotis palustris, polygonum aviculare, mercuria- lis perennis, equisetum, anchusa officinalis m. fl. blå. Från den af förtärda växter uppkomna blåa färgen skil- jer sig den i giftig mjölk förekommande, derigenom att denna sednare först uppstår 5 å 6 dagar efter mjölkningen, samt att denna, enligt af Mosler tillsammans med botanikern Hoffman anställde försök, visar sig contagiös. Tillsätter man nemligen en liten portion blå mjölk till en stor mängd vanlig, så fär- gar den efter några dagar denna mer eller mindre, stundom t. o. m. djupt indigo-blå. Processen påskyndas betydligt genom fuktig värme. Vidare hafva nämnde förf. funnit att de uti den giftiga blåa mjölken förekommande svamparne äro fullkomligt analoga med de i hvarje sur mjölk förekommande, samt att färgämnet ej uteslutande häftar vid de i mjölken förekommande fasta kropparne, utan är fullkomligt upplöst deri. På samma Oidium-tråd såg Hoffman t. ex. några celler blåa, andra färglösa. Enligt iakttagelser af en mängd veterinärläkare får upp- komsten af blå mjölk ej direkte tillskrifvas förtäring af då- ligt, unket foder, såsom mången landtbrukare tror, utan står den städse i sammanhang med ett lindrigare gastriskt lidande hos korna. Eget nog uppträder detta fenomen mest på sen- sommaren, i slutet af Augusti, vid inträffande fuktig och varm väderlek, som äfven i allmänhet är gynnsam för svamparnes utveckling. Anmärkas må att äfven vibrionerne, som uppträda öf- verallt der ägghvitartade ämnen sönderfalla, oaktadt sin stora rörlighet, enligt Leuckarts undersökningar, likväl bestämdt ej äro djur, utan vegetabiliska nära svamparne (Fadenpilze) stå- ende bildningar. Införandet i tarmkanalen af dylika lågt stående svamp- bildningar (såsom möggel af olika arter, jäst, mjöldryga m. fl.) förorsaka lätt förgiftningar, ofta med dödlig påföljd. Så fin- ner man t. ex. inom den toxikologiska litteraturen omnämndt hästar, som dött till följe af att de förtärt möglig hafra. Ut- 13 om de i blå mjölk talrikt förekommande svamparne, härrör troligen den giftiga verkan äfven af ett annat nyligen deri upptäckt ämne. För kort tid sedan publicerade nemligen prof. Erdmann uti Journal fär praktisehe Chemie en uppsats, deri han visar att proteinämnen medelst vibrioner (hvilka i detta fall verka som ett ferment) sönderfalla bland annat uti Anilinfärgämnen. Uti mjölk är det det coagulerande kaseinet som bildar ut- gångspunkten och materialet för bildningen af det blåa pig- mentet, som gifver alla för anilinblått (Hoffmans triphenylros- anilin) karakteristiska reaktioner. Denna mjölkens sönderdel- ning måste således härröra af utifrån införda svampar. Hoffman och Fiärstenberg anse, enligt anställda under- sökningar, att den i hvarje mjölkkärl förekommande svamp- arten, penicillium glaucum, äfven åstadkommer nämnde sön- derdelning; men att det blott inträffar, då de i mjölken före- kommande proteinämnena genom sjukliga förhållanden hos djuret (dålig chylusbildning) äro på något sätt från normen afvikande. Anilin åter hör till den klass af gifter, som förnämligast afficiera ryggmärgen, och dermed öfverensstämma äfven de vid ifrågavarande förgiftning observerade symptomerne af oro, ängslan, matthet, svindel och ryckningar i kroppen. F, von Becker. Fayes hypotes om solens fysiska beskaffenhet. Genom Kirchhoffs uppfinning af spektral-analysen hafva åsigterna om solens fysiska beskaffenhet sedan ett årtionde undergått en fullständig omkastning. TI stället att man förut betraktade solen såsom en jemförelsevis kall och mörk kropp omgifven af en genom någon elektrisk process sjelflysande atmosfer, anses det nu för en afgjord och konstaterad san- ning, att solen är icke blott skenbart, utan 1 verkligheten en glödande massa. Men en punkt finnes dock, om hvilken ve- -14 tenskapsmännen ej ännu blifvit fullt ense, nemligen frågan om det aggregationstillstånd, i hvilket nämnde massa befinner sig. Den omständigheten att solljuset gifver ett kontinuerligt spektrum, endast afbrutet af fina absorptionslinier, tyder vis- serligen derpå, att ljuset emanerar från en solid eller smält massa och ej från en brinnande gas. Men å andra sidan kan man ej förneka svårigheten att med detta faktum samman- ställa den enorma temperatur, som efter all sannolikhet är rådande på och inom solen. Enligt Pouillets redan för tre decennier tillbaka anställ- da undersökningar är den värmemängd, som hvarje qvadrat- meter af jordens yta på en minut emottager från solen vid lodrätt infallande strålar, eller rättare sagdt skulle emottaga, om ingen atmosfer funnes, lika med 17,633 kalorier "), då man med kalori betecknar den värmemängd, som åtgår för att höja temperaturen af 1 kilogram vatten från 02 till 19 C. Då jor- dens afstånd från solen utgör omkring 215 solradier, måste intensiteten af det utstrålande värmet vid solens yta vara 215 —=46225 gånger intensivare än på jorden, hvaraf man kan sluta, att hvarje qvadratmeter af solens yta afgifver 13600 kalorier i sekunden. Under antagande af en fullkomlig kon- duktibilitet och en värmekapacitet, som vore 133 gånger större än vattnets beräknar Pouillet solens afsvalning till 19 på 100 år samt härleder häraf, under ett nytt antagande om utstrål- ningsförmågan, att solens temperatur utgör minst 14612 eller något mer än den, som motsvarar jernets smältpunkt. Detta resultat har dock, såsom hvilande på åtskilliga fullkomligt godtyckliga antaganden, ingen annan betydelse än den redan =) Enligt mekaniska värmeläran finner man, att denna värme- tillförsel innebär en källa till mekaniskt arbete, som kan uppskattas till 1,66 hästkrafter. Emot 100 sv. qvadratfot svarar enligt detta förhållan- de 14,7 hästkrafter, hvaraf likväl endast omkring 4 under gynsamma atmosferiska förhållanden komma sjelfva jordytan till godo, emedan större delen absorberas af luftkretsen. Då det uppgifves, att Ericsson genom sina nya solmaskiner lyckats uppsamla något öfver 1 hästkraft på 100 qvadratfot, är detta således i verkligheten endast omkring 1 af det teoretiska beloppet. 15 antydda, att angifva den lägsta möjliga gräns för soltempera- turen. Att densamma i verkligheten måste vara mångfaldt högre, synes otvifvelaktigt framgå deraf, att solatmosferen, en- ligt hvad spektral-analysen gifver vid handen, innehåller dun- ster af jern och andra metaller i stor mängd. Huru sväfvan- de och osäker denna uppskattning af soltemperaturen än är, blifver det i alla fall gåtlikt, huru under sådana omständig- heter större delen af solens massa kunde bibehålla en fast eller flytande aggregationsform. Ledd af dylika betraktelser har Faye, som mycket sys- selsatt sig med hithörande frågor, uppställt en ny hypotes om solens fysiska beskaffenhet, hvilken han på sednaste tider icke utan framgång sökt förfäkta emot anhängarene af den Kirch- hoffska teorin. Enligt hans åsigt är solens inre massa till- följe af den höga temperaturen icke blott gasformig, utan de enkla ämnena förekomma der åtskilda eller i fritt tillstånd, emedan värmet hindrar dem att ingå kemiska föreningar med hvarandra. I skötet af denna gasformiga massa verka enor- ma krafter, hvarigenom häftiga och djupt ingripande rörelser förorsakas. Utan att kunna i detalj redogöra för dessa rö- relser, anser Faye dem böra bestå hufvudsakligen i vertikala strömmar, gående dels nedifrån uppåt, eller från medelpunk- ten åt ytan, dels i motsatt rigtning. Tillgången härvid vore sådan, att den vid ytan befintliga materien afsvalnar, bildar kemiska föreningar och kondenseras samt nedfaller såsom ett regn, hvaremot den heta gasen ur solens inre oupphörligt till- strömmar i motsatt rigtning. Den nedåtgående kalla ström- men upphettas mer och mer under fallet, emedan lefvande kraften öfvergår i värme; med den uppstigande strömmen är förhållandet motsatt: dess värme förbrukas till det arbete, som förrättas under rörelsen. Enligt denna teori skulle solljuset egentligen härröra från de droppformiga glödande partiklarne närmast solytan, hvilka likt ett intensivt och oupphörligt eld- regn omgifva den inra genomskinliga eller dunkla gasmassan. Teorin vore sålunda bragt i öfverensstämmelse med de genom spektral-analysen vunna resultaterna. Faye har trott sig finna ett direkt stöd för denna sin 16 hypotes i de nyaste undersökningarne rörande solfläckarne och deras rörelser. Genom diskussion af Carringtons obser- vationer har han sökt leda i bevis, att dessä fläckar äro för- djupningar i fotosferen och icke öfver densamma sväfvande moln, såsom man hittills velat antaga. Härigenom förklaras den olikformighet i solfläckarnes rörelse, som yttrar sig i en skenbar förflyttning af solfläcken i rigtning från solskifvans medelpunkt och hvilken andra tillskrifvit ljusstrålens brytning genom solatmosferen. Afräknas denna förflyttning, såsom sig bör, och bedömmes solens rotation efter den sålunda korrige- rade rörelsen hos fläckarne, så framgår ett oväntadt resultat. Det visar sig nemligen, att rotationen är olika för olika pa- ralleleirklar, sålunda att hastigheten är störst vid eqvatorn men aftager beständigt emot polerna enligt en enkel matema- tisk lag, som kan uttryckas genom formeln m= 857,6 — 157,3 sin? 4, der m är dagliga rörelsen och 2 latituden. Enligt denna for- mel fulländar en punkt vid soleqvatorn sitt omlopp på 25,2 dygn, hvaremot rotationstiden vid 45? latitud är 27,7 och vid polerna 30,8 dygn. En sådan olikhet i omloppstiden för skil- da delar af solytan — förutsatt att den genom fortsatta ob- servationer blifver med säkerhet konstaterad — utgör onekli- gen ett vigtigt argument för den af Faye uppställda hypotesen. L. Lindelöf. Om lågans natur. Anmärkningsvärda försök hafva öfver detta ämne blifvit anställda af Frankland. Redan år 1861 hade han beskrifvit den verkan ett förminskadt tryck åstadkommer på några för- bränningsfenomen och härledde deraf den lag, att förminsk- ningen i lyskraften hos en gas- eller ljuslåga är proportionel till förminskningen af det atmosferiska trycket. Några senare försök föranledde tvifvelsmål öfver den allmänt antagna och till först af Davy framställda teori, att en gaslågas och i all- 17 mänhet lysande lågors ljus skulle härröra af fasta kroppars glödgning i lågan. Beträffande gas- och ljuslågor anser Frank- land det vara bevisadt, att sotet, som ur dessa lågor afsätter sig på kroppar, hvilka införas i lågan, icke är rent kol, utan innehåller väte, som man endast kan utdrifva genom ihållan- de stark glödgning i en atmosfer af klorgas. Under fortgån- gen af sina undersökningar fann Frankland, att många lysan- de lågor finnas, som omöjligen kunna innehålla fasta partik- lar. Sålunda afgifver lågan af metallisk arsenik, som brinner i syrgas, ett mycket intensivt hvitt ljus: då nu arseniken är flygtig vid 1802 och dess förbränningsprodukt, arseniksyrlig- heten, vid 2182, medan glödgningstemperaturen för fasta krop- par åtminstone uppgår till 5007, är det alldeles omöjligt att fasta partiklar kunna finnas i arseniklågan. Likaså, om man låter ångan af kolsvafla brinna i syrgas, uppkommer dervid ett så lysande ljus, att man knappt kan uthärda dess sken; men i denna låga kunna ej heller, såsom man lätt kan finna, fasta partiklar förekomma. Äfven vid kolsvaflans förbränning i qväfoxidul uppstår ett så bländande ljus, att det begagnats vid fotografering, då man haft behof af mycket hastig ljus- verkan. — Andra dylika exempel kunde anföras. Frankland påminner om det starka sken, som fosforn vid sin förbrän- ning i syrgas frambringar och anser det utmärkt intensiva lju- set dervid icke härröra af den bildade fasta fosforsyran, så- vida denna redan vid rödglödgningshetta är gasformig, men den temperatur, som vid förbränningen uppkommer, är vida högre och öfverstiger till och med den, vid hvilken platina smälter. Af dessa och andra skäl anser Frankland, att glödande kolpartiklar icke äro orsaken till gas- eller ljuslågornas sken, utan att dessa lågors lysande ljus härrör af täta, men genom- skinliga kolväteångors utstrålning. Vidare leder sig Frank- land till den slutsats, att gaser och täta ångor blifva lysande vid mycket lägre temperaturer än luftformiga vätskor af en jemförelsevis låg specifik vigt och att detta resultat till en stor del, om ej helt och hållet är beroende af gasens eller ångans natur, såvida lättare gaser, som icke lysa vid en gif- 2 18 ven temperatur, då de brinna under vanligt lufttryck, blifya det när de äro komprimerade. Blandningar af vätgas och koloxidgas med syrgas gifva sålunda endast ringa ljus, när man bränner eller låter dem detonera i fria luften, men de frambringa ett ganska starkt sken, om man låter dem deto- nera i slutna glaskärl, så att deras utvidgning i förbrännings- ögonblicket hindras. Brännas dessa gaser i enkom för ända- målet inrättade apparater, så finner man att lågan redan vid 2 atmosferers tryck betydligt tilltagit i ljusstyrka, medan vid 10 .:atmosferers tryck ljuset i en 1 tums låga är tillräckligt att på ett afstånd af två fot från lågan tillåta läsning af tryckt skrift, och det utan att bakom lågan finnes någon reflekteran- de yta. Tyngre och komprimerade gasers egenskap att vid glödg- ning gifva mera ljus än andra, visar sig äfven i den elektri- ska gnistans förhållande, då den passerar igenom gaser af oli- ka tyngd och täthet. — Går gnistan genom vätgas, är ljuset mycket svagt; går den genom klor- eller svafvelsyrlighet, ger den ett vida intensivare sken. Det svaga ljus, hvarmed fosfor brinner i klorgas, tyckes vid första anblieken vara ett undantag från nu antydda lag; ty förbränningsproduktens, fosfortriklorurens täthet (68,7) bor- de låta vänta en ansenlig ljusutveckling. Men en lågas lys- kraft beror äfven af temperaturen och man kan bevisa, att i detta fall temperaturen sannolikt är mycket lägre än då fos- for brinner i syrgas. Om vid fosforns förbränning i klor tem- peraturen genom föregående upphettning höjes till omkring 500”, så ger lågan ett hvitt lysande ljus. Det är klart att föregående resultat omedelbart beröra de idéer, som man nu i allmänhet hyser om solens, stjernor- nas och nebulosernas konstitution. Senare har H. Sainte-Claire Deville i franska vetenskaps- akademien fästat uppmärksamheten vid Franklands vigtiga un- dersökningar och de oväntade resultat, hvartill de ledt. De- ville delar icke i allo Franklands uppfattning af detta ämne. På grund af vissa, ännu icke fullt utvecklade fakta godkän- ner han ej ”de slutsatser, hvilka strida emot de klassiska 14 idéer, som i vetenskapen infördes af Humphry Davy och som skulle beröfva lågans teori en grundval, som alltid tyckts vara orubblig.” — Med samma bestämdhet bestrider han icke tät- hetens inflytande på lågans lyskraft; men fästande sig vid för- hållandet, då fosfor brinner i klorgas, anser han lågans lys- kraft egentligen bero af förbränningstemperaturen, hvilken blir högre i den mån trycket ökas; — och den omständighet, att lågor af olika gas vid samma temperatur visa olika lyskraft, förklarar han såsom beroende af kropparnes egen natur, af den mängd lysande strålar de producera, men i öfrigt lika oförklarlig, som andra specifika egenskaper hos kropparne, såsom tyngd, färg o. s. v. Detta skulle dock egentligen gälla om de helt och hållet gasformiga lågorna. Hvad Franklands åsigt om lysgas- och ljuslågan särskildt beträffar, anser han den vara svår att experimentelt bevisa. Han tror derföre att Davys teori qvarstår orubbad. — De försök, som närmare skola utreda dessa förhållanden, komma att utföras i ett la- boratorium med jernväggar, som kan emotstå åtminstone tre atmosferers tryck, och der man ännu utan olägenhet kan vi- stas och arbeta. An Eu AR En för Finland ny form af siklöja. Af Fr. W. Mäklin. Då jag för mina föreläsningar under loppet af denna ter- min varit nödsakad att noggrannare genomgå och med namn- etiketter förse de i universitetets samlingar befintliga Salmo- niderna, hvilka hittills hvarken varit ordnade, ej heller till ar- ten bestämda, anträffade jag tvenne exemplar af en Siklöja, hvilken jag i början förmodade vara Coregonus vimba L., men som vid en närmare undersökning likväl visade betydliga af- vikelser från den af NILsson gifna temmeligen utförliga be- skrifningen öfver förenämnda Linné€'ska art. Ifrågavarande tvenne exemplar, som af professor d:r J. FR. ELFVING blifvit skickade från trakten af Ekenäs till hr arkiater BOoNnsDpoRFr, 20 aflemnades redan 1861 jemte flere andra inhemska species till universitetets zoologiska museum. Då hr d:r MALMGREN i sitt 1863 utgifna arbete ”Kritisk öfversigt af Finlands fisk-fauna” icke omnämner denna nog egendomliga form och således på- tagligen förbisett densamma, vill jag, för att derigenom fästa inhemska naturforskares uppmärksamhet på denna siklöja och dess förekommande i vårt land, här i korthet anföra de om- ständigheter, hvarigenom densamma isynnerhet skiljer sig från den hos oss i de flesta delar af landet förekommande vanliga Siklöjan eller Coregonus albula L. Ehuru denna åtminstone i Finland förut icke anmärkta form troligen utgör en från den vanliga Siklöjan fullkomligen skild art, vill jag likväl nu ej med en särskild diagnos fram- hålla densamma såsom ett nytt species, dels emedan de tvenne af mig undersökta exemplaren äro mindre väl konserverade, så att en betydlig del af fjällen lossnat och flere fenor äro mer eller mindre afbrutna, dels emedan jag ej varit i tillfälle att jemföra dem med de af PALLAs från Siberien beskrifna Coregonus-arter, som hafva underkäken längst framstående. Endast för att här på något sätt beteckna denna form äfven- som för att utmärka den i samlingen, vill jag åtminstone tills- vidare tilldela den namnet Coregonus brevis. Denna Coregonus brevis skiljer sig emellertid genast vid första ögonkastet från den vanliga siklöjan genom en betyd- ligt kortare och bredare kroppsform samt genom större ögon och märkbart högre ryggfena. Genom kroppens bredd, som icke allenast är märkbar öfver buken, utan äfven framför ba- sen af stjertfenan, visar den en viss likhet med den afbild- ning af Coreg. pollan "Thompson, som förekommer i Yarrell's History of British Fishes, 3 ed., vol. 1, s. 319, men den skil- jer sig väsendtligen bland annat genom bukfenornas längd, hvilka hos denna vår form äro åtminstone lika långa, om ej längre än bröstfenorna, då de deremot hos den i Irland före- kommande Coreg. pollan, att sluta efter den eiterade afbild- ningen, äro märkbart kortare. Enligt VALENCIENNES (Hist. na- tur. des Poiss., XXI, p. 366) hör Coreg. pollan dessutom icke ens till den afdelning inom detta genus, som innefattar de 21 arter, hvilkas underkäk är längst framstående. Tillfölje af kroppens bredd ansåg jag, såsom det redan ofvanföre nämn- des, i början denna form för den i sjön Ånimmen i Sverge förekommande Coreg. vimba L., emedan Nilsson såsom det mest utmärkande för densamma i diagnosen framhåller, att kroppens höjd är större än hufvudets längd, hvaremot, enligt samme naturforskare, den hos Coreg. albula L. långlagda krop- pens höjd är mindre än hufvudets längd. Vid en af mig an- ställd uppmätning af kroppens och hufvudets dimensioner hos flere exemplar af Coreg. albula från särskilda trakter har det emellertid visat sig, att hufvudets längd är mindre än krop- pens höjd endast hos yngre eller mindre individer af denna art, men att kroppshöjden deremot hos alla större exemplar mer eller mindre betydligt öfverstiger hufvudets längd, den må uppmätas huru som helst. Jag anser mig ännu böra till- lägga, att sådana större individer af den vanliga Siklöjan myc- ket bättre öfverensstämma med Nilsson's beskrifning öfver Co- reg. vimba, än det är fallet med de tvenne exemplaren från Ekenäs. Då Nilsson derjemte uppger längden för den vanli- ga VPiklöjan endast från 5—7 tum, men för det största af ho- nom beskrifna exemplaret af den s. k. Sikvimman eller Co- reg. vimba till 9!/; tum, vore jag för min del frestad att anse den sistnämnda arten endast såsom något större individer af den förra, helst Nilsson sjelf icke synes vara öfvertygad om dess arträtt. Exemplar af Sikvimman har jag emellertid al- drig varit i tillfälle att undersöka och uppmäta och vågar der- före icke heller med någon säkerhet förfäkta den af mig ifrå- gasatta identiteten. Att den här framhållna formen från Ekenäs deremot icke är identisk med Sikvimman synes äfven deraf, att ögonen hos vår art äro större än hos den vanliga Siklöjan, då enligt Nils- son's uppgift Vimman af fiskarena vid Ånimmen skiljes från den vanliga siklöjan bland annat genom dess mindre ögon. För att jemföra tvenne Coregonus-arter med hvarandra är det nödvändigt att till uppmätning utvälja ungefär lika stora exemplar, emedan arterna af detta slägte, liksom de fle- sta andra fiskar, efter åldern synas undergå vissa mer eller 22 mindre i ögonen fallande formförändringar. Så blir t. ex. kroppens relativa höjd hos fiskarna i allmänhet större med en tilltagande ålder, och åtminstone hos de Coregonus-arter, som hafva öfverkäken längst framstående, är nosspetsen alltid mera tvär hos äldre individer, ehuru den hos yngre kan vara t. o. m. högre än bred. Jag skall derföre här meddela icke allenast resultaterna af den uppmätning jag företagit med de tvenne exemplaren från Ekenäs af Coreg. brevis, betecknade här ne- danföre med N:o 1 och 2, utan äfven anföra samma dimen- sioner hos ett ungefär lika långt exemplar af Coreg. albula från Kalajoki (N:o 3) samt för jemförelsens skull äfven hos ett betydligt större exemplar af samma art från Puujärvi sjö i Karislojo socken (N:o 4). Alla dimensioner äro uppgifna i franska millimeter. Coreg. brevis. — Coreg. albula. Hela kroppens längd från nosen N:o1 N:o2 N:o3 N:o 4 tilljstjertspetsen fras taN AA 147,0 147,0 145,0 243,0 Hufvudets längd fr. öfverkäkens framkant till hufvudets bakkant Parsölsa (SIAMES Åh dh 2030/::-2050 =" IAONE "RO Hela hufvudets längd fr. under- käkens framkant till hufvudets bakkant på öfra sidan. .... 21,5 RI TATSBIOERSI Hufvudets hela längd fr. nosspet- sen i sned riktning till yttersta kanten af gällocket . .. : .. 30,0 27,4 26,5 44,0 Hufvudets hela längd fr. nosspet- sen till bakre kanten af gälloc- Kersvidesidolinren! 2. Mer: 214401 125,0 FRIPEAUNSTNG Ögonens horizontaldiameter . .. 8,5 8,3 VON 3 vertikaldiameter: .:0oc:. > 7,5 1,3 6,3 8,4 afstånd från hvarandra framtill — 7,3 6,5 55508 100 bakte” 105172 10R 80 byn ” ” ” ” ”) Stjerten har blifvit hållen i naturlig, utbredd ställning. Afståndet fr. nosspetsen till ögo- N:o1 N:o2 N:o3 N:o 4 Hensiframkant ;(fievIr Ag 7,3 6,3 638. 54 Afståndet fr. nosspetsen till bör- jan af stjertfenan vid sidolinien 128,0 125,0 125,0 200,0 NINE EHSKDTEU ee, - sg RS KE 6,3 550 4,5 8,3 Kroppens största höjd vid början SIEHYD SIENA P6. sie odelat FÖ BL OENRI0N SHI Kroppens minsta höjd framför INET TRANS Id LÖ ra bl ELD TN LA BIOSHemst Höjd os se sc os » ee a AED rk lr (0 RTL AG NS ERTSNS MRS LIEEA ie earned eye ee a An AD ARE: Tie CLAES rd LARS tr STAS NS Ku ? Lär EL ETS ANA SO KN SSU FR 211 RET TA RSS Tansden at dess: has. . . . 15503 TORRT Basen val analtenan . . s .... + > 205817 PIPOR ROND NES: Hos alla fyra exemplaren går öfverkäkens bakre kant litet längre än till pupillens framkant. Hos exemplaret N:o 2 har jag räknat sidoliniens fjäll till 76; enligt Nilsson variera de hos Sikvimman från 78—983. Denna afvikelse betyder e- mellertid ingenting, då sidoliniens fjäll hos Sikfiskarna, äfven enligt Nilsson (s. 465), variera mycket mera än hos Karp- fiskarna och ej sällan äro olika på begge sidorna. Hos ett exemplar af Coreg. albula från Saimen fann jag t. ex. 76 fjäll i sidolinien; Nilsson uppger dem hos denna art till 82—83. Då Coreg. clupeoides, enligt uppgift, utmärker sig genom munnens armering med nog starka tänder, som icke är fallet med den här framhållna formen, har densamma naturligtvis ingen gemenskap med nyssnämnda af Pallas beskrifna art. Anmärkningsvis vill jag slutligen ännu tillägga, att det synes mig föga troligt, det professor NYLANDER möjligen skulle hafva förvexlat den af honom omnämnda Coreg. clupeoides med den stora Ladoga-Muikkan, såsom d:r Malmgren synes förut- sätta, utan är det snarare möjligt att med detta namn beteck- nats' yngre individer af Coreg. leucichthys Gildenst., då enligt Kesslers uppgift denna art blifvit anträffad i Ladoga. 24 Vetenskaplig politik. Då en stund återstår för Societetens sammanvaro för i afton, tillåter jag mig fylla densamma med en kort redogö- relse för hufvudtanken i M. AUGUSTE VIQUESNEL'S afhandling ”Coup doeil sur quelques points de Uhistoire générale des peuples slaves et de leurs voisins les Turcs et les Finnois”, införd i Tome 13 (Classe des lettres) af Akademins i Lyon Mémoires för 1866—68, helst vi med denna Akademi stå i utbyte af skrif- ter. Vinsten af mitt meddelande kan dock icke gerna blifva annan, än möjligen ett nytt bevis på den gamla satsen, att ve- tenskapen mångengång får gå i de politiska teoriernas tjenst. Mr Viquesnel, känd förut genom sin ”Voyage dans la Turquie d' Europe”, säger sig under komparativt studium af Ottomanska och Ryska rikenas historie och etnografi redan år 1850 hafva kommit till öfvertygelsen om innevånarnes i Stor-Ryssland Uralska härstamning, hvarigenom de böra ute- slutas från den Slaviska rasen, ehuru deras förfäder sedan flera sekel adopterat ett Slaviskt tungomål. Dessa Slavisera- de Uraliers antal uppskattas till 40,000,090. Han försäkrar: Des recherches longues et minutieuses sur Phistoire générale des peuples slaves pouvaient seules nous éclairer sur la va- leur de ces idées.” Efter att några år sednare af Hr Duchin- ski, professor vid Polska skolan i Paris, hafva erhållit en mängd nya upplysningar och källor hade Hr Viquesnel fröj- den att yttermera bestyrkas i sin åsigt, helst det blef honom klart att kabinettet i S:t Petersburg först i slutet af sista sek- let börjat vilseleda (tromper) Europa angående nationaliteten af Kejsardömets ”sujets moscovits”, hvilka, såsom han försäk- rar, enligt de gamla Slaviska krönikorna äro af Finsk här- komst i rikets norra och nordöstra delar, samt af Turkisk i öster och sydost, men hvilka kabinettet ”transforma en BSla- ves, en vertu d'un ukase”(!). Uppräkningen af författare, ur hvilkas skrifter denna insigt vunnits, börjas med Adam Czar- notski, ”le précurseur de la critique sérieuse”, och slutar med våra landsmän Sjögren och Castrén. 25 Herr Viquesnel utgår i sin egentliga framställning från Herodots beskrifning af de gamla Secytherne. I detta folk, hvars utbredning sträckte sig öfver landet norr om Svarta haf- vet från Don till Donaus mynningar, återfinner han Mongoler. ”Ils s'appelaient eux-mémes Skolotes; les Grees leur don- naient le nom EyvImnc (sic!) qui n'est autre que le mot Tchoud, dont les Slaves se sont servis plus tard pour désigner les Fin- nois.” (Att Herr Viquesnel icke känt till Mällenhoffs med så mycket skäl berömda nya undersökningar af Scythiska språket, hvari det ifrågavarande idiomet göres till Ariskt, In- dogermanskt, vill jag i parentes anmärka.) Vester om Scy- thernes nomadiserande hufvudstam bodde en den förre skatt- skyldig afdelning jordbrukande Scyther, i Podolien och Dnie- perdalen ända uppemot n.v. Smolensk. I norr kamperade äf- ven Turanska stammar, men dessa voro af den Uralska för- greningen. ”Ainsi, des Pépoque d'Hérodote, le bassin du Dnié- per formait, comme aujourd'hui, le territoire le plus orien- tal occupé par les Slaves d'origine aryenne; au delå com- mengcaient les domaines des peuples de la race touranienne.” För att icke blifva vidlyftig genom historiska fakta ur den nordiska historien, hvilka för oss äro alltför väl kända, ehuru de i Frankrike tyckas vara nya t. o. m. för lärde ex professo, vill jag blott anmärka, att Hr Viquesnel, såsom man kan vänta, fäster särdeles vigt vid den Turanska tillvext be- folkningen i Ryssland erhöll genom Mongolernes infall under medeltiden. I denna tillvext ser han något så mycket bety- delsefullare, som de Asiatiska kanaterna Kokhand, Boukhara och Khiva skola vara bebodda af alldeles samma ras. ”De lå Pinfluenee réeiproque que les Masski (= Moskoviterne) placés å Pouest et å P'est de P'Oural exercent les uns sur les autres, et que le cabinet de Saint-Pétersbourg sait tourner au profit de sa politique.” Hvad man helst önskar veta, är huru Hr Viquesnel tän- ker sig Ryskan såsom först ett Turanskt och dernäst till Sla- viskt transformeradt språk. I denna punkt tillåter han sig ett riktigt hocus pocus under sken af grundlig lärdom. På ett ställe få vi ett lärorikt utdrag ur Borytehevskis, i Ryska mi- 26 nisteriets för folkupplysningen journal 1847 publicerade af- handling om namnet Masski — hvaraf bl. a. Mosko, Mossyki, Mokceha och det nuvarande Moskwa, — hvilket ådagalägges till sin rot vara Turanskt, och betyda ”lieu de séjour de la horde d'or.” Raskt sluter Hr Viquesnel vidare: ”Les grands Khans masski ou moscovites changeaient souvent de résidence: de lå le grand nombre de localités et de rivigres dont le nom rappelle une des formes ci-dessus. Il est done bien prouvé que le nom de Moscovites est national, et doit s'appliquer non seulement aux habitants actuels de Paneienne duché de Moscovie, mais encore å ceux des anciens tsarats de Kazan, d”Astrakhan, de Nogai, ete.” Således blef nu i en hast ett ofantligt territorium Moskovitiseradt! Men vidare: I det gamla Souzdal och trakten af det n. v. Moskwa spåras ännu i denna dag ”les débris d'une langue non slave, dite emmanski ou oféno- souzdalienne.” Häraf anses följa, att hela det stora territoriet ursprungligen begagnat samma tungomiål. Transformationen af detta till Slaviskt skedde kort om godt genom folkets om- vändning af Slaviska missionärer till kristendomen, såsom det föreges tydligen framgå deraf, att ännu i denna dag stor-Ry- skan skall i högre grad än något annat Slaviskt idiom (med undantag af Bulgariskan) närma sig det gamla Cyrilliska kyrko- språket; denna Ryska talas föröfrigt utan dialektskillnader af 40 miljoner, medan alla öfriga verkligen Slaviska folk be- gagna sinsemellan väl nära befryndade, men i flere dialekter sönderfallande språk. Detta bevis är dock så magert, att det väl kunde äta upp hela teorin. Icke förty framhåller förfat- taren gång efter annan denna åsigt såsom emanerad ur ”la eritique sérieuse.” För oss egentliga Finnar eger Hr Viquesnel en smek- sam hand. Han kan väl ej undgå att räkna oss till de Tu- ranska folken, dock endast såsom ”un groupe intermédiaire”, ty, det försäkrar han: les aspirations actuelles des Finnois occidentaux les rapprochent des peuples aryas et les éloig- nent des Moscovites.” Han menar att: ”eest å juste titre, que les Finlandais et les Ottomans se font gloire de leur na- tionalité touranienne, et que les Moscovites eux-mémes s'en 21 montrérent tout aussi honorés, jusque vers le milieu du siecle dernier.” Med Schnitzler frågar han slutligen: ”Qui sait ce que PFavenir réserve å la population calme et honnéte de la modeste et mélancolique Finlande?” Af en sakkännare har jag blifvit upplyst, att alldeles samma idéer, som de af Hr Viquesnel framstälda och hvari- genom Ryssar och Polacker göras till grundväsendtligt skilda folk, det ena af Turansk, det andra af Indogermansk här- komst, i Frankrike öfverhetligen äro anbefalda att föredragas i alla offentliga läroverk. Politiken befattar sig således äfven med vetenskaplig polemik. Det är detta Hr Viquesnel kallar: ”Jes nouveaux principes d'enseignement historique!” W. Lagus. AV Ovanligt högt barometerstånd den 16 Januari 1869. Några dagar före den 16 Januari stod barometern redan ganska högt och jag förmodade derföre, att densamma inom kort återigen skulle falla. Men emot all förväntan bibehöll den ännu sin stigande tendens ända till den 16 emot midnatt, då jag vid astronomiska observatorii barometer observerade 29 tum 2,4 linier parisermått. Barometerns elevation öfver finska vikens medelnivå utgör 15,6 toiser (å 6 pariserfot) och skulle således lufttrycket vid hafvets nivå hafva motsvarat nära- på 29 tum 4,0 linier qvicksilfverhöjd. Jag har anledning att tro, att aldrig förut hos oss en lika stor barometerhöjd blifvit iakttagen, åtminstone icke under den ganska långa tidrymd, som de i Helsingfors gjorda regelbundna meteorologiska ob- servationerna omfatta. Det lägsta barometerståndet, jag här varit i tillfälle att anteckna, inträffade den 20 Januari 1863 och utgjorde 26 tum 4,2 linier, reduceradt till hafvets nivå; skilnaden dessa tvenne extremer emellan utgör således 36 li- nier eller 11 proc. af medelbarometerhöjden. Det torde ieke sakna intresse, att jemföra de nyss med- delade talvärden med uppgifter från andra orter. I Schu- machers Åstronomische Nachrichten finner man ganska talrika notiser angående ovanligt höga eller låga barometerstånd, 28 men jag har icke kunnat finna ett enda fall, då ett lika högt maximum, som det nyligen iakttagna, skulle hafva blifvit an- tecknadt, hvaremot exempel på ännu lägre barometerstånd, än det, som den 20 Jan. 1863 observerades, icke saknas. I Christiania t. ex. (12,4 toiser öfver hafsytan och på ungefär- ligen samma breddgrad, som Helsingfors) inträffade ett ovan- ligt minimum den 7 Januari 1839 med 26 tum 1,8 linier, hvar- emot ett lika ovanligt maximum d. 31 Jan. 1841 med 29 tum 0,7 linier; skilnaden belöper sig till 35 linier, I Dorpat oscil- lerade barometern under loppet af året 1844 emellan 26 tum 2,7 linier och 28 tum 11,6 linier. I Åbo observerade profes- sor Argelander den 4 Mars 1825 26 tum 2, linier och den 25 Februari samma år 28 tum 11,7 linier (reduceradt till ni- vån af Aurajoki), hvaraf största differensen blir lika med 33,6 linier. I Königsberg hafva icke större skilnader emellan mi- nimum och maximum än 28 linier blifvit iakttagna. Man kan med säkerhet antaga, att det senast obserye- rade utomordentliga barometermaximum, som förmodligen gjort sig känbart öfver en större omkrets, skall blifva föremål för noggranna monografiska bearbetningar från meteorologernas sida; jag har här endast velat fästa uppmärksamheten på dess sällsynthet. ÅA. Krueger. As Meddelanden beträffande finska mineralier och bergarter. ATEE TS VIKS EF. IL. Undersökning af grönstenen från Helsingfors. I ett med- delande till professor H. B. Geinitz, intaget i Neues Jahrbuch för Mineralogie ete. (Jabrg. 1868, p. 183 o. ff.), har jag om- nämnt en grönstensgång, som uppskjuter invid jernvägen vid Helsingfors, äfvensom tillika anfört dess kiselsyrehalt och spec. vigt. Analysen af denna grönsten har jag sedermera varit i tillfälle att slutföra, och dervid erhållit följande resultat: ”) +") Anal. I är utförd med kolsyradt alkali, II med fluorväte; al- kalierna äro beräknade af förlusten. — Dessa äfvensom alla följande analyser äro verkställda på universitetets kem. laboratorium. 29 RF. EN. Kuiselsyta "rag TY. Terjord . ..". oc 19,26. lasa 19,26. Jernoxaidul,&tisal8jöla Fe 5551R Magnesia :'a - sol65IRs 6,47. 6,30. Kallkysssifjtg a -— 8,14, 8,14. Natron och kali > — — 0,35. Makttenysyk rå le 1134 = LAS 100,00. Denna analys visar icke, om den ifrågavarande grön- stenen är en diabas eller diorit, såsom man finner, om man sammanställer den med de af Zirkel i hans Lehrbuch der Pe- trographie (II p. 9 och 82) uppgifna analyser. — Likväl synes mig den höga kalkhalten och den höga spec.vigten (2,898 — 2,996) snarare tala för mineralblandningen labrador och augit (diabas) än oligoklas och hornblende (diorit). Äfven förhål- landet för blåsröret och till syror talar derför: den smälter nemligen lätt till en mörk kula, samt sönderdelas till en del af saltsyra. 2. Undersökning af en förvittrad bergart från trakten af Helsingfors. Ett stycke norr om ofvannämnda grönstensgång, invid den till Sörnäs gående jernvägen, anträffas en bergart, som till följe af en stark förvittring erhållit ett högst egen- domligt utseende. Den visar sig vid närmare undersökning ögonskenligen från början hafva utgjort en grönstensart, hvil- ken genom att hafva varit utsatt för atmosferens förstörande inverkan undergått en betydlig förändring. Den företer nem- ligen bredare och smalare parallela gångar, de sednare san- nolikt utliggare af de förra, samt strykande ung. från O—V med omkring 80? lutning mot S. På hela södra sidan är den blottad, hvilket förklarar atmosferens starka inflytande. Här och der finner man ännu temligen friska brottstycken af den omgifvande graniten (af 1—6"” storlek) löst inbäddade i den förvittrade bergmassan, tydligen utvisande dess eruptiva na- tur. Till en del bibehåller bergarten ännu så mycket af sitt ursprungliga utseende, att texturen kan skönjas, och denna 30 befinnes då vara dels i det närmaste tät, dels porfyrartad ge- nom afskiljandet af små svarta pyroxennålar, hvilka genom längre framskriden förvittring antaga en ljusare färg, och slut- ligen helt och hållet försvinna, hvarigenom bergarten på ytan blir porös och uppluckrad. För öfrigt ådagalägges dess star- ka förvittring af den ringa hårdheten, till följe hvaraf den med lätthet låter skära sig med knif, äfvensom af det röda streck den ger. BStörsta delen af bergarten är likväl förvand- lad till chlorit, som dels bildar små fjäll, dels en skiffrig eller flasrig massa, hvarigenom den antar en så stor likhet med chloritskiffer, att jag tillförene ansåg densamma vara ett i gneisgraniten inbäddat brottstycke ur gneisformationen (För- sök till framställning af Helsingforstraktens gneis- och granit- formationer p. 42). Tager man likväl i betraktande den små- ningom skeende öfvergång, som eger rum mellan denna chlo- ritartade bergmassa och den ofvannämnda täta och porfyrar- tade bergarten, så kan intet tvifvel råda om deras nära rela- tion till hvarandra. Hvardera, isynnerhet den förstnämnda, genomdrages dessutom af drummer och körtlar, innehållande kalkspat och äfven något jernkisel. För att om möjligt lära känna denna förvittringsprocess har jag underkastat den porfyrartade substansen, hvilken tor- de kunna anses såsom utgörande det medlersta stadiet deri, en analys, som gaf: DPSC. "VIDt Ge Sd = 18 Kiselsyraga- pvc: 33,86. Herjordina ar 7556; Jernosidirvystrasttres 200 Maonesiaxatasg:+ 13,36. Kalkiöne fä sp 74,33: Mallen qvg. seg + f8) rf Således en förlust af 5,97, hvilken icke kan härröra af annat än kolsyra, som finnes i bergarten, såsom synes af dess uppbrusning för syror; också erhålles vid kalkens beräkning såsom kolsyrad kalk: 13,09, och således slutsumman = 99,79. Sammanställes detta resultat med normalsammansättnin- gen af grönsten såsom utgångspunkt samt den af chlorit så- 31 som slutpunkt vid förvittringen, visar det sig, att den analy- serade bergarten verkligen bildar en öfvergångslänk emellan dem, i det nemligen kiselsyra och lerjord bortgått, samt vat- ten (och kolsyra) i stället tillkommit; men då härvid förlu- sten varit större än tillkomsten bör de öfriga beståndsdelar- nas procenthalt hafva relativt ökats. Detta är också händel- sen med magnesian och jernoxiden, men icke med kalken, hvaraf man således måste sluta, att en del af den sistnämnda gått förlorad, hvilket man också redan på grund af detta äm- nes förhållande till förvittrings-agentierna på förhand kunnat sluta sig till. Antar man nu att bergarten ursprungligen haft en sammansättning analog med den ofvanförnämnda grönste- nen (1), hvilket närheten äfvensom den enahanda stryknin- gen också tala för, så kommer man sålunda till följande re- sultat: kiselsyra och lerjord hafva bortgått i den proportion, att lera deraf kunnat bildas (hvilket man äfven kan sluta till af den vid bergväggens fot befintliga starkt lerhaltiga jord- månen). En del af kalken har äfvenledes bortgått, sannolikt såsom bikarbonat; större delen har dock qvarstadnat såsom karbonat, dels fint fördelad i massan (såsom fallet är i den täta och porfyrartade delen af bergarten), dels afskild på drummer och körtlar (såsom i den chloritartade delen). Jern- oxidulen har till större delen oxiderats, och den uppkomna oxiden befinnes äfvenledes antingen mekaniskt uppblandad i den öfriga massan ”), eller ock afskild på smala drummer så- som sprickfyllnad i förening med kiselsyra. Efter denna af- söndring af jernoxid och en del kiselsyra har genom förening af de återstående beståndsdelarna (kiselsyra, lerjord, magne- sia, jernoxidul, vatten) småningom cehlorit uppkommit. 3. Undersökning af hyperiten från Satakunda. Denna berg- art, hvars geognostiska förhållanden jag beskrifvit i mina ”Geo- gnostiska iakttagelser under en resa i sydvestra Finland”? ") Således spelande samma rol som jernoxiden i den af mig un- dersökta röda späckstenen från Stansvik (Bidrag till Helsingforstrak- tens mineralogi p. 23 o. ff.) 32 (Bidrag tilt kännedom af Finlands natur och folk, 11 häftet p- 79—86) syntes mig vara af så stort intresse, att den äf- ven förtjenade en kemisk undersökning, — Då bergarten del- vis är temligen grofkornig, var det möjligt att undersöka de särskilda beståndsdelarna hvar för sig. Likväl kunde icke af fältspaten och olivinen rent material i tillräcklig mängd er- hållas, så att deras analyser endast äro approximativa. Hvart- dera mineralet löstes i saltsyra. Fältspaten, som endast till en del löste sig deri, befanns innehålla ungefär 44 proc. ki- selsyra, 26 proc. lerjord jemte något jernoxid samt 13—14 proc. kalk, hvilket tydligen anger en kalkfältspat. Olivin- analysen gaf åter 40,40 proc. kiselsyra, 36,36 proc. jernoxi- dul samt ung. 20 proc. magnesia, hvilket utvisar en högst jernrik olivin, närmast öfverensstämmande med den af Struve analyserade olivinen ur hyperiten från Åsbyn i Elfdalen, som uppgifves innehålla 35,55 proc. jernoxidul. Den hypersthenartade beståndsdelen analyserades med kolsyradt alkali, hvarvid erhölls: Spece vigt, RIND. = 2,11—3,24. KIFSISYL SSA 50,18. JethosdulP - R9A 18,35. NGSNCSlär. rs es 11534 KÖK ANITA AN 1959: I9,33. Såväl af analysen som af den spec. vigten skulle nu framgå, att mineralet icke vore hypersthen utan diallag, och bergarten således icke hyperit utan gabbro. Då emellertid de yttre karaktererna (den betydliga hårdheten o. s. v.) syn- barligen ange hypersthenen, måste den höga kalkhalten och den låga spec. vigten tillskrifvas något af kalkfältspaten, som trots den sorgfälligaste utgallring inmängt sig i den till ana- lysen använda massan. 4. Undersökning af ett i hyperiten befintligt nytt mineral af sekundär natur. Detta mineral utgör en sprickfyllnad, så-. som tydligen visar sig af dess förekomst på sprickor eller klyfter uti ofvannämnda hyperit (vid Tiperjärvi i Eura soc- ken). Detta ådagalägges äfven deraf, att mineralet vid slag 33 af hammaren lätt sönderspjelker i oregelbundet prismatiska afsöndringsstycken, hvilkas längdrigtning är vinkelrät mot klyftväggarna. De fysiska karaktererna af detta mineral äro följande: brottet jemnt och splittrigt; färgen mörkgrön; strecket ljusare grönt; matt; ogenomskinlig; mild; hårdheten =2?2,5; spec. vig- ten= ROD: För blåsröret i tång smälter det temligen lätt, stundom under någon uppbrusning, till en svart magnetisk kula; löses lätt i borax med jernreaktion; i fosforsalt likaså men med lemning af kiselsyreskelett; smälter med soda till en svart kula; sönderdelas vid kokning i saltsyra utan uppbrusning; ger upphettad i tillsmält rör vatten. Analysen utfördes med saltsyra och jernets oxider åtskil- des genom titrering med öfvermangansyradt kali. Den gaf: Funnet. Beräknadt. Kiselsyfa slke aus 33,68. 33,45. Terjordro gav omr 12,15: 12,26. JOFNOXIA LI sko. 6,80. (SE Jernosadul : PAD 15,66. 161591 Maågnesia rPj ÄR 17,92. 18,43. HKS IS 25. 0 1,34. 1,43: Vanten 03 BTPIFab ig TILADS 11,47. 99,04. 100,00. Formeln kan således sättas = 2AÉSie) + 3(R39i) + 8aq = RoRoSir Hg, uti hvilken E— 2? Äl och 1 Fe samt R=13 Mg, ;& Fe och 2; Öa. Denna sammansättning närmar mineralet till jernehlori- ten (Delessiten). Från öfriga i Finland uppträdande sekun- dära mineralier: degeröit, skotiolit, wittingit, m. fl. med hvilka den företer en viss yttre likhet, skiljer den sig väsendtligen genom sin lerjordshalt. Den utgör sålunda ett nytt species, för hvilket jag får föreslå namnet FEuralit efter dess fyndort. Lerjordshalten visar f. ö., att icke blott hypersthenen utan äfven labradorn bidragit till dess uppkomst. Också äro hvardera i dess närhet ganska förvittrade. 3 3. Tvillingsbildningen hos chrysoberylln från Helsingfors. — Enligt undersökningar af Hessenberg och sednast af Frisch- man (SVitzber. d. k. bayer. Acad. d. Wissensch. 1867, I, 4, p- 429 o. ff.) bildar såväl den amerikanska som den sibiriska chrysoberylln icke genomträngnings- utan beröringstvillingar med 3P=3 såsom tvillingsyta; och hvad som förut betecknats såsom trillingar äro enligt dessa forskare att betrakta såsom sammansatta af sex hemitropier, berörande hvarandra med oP&, således inalles af tolf individer. — Vid en undersök- nivg af tvillingsbildningen hos den finska chrysoberylln har jag funnit, att äfven denna måste betraktas såsom uppkom- men af en juxtaposition och icke genom penetration. Om det sednare vore fallet måste städse de s. k. trillingarne förete sex ingående vinklar, bildade af kombinationsstreckningen på makropinakoiden. Men nu finner man merendels endast fem sådana, af hvilka fyra utgöra ungefär 609, den femte omkr. 1202. Alldenstund nu individerna sällan äro tydligt utbilda- de, utan endast röja sig genom den divergerande kombinations- streckningen, är det svårt att afgöra, huru många af dessa i detta fall äro med hvarandra förenade. Någon demarkations- linie, som skulle antyda en gränsskilnad mellan tvenne indi- vider, berörande hvarandra med &ÄP&xz, har jag emellertid icke kunnat märka. Det synes mig derföre icke vara nödigt att i ifrågavarande fall antaga flere än fem med hvarandra förena- de individer eller sex när antalet är fullt. På en sådan gan- ska vacker sexlingsbildning med tydligt afskilda individer (för- varad på univ. mineralkabinett) finner man fem af dessa när- mare förenade med hvarandra, den sjette deremot temligen skarpt skild från dem, hvilket lemnar ett ytterligare stöd för ofvannämnda åsigt; någon antydning till att här tolf individer vore med hvarandra förenade finner man deremot icke. 6. Cassiterit från Helsingfors. — Icke långt från det ställe der chrysoberylln anträffas, påträffade jag i pegmatiten små svarta fettglänsande korn, hvilka på kol för blåsröret med lätthet gåfvo ett tennkorn. Då dessutom vid undersökning med lupp flere af de små kornen tydligen visade tetragonala former, så var intet tvifvel om deras identitet med tennmalm för handen. [SE] on Denna tennmalm ger, upphettad med borax för blåsrö- ret, en af jern svagt färgad perla, som genom fladdring blir oklar (emaljartad), hvilket antyder tantalsyra; med soda och salpeter erhålles en svag reaktion för mangan. — Spec. vig- ten = 7,21—7,24, således temligen hög. Kristallerna äro något otydliga till följe af flutna kanter och hörn. Formen är i allmänhet pyramidalisk, samt bildas vanligen af P, &ÄP och PÅ, hvilka dels äro enkla, dels ut- bildade till tvillingar. De förekomma temligen ymnigt, men öfverstiga sälian storleken af ämm, Ar Ytterligare om den Chasles'ska brefsamlingen. Läsarne af denna öfversigt torde erinra sig den pole- mik, som egt rum angående äktheten af den betydande sam- ling hittills outgifna från Pascal och hans samtida härrörande bref och andra dokumenter, hvaraf den franska akademikern Chasles säger sig vara i besittning och hvarur han tid efter annan gjort meddelanden inför Vetenskaps-Akademien i Paris. Denna polemik, som till en början gällde upptäckten af gra- vitationslagen, har sedermera hvälft sig kring den icke min- dre intressanta frågan om teleskopets uppfinning och de för- sta dermed gjorda astronomiska upptäckterna. Brefvens ten- dens synes vara att åt Galilei vindicera hela äran af dessa upptäckter samt förringa den andel häri man velat tillskrifva Huygens. Vi skola här i största korthet redogöra för den del af brefvens innehåll, som berör den sistnämnde, samt det svaromål de framkallat. De egentliga aktstyckena utgöras af tre bref utan årtal, vexlade emellan Huygens och en fransk lärd Boulliau. Den sistnämnde meddelar Huygens, att Pascal af Galilei erhållit ett instrument, som förstorar föremålen underbarligen och hvar- med man i närheten af Saturnus varseblifver någonting ovan- ligt. Galilei hade gjort denna observation och oaktadt sin svaga syn trott sig upptäcka en drabant till Saturnus, hvilken gjorde sitt omlopp kring planeten på 15 dagar 22/, timmar. Sedan Boulliau sjelf förgäfves sökt konstatera detta faktum, sände han instrumentet till Huygens, tilläggande: ”Voyez done par vous-mesme, si plus heureux serez; alors la gloire vous en appartiendra.” Dertill svarar Huygens, att han med det af B. erhållna instrumentet, som han ytterligare fullkomnat, sett icke alle- nast ringen, utan äfven drabanten, samt genom fortsatta obser- 36 vationer under två månader öfvertygat sig om, att dess om- loppstid verkligen var 15 d. 221; t. Hans afsigt vore att åt denna satellit gifva namnet Galilei; dock ville han dessför- innan inhemta B:s mening om saken. Ett tredje bref innehåller Boulliaus svar, deri han söker öfvertala Huygens att behålla upptäckten för sin egen räk- ning utan någon inblandning af Galileis namn, tilläggande dessa insinuanta ord: ”Vous me comprenez. Quant å moy, au sujet de cette affaire, vous pouvez compter sur ma diserétion.” Den skugga dessa bref synas kasta på en celeber lands- mans minne, har förmått Belgiska Vetenskaps-Akademien att tillsätta en särskild komité för frågans utredning. TI sitt un- der fjolåret afgifna utlåtande söker komitén först framhålla inre motsägelser och orimligheter i de anförda brefven, sär- skildt betonande omöjligheten för den 7Y7-årige Galilei, som nästan var blind, att sysselsätta sig med tillverkning af in- strumenter samt ihärdiga nattliga observationer. Derefter fram- ställes det egentliga sakförhållandet enligt historiska källor och autentiska bref. Huygens, som redan tidigt sysselsatt sig med dioptriska studier och upptäckt lagen för ljusets brytning genom kon- vexa sferiska linser, tillämpade denna teori på konstruktionen af teleskoper, som genom honom förbättrades och fullkomna- des till den grad, att han kunde betjena sig af en 100-faldig förstoring. Då han den 25 Mars 1655 rigtade sitt nya 16- fots teleskop mot himlahvalfvet, såg han Saturnus med sina två utbredda armar (ringen) och nära dertill en liten stjerna, som han förmodade vara en drabant. Denna gissning bestyrk- tes genom fortsatta observationer. Efter tre månader med- delade han åt flere astronomer sin upptäckt gömd under ett anagram. Omloppstiden som han då uppgaf till 16 d. 4 t., blef först flere år sednare bestämd med den i det Boulliauska brefvet omnämnda noggrannheten. Det ofvan citerade andra brefvet af Huygens låter förmoda, att han skulle haft känne- dom om ringen redan innan han upptäckte drabanten. För- hållandet var likväl och måste vara alldeles motsatt. Ty för att utröna ringens verkliga skapnad erfordrades långvariga iakttagelser gjorda vid olika ställningar af planeten. Det var också först ett år sednare som Huygens meddelade astrono- merna denna sin andra upptäckt under ett nytt anagram. Utrymmet medgifver icke att här upptaga de öfriga skäl på hvilka komitén stöder sitt slutliga omdöme, som naturligt- vis utfaller emot autenticiten af de Chlasles'ska dokumenterna. Loobi 37 Öfversigt af förhandlingarne Februari —Mars 1869. Sammanträdet den 15 Februari. Från in- och utländska Sällskaper hade till Societetens bibliotek anländt åtskilliga föräringar, hvilka skola upptagas i en framdeles utkommande förteckning. Derjemte hade HSocieteten fått emottaga nedannämnde under förlidet år anställda observationer: Termometer- och barometer-observationer gjorda af Hr Kandolin i Mariehamn, ,» Westerlund i Uleåborg, , Eklöf i Sodankylä, » Bäckström i Torneå, ,, Relander i Sordavala, Larsson 1 Mustiala; öl mttolosiska observationer af Hr Westerlund i Uleåborg, » G. Bredenberg i Nådendal, ,», E. ÅA. Bredenberg i Janakkala, » E. G. Lang i Öfver-Torneå, ,, J. Lang dersammastädes, »» Smedberg i Kyrkslätt, ,, Hoikka i Rovaniemi, » Sahlstein i Karstula, hvilken derjemte insändt termometer-observationer ; Observationer öfver vattnets höjd och vindens beskaf- fenhet, anställde på Societetens bekostnad vid Hangöudds in- re, Lökö, Junpgfrusunds, Rönnskärs, Porkkala, Utö och Ly- pörtö lotsplatser, samt dylika observationer vid Hangö och 4 38 Söderskärs fyrbåkar, benäget meddelade af Öfverstyrelsen för lots- och båk-inrättningen. Såsom ett ovanligt tidigt förebud till vårens annalkande omnämndes i bref från Nådendal, att dels knoppar dels till hälften utslagna blommor af Adonis, Blåsippan, m. fl., blifvit den 2 Februari derstädes plockade i en trädgård. En af D:r HÄLLSTÉN inlemnad afhandling om kaloriska konstanter föredrogs af sekreteraren och skulle enligt Societe- tens beslut i Akterna offentliggöras. Hr von BECKER omtalade ett af honom observeradt fall af anophtalmus congenitus. Hr KRUEGER redogjorde för de vigtigaste resultater, som blifvit vunna genom observation af den sednaste totala sol- förmörkelsen. Sammanträdet den 15 Mars. Af observationer för sistlidet år hade till Societeten yt- terligare ankommit: Termometer- och Barometer-observationer gjorda af Hr Karsten i Kuopio, , Elfving i Åbo; Klimatologiska observationer af Hr Hartman i Kides, jemte termometer-observa- tioner, ,, Homén i Eura, » Granholm i Orimattila, Mll Renvall i Salo. Ordföranden framlade ett af Majoren KARSTEN gjordt sammandrag af barometer-observationer i Kuopio för åren 1849-—1868 jemte en grafisk framställning af barometerstån- dets variationer under skilda månader. Densamme omnämnde en af akademikern FRITZSCHE i S:t Petersburg gjord iakttagelse rörande s. k. banca-tenn, som under inverkan 'af sträng köld antagit kristallinisk struktur, samt förevisade prof af sådan metall. 39 Hr VON WILLEBRAND redogjorde för en af professor Neu- mann i Königsberg nyligen gjord upptäckt angående den hit- tills okända betydelse benmärgen synes ega för blodbered- ningen inom djurorganismen. Hr LaA6UsS, som nyligen besökt det Historisk-Filologiska Institutet i S:t Petersburg, meddelade några upplysningar om denna storartade inrättning. l Sekreteraren framställde en enkel geometrisk lösning af några problemer beträffande maxima och minima af figurer, som äro inskrifna i eller omskrifna omkring en ellips eller en ellipsoid. 40 Vetenskapliga meddelanden. Anophthalmus congenitus. Den 27 sistlidne Januari inställde sig på min polykli- nik en qvinna med ett åtta veckors gammalt barn, Carl Fri- thiof H., hvars moder tio dagar efter förlossningen aflidit i puerperalfeber. Barnet, som vid födelsen skall hafva varit stort och väl nutrieradt, hade sedan dess fallit något af, och led för tillfället af diarrhé. Buken stor och uppdrifven. Hud- färgen något livid. Hufvudet och alla yttre delar normala, så när som på bulbi, hvilka fullständigt saknades. Ögonloc- ken på begge sidor fullt och väl utbildade, voro försedda med normala cilier och tårpunkter. Mot yttre commissuren voro de med en smal kant bakom eilierne fastlödde vid hvaran- dra; det högra ögats lock till nära en tredjedel af sin längd, det venstras mindre. Barnet höll locken vanligen tätt slutna, men öppnade dem dock stundom, så att en springa af en linies höjd uppkom. Högra nedre locket var på sin fria del ectropieradt och dess slemhinna röd, svullen och lindrigt va- rig. När locken medelst ögonhållare skilts från hvarandra, befanns bakom dem blott en med röd fuktig slemhinna för- sedd trattformig håla utan det ringaste spår till bulbi; i bott- net af hålan var slemhinnan något blekare och af mera hvit- aktig färg. Det hela erbjöd alldeles samma utseende som ef- ter en välförrättad enucleation. Karunklerne vid inre ögon- vinklarne förefunnos äfven såsom normalt. Likaså kändes ögonhålans ränder och benväggar normala. Då barnet skrek antog dess hud en mörkt livid färg. Hvad ögonmuskulaturen angick förekommo, så vidt man af lockens rörelser kunde finna, såväl levator palpebrarum som orbieularis, hvilken sistnämnde väl ock 1 väsendtlig mån hade bidragit till uppkomsten af ectropiet på högra nedre 41 locket, som på inre ytan saknade det naturliga stöd, bulben bör afgifva. Huruvida mm. recti i detta fall förekommo, så- som i Moorens längre fram citerade, kunde ej afgöras, Bar- nets föräldrar, en arbetare och hans hustru, voro fullkomligt välskapade. Då det — åtminstone såvida undertecknad har sig be- kant — är första gången denna abnormitet blifvit anmärkt och beskrifven inom Finland, torde det ej vara ur vägen alt för detta blads läsare lemna en kort exposé öfver frequensen och beskaffenheten af dylika missbildningar. Vid genomgående af den äldre litteraturen, sådan den uti Himly's bekanta arbete: Krankheiten u. Missbildungen des menschlichen Auges, Berlin 1843, finnes utförligen sam- manstäld, faller det genast i ögonen att ganska olika saker, nemligen dels pathologiska förstöringar, dels ock verkeliga missbildningar icke blott af ögonen, utan af hela hufvudet, blifvit sammanförda under den gemensamma benämningen Anophthalmos. I öfverensstämmelse härmed yttrar äfven Mackenzie, uti den af Warlomont och Testelin verkställda fransyska öfver- sättningen af hans arbete öfver ögonsjukdomarne, tryckt i Pa- ris 1857, att man kan indela de hittills observerade fallen i 1:o sådane der inga ögon funnos, och derjemte sjelfva ögon- hålorne fullständigt saknades; mycket sällsynt. 2:o En enda ögonhåla och inga ögon (monophthalmos cyclopique); eller också att ögonhålan innesluter ett rudimentärt öga betäckt af hud (cyelopie anophthalmique). 3:o Två ögonhålor, inga ögon, men tårkörtlar; det oftast förekommande fallet. 4:0 Ögon förekomma, men högst ofullständigt utvecklade. 5:o Ögonhå- lorne mer eller mindre bristfälliga och fyllda med en bind- väfsmassa 1 stället för ögon. Vid närmare skärskådning faller af sig sjelf att de två sednare klasserne alldeles ej böra räknas till anophthalmos, då ju i den 4:de ögon verkeligen förekommo (en del hithö- rande hade t. o. m. qvantitatif ljusperception), och i den 5:te ögon ursprungligen utan tvifvel förefunnits, ehuru de seder- mera genom pathologiska processer förstörts. Den 1:sta och 42 2:dra klassen förekomma åter alltid i förening med en mängd andra anomalier och missbildningar, såsom frånvaro af panna, mun, gom, näsa, större eller mindre delar af hjernan o. s. v., och kunna således nästan med mera skäl räknas såsom kom- plikationer till andra monstrositeter. Strängt taget återstår således för Anophthalmos blott Mackenzies 3:dje klass. I nyssciterade arbete uppgifver M. att fall af anophthal- mos redan blifvit omnämnde och beskrifna af öfver femtio för- fattare. Inskränkes begreppet dock endast till Mackenzies 3:dje klass, måste antalet hithörande publicerade fall blifva något mindre, om äfven proportionsvis de flesta hört till denna klass. Då härtill ännu kommer den långa tidrymd, inom hvil- ken dessa fall blifvit observerade, i det det äldsta af Himly citerade tillhör Lycostenes (Chronie. de prodigiis ac ostentis, Sehenk a Grafenberg. Monstror. Historia Francof. 1609) sy- nes ifrågavarande abnormitet dock höra till de sällsyntare. I Mackenzies lärobok anföras tvänne fall. Det ena ob- serveradt af honom sjelf år 1834 hos en flicka, som seder- mera dog vid tolf års ålder, samt det andra af Williman hos en nioårig negerflicka. Äfven sednaste decennium lemnar ej särdeles många kasuistiska bidrag. Uti Wien: med. Wochenblatt XIX 43, 1863, omtalar Arlt ett ”Fall von Fehlen beider Augen”; samma år beskref dessutom Röder uti Monatsblätter f. Augenheilkunde ett fall af Anophthalmie. År 1865 d. 13 Oct. omtalade Färth för läkaresällskapet i Wien en åttaårig gosse med något inåtböjda ögonlock och toma ögonhålor; för öfrigt väl utvecklad. Sam- ma gosse dog den 1 påföljande November i meningit, hvar- efter Arlt vid sammanträdet den 17:de i samma månad lem- nade en anatomisk beskrifning öfver fallet. Tyvärr har denna ej varit mig tillgänglig. Slutligen omnämner Mooren i sina Ophthalmiatrisehe Beobachtungen, att till honom hösten 1866 hemtats en två- årig gosse, född utan spår till ögon. Ögonlocken och cilierne voro deremot, liksom det af mig observerade fallet, väl ut- bildade. I bottnen af ögonhålorne funnos på de ställen, der 43 synnerverne bordt framträda, små gropar. HEgendomligt för detta fall var att oaktadt bulbi felade likväl mm. recti före- funnos. Vid försök att öppna locken spände sig nemligen nämnde muskler; enligt Moorens förmodan fäste sig deras se- nor vid Tenonska kapseln. En äldre broder, som dött fem veckor gammal, hade likaledes blifvit född utan ögon, hvare- mot såväl föräldrarne som deras fyra döttrar voro välskapade. I sitt ofvan citerade föredrag upplyser Färth om att bland de under åren 1854—65 på Wiener hittebarnshuset upp- tagna 107,487 barnen tio fall af total medfödd brist på ena eller begge ögonen förekommit; således ett fall på ungefär 10,700 barn. I sjelfva verket är väl förhållandet dock ännu större, alldenstund företrädesvis endast de i fysiskt och ma- terielt hänseende mest vanlottade barn inlemnas på hitte- barnshuset. Äfven djur af olika slag, födda utan ögon hafva obser- verats af Aldrovandi, Otto och Rudolphi. I afseende på uppkomsten af nu ifrågavarande difformi- tet synes Ruetes åsigt hafva fullt skäl för sig. Han anser nemligen att i de fall, der den anatomiska undersökningen, med eller utom andra missbildningar, visat närvaro af syn- nerv (såsom bekant bildas denna nerv, jemte den nervösa apparaten inom ögonklotet, af en utbugtning från hjernan, d. v. s. af den primära ögonblåsan) men deremot hel och hållen eller delvis brist på de första 6 å& 8 nervparen, såsom merendels fallet varit, man måste betrakta bristen på ögon snarare förorsakad af under en tidig period försiggångna pa- thologiska processer, än såsom en enkel afvikelse från den normala utvecklingsgången (Hemmungsbildung). Det af oss observerade fallet synes dock tillsvidare böra räknas till den sednare kategorin. F. v. Becker. er 44 Om solförmörkelsen den 48 Augusti 1868. Sällan har man emotsett en total solförmörkelse med sådan spänning som den ovanligt stora förmörkelsen af den 18 Augusti 1868. De föregående solförmörkelser, som under loppet af de sistförflutna decennierna kunnat observeras, hade ledt till upptäckten af egendomligt formade molnbildningar af röd färg i solens närmaste omgifning, hvilka blifvit beteck- nade med namnet protuberanser (flammes rouges, red prominences) och som endast under de få minuter, då solen är fullständigt bortskymd af månen, eller en ganska kort tid före och efter den totala förmörkelsen äro synliga. Protuberanserna upp- täcktes den 8 Juli 1842; likväl finner man om dem redan i äldre berättelser om solförmörkelser några antydningar, som sedermera råkat i glömska. Vid den totala solförmörkelsen, som inträffade den 28 Juli 1851 i Ostpreussen och Sverige, var man åter i tillfälle att iakttaga dessa protuberanser. De blefvo med noggranhet observerade såväl i anseende till sin figur och till det läge, de intogo vid månens rand. Det var hufvudsakligen genom en närmare undersökning af protube- ranserna och af den såkallade coronan, eller det hvita strå- lande sken, som ombhöljer solen under loppet af en total för- mörkelse, som man kunde hoppas att komma till en lösning af frågan om solens fysiska natur, som då för tiden ännu var alldeles outredd. Den 7 September 1858 observerades en to- tal solförmörkelse i Sydamerika och protuberanser visade sig på samma sätt, som förut. Den derpå följande totala förmörkelsen, den 18 Juli 1860, som var synlig i Spanien och norra Afrika, blef åter föremål för noggranna observationer. Ett så stort antal astronomer från aHa länder, som väl aldrig förut varit samlade, hade begifvit sig till Spanien, hufvudsakligen i ända- mål att undersöka protuberanserna, som äfven denna gång visade sig i stor mängd. Till och med fotografin användes nu i astronomins tjenst; man lyckades erhålla flera goda fo- tografiska bilder af protuberanserna, som gåfvo anledning att hoppas, det fotografin vid framdeles skeende förmörkelser med ännu större nytta skulle kunna användas. Ehuru resultaterna 45 af de vid sistnämnde solförmörkelse anställda observationer- na kanske icke fullkomligt motsvarat de förhoppningar, man om dem hade hyst, kom man dock numera till den fasta öf- vertygelsen, att protuberanserna icke tillhöra månen, utan so- len, emedan de visat sig icke deltaga i månens rörelse, utan bibehålla samma läge i anseende till solen. Man hade vis- serligen redan förut haft anledning att förmoda protuberan- sernas sammanhang med solen, men så ovedersägliga bevis, som denna gång, hade man icke kunnat anföra. Angående coronan blef det genom polarisationsförsök ådagalagdt, att detta fenomen framkallas af reflekteradt solljus. Så långt hade man kommit efter 1860 års solförmörkel- se. Från och med Kirchhoffs och Bunsens märkvärdiga upp- täckter i spektralanalysen inträder en ny epok för hypoteserna rörande solens natur. Kirchhoffs lyckliga tanke att utforska sammanhanget emellan de i solens spektrum synliga mörka li- nierna och de af åtskilliga gasflammor framkallade motsvarande ljusa linierna ledde till en jemförelsevis ganska fullständig ut- redning af solljusets natur; den äldre i och för sig svårfattliga åsigten om en mörk solyta, som vore omgifven af flere fotosferer eller lysande atmosferer, blef derigenom för alltid undanträngd och man var deremot berättigad att antaga sjelfva solytan så- som lysande samt omgifven af en atmosfer, bestående af en mängd gaser, som till en stor del förefinnas på jorden. Hvilken rol protuberanserna spela, kunde ej ännu afgöras, men man var nästan förvissad om, att undersökningar af deras ljus me- delst spektroskopet skulle lemna vigtiga upplysningar derom, och man förberedde sig derföre omsorgsfullt på den nästinstun- dande förmörkelsen, d. 18 Augusti sistl. år, som var total från Aden ända till Torressundet, och som för öfrigt var den största förmörkelse man någonsin observerat. HEhuruväl vä- derleken derunder var vida mindre gynsam, än man väntat, hafva resultaterna af de expeditioner, som utskickades till Aden och Indien, varit högst tillfredsställande. Protuberansernas spektrum kunde med lätthet observeras; det bestod af ljusa linier, omkring 8 till antalet, som delvis kunde identificeras med förut kända spektrallinier och som gåfvo vid handen, att 46 protuberanserna hufvudsakligen utgöras af lysande vätgas. En alldeles oförutsedd upptäckt följde i spåren af denna iaktta- gelse. JANSSEN, som var utskickad till Indien på Franska Ve- tenskapsakademins föranstaltande var så frapperad af den lätt- het, med hvilken protuberansspektra kunde observeras under sjelfva förmörkelsen, att han genast föll på den lyckliga tan- ken, att de när som helst borde vara synliga. Ännu syssel- satt med att anteckna sina iakttagelser yttrade han med fullt tillit, att han nog skulle återfinna protuberanserna efter förmör- kelsen. Också gjorde han redan andra dagen försök dermed, hvilket lyckades fullkomligt, och har sedermera oafbrutet fort- satt dessa undersökningar under Indiens klara himmel. Man bör icke tro, att sjelfva protuberanserna vore synliga, utom vid förmörkelser; endast deras spektral-linier kunna observe- ras. Genom de under förmörkelsens lopp gjorda iakttagelserna hade protuberansernas spektrum (under frånvaron af solljuset) blifvit noggrannt bestämdt: vissa ljusa linier på bestämdt af- stånd från hvarandra utgöra således ett bestämdt kännetecken för en protuberans. Då han nu rigtade spektroskopet mot den punkt vid solens rand, der han dagen förut under förmör- kelsen hade observerat protuberanser, framträdde genast det för protuberanserna egendomliga spektrum, som är helt olika det af vanligt solljus framkallade, af mörka linier genomskurna spektrum. Sålunda kan man framdeles observera protuberan- serna när som helst; man kan bestämma deras läge, deras höjd och utsträckning långs med solens rand. Ur dessa ifrigt fortsatta undersökningar framgår nu redan med stor sannolik- het, att hela solen är närmast omgifven af en vätgas-atmos- fer, samt att protuberanserna äro upphöjningar af densamma utöfver medelnivån. Hvari dylika upphöjningar kunna hafva sin grund, kommer väl också snart att utredas. Oberoende af Janssen gjorde en engelsk astronom LOCKYER samma upp- täckt. Han hade i flera år, ehuru utan framgång, varit sys- selsatt med problemet att under vanliga förhållanden kunna observera protuberanserna vid solens rand; men så snart han genom underrättelserna från Indien fick kännedom om de ljusa linier, som utmärka deras spektrum, lyckades äf- 47 ven han att återfinna dylika linier vid solens rand, hvarige- nom tillvaron af protuberanser kan skönjas. På flera obser- vatorier har denna upptäckt blifvit konstaterad, såsom i Ber- lin, Rom, m. m. Man kam svårligen förutse, hvartill dessa förvånande upptäckter ännu kunna leda; men så mycket inser man re- dan, att de stora förhoppningar, man ifrån början uttalade om spektralanalysens tillämpning på astronomin, icke svikits. En mängd frågor om himlakropparnes fysiska beskaffenhet, som man för tio år tillbaka icke ens vågat uppkasta, kunna nu- mera redan med bestämdhet besvaras. Det är för närvarande ännu omöjligt att någorlunda fullständigt meddela resultaterna af alla i Indien och Aden anställda observationer, emedan tiden ännu varit för kort för att samla och publicera materialet, men bland dem inta- ger onekligen ofvannämnde upptäckt af Janssen och Lockyer det mest framstående rummet och har med rätta väckt stort intresse icke endast inom den vetenskapliga verlden utan äf- ven hos den bildade allmänheten öfverhufvud. Janssen vis- tas allt ännu i Indien för att komplettera sina rikhaltiga ob- servationer, hvartill franska regeringen med stor beredvillig- het lemnat honom alla nödiga medel. A. Krueger. Om benmärgens funktioner. De nyaste forskningarne inom mikroskopins gebit hafva helt nyss ledt till öfverraskande upptäckter och tyckas på ett oväntadt sätt belysa funktionerna inom de delar af mennisko- och djurkroppen, öfver hvilka de äldsta tidernas mystiska dunkel ända hittills fått nära nog ostördt råda, nemligen öf- ver betydelsen af benens märg. Då forntidens mediein hade förlagt, likasom folktron gör det ännu i våra dagar, kroppens kraft uti benens märg, blef denna tro såsom allt gammalt af de moderna åsigterna öfverändakastad och hos benmärgen sågs, med undantag af rolen att afge näring för bensubstan- 48 sen, ingen annan betydelse än den enkelt mekaniska att fylla benens tomrum med det lättaste organiska material, fettet. Dock, äfven denna naturligaste, till sednaste tider obestridda rol, att tjena såsom reservoir för benväfnadernas näring, syn- tes sluteligen reducerad till ett minimum genom det på expe- rimental väg af OLLIER och flera andra forskare grundligen genomförda beviset, att all nybildning af ben underhålles och utgår ifrån den benen omgifvande benhinnan. Så mycket mera oväntadt framträder nu den af professor NEUMANN i Kö- nigsberg gjorda upptäckt, offentliggjord i Archiv fär Heilkunde December häftet sistlidet år, att märgsystemet i benen utgör en för blodets nybildning och ombildning arbetande stor härd, fullgörande samma funktioner som mjelten och de andra blod- bildande körtlarna. Sednare har Italienaren BIzzozErRo fram- bållit sina prioritets anspråk på samma upptäckt, påstående sig redan år 1865 hafva funnit och angifvit det hufvudsak- liga häraf. Neumanns uppmärksamhet synes främst varit ledd åt detta håll af det märkeliga och hittills oförklarade faktum, att benmärgen i barnåren är röd och så rik på plastiska ele- menter mot hvad den är hos fullväxta, då dess färg är gul och mera fetthaltig, att den hos djur under vintertiden är helt annorlunda beskaffad, än hos samma djurslag under som- maren. Hans med stor noggrannhet genomförda undersök- ningar af märgsaften, märgtexturen och de här ingående blodkärlförgreningarna hafva hos dessa lagt i dagen olika elementer med för dessa lokaliteter förut okända egenskaper. De hafva här framvisat tillvaron af en rikedom på cellbild- ningar i alla utvecklingsstadier, ifrån protoplasmat till de hvita, de ljusgula och de rödfärgade blodcellerna och derjemte en egendomlig disposition hos blodkärlen, hvarigenom vid dessas invecklade förgreningar nödvändigtvis måste hos den genomgående blodströmmen vållas ett uppehåll i dess lopp och derigenom en lifligare omsättning af de ofärgade blod- cellerna till de färgade åstadkommas. Att benens märgväfnad sålunda i histologiskt afseende äger den största likhet med de såkallade cytogena eller adenoida texturerna i mjelten och 49 de andra blodbildande körtlarna, är i ögonen fallande. Vi kunna ej här ingå i detaljerna af Neumanns intressanta mikroskopiska undersökningar, utan få endast ange resultatet af dem i följande ordagranna öfversättning af hans egna ord: ”Inom benen fortgår under hela lifvet en till röda blodeeller försiggående ombildning af lymfkorpuskler liknande celler.” Huru stor del under sådant förhållande benmärgssyste- met kan hafva i blodberedningen, låter föreställa sig, då man vet att den inre ytan af benen, isynnerhet hos yngre djur- individer, har beräknats vara större än ytan af hela tarm- kanalen. För sjukdomsläran kommer denna upptäckt att ge nya utgångspunkter vid efterletande af sjukdomarnas orsaker. Man skall finna inom menniskans märg och ben den hittills dolda gömman för mångfaldiga af dessa olika både febrila och kro- niska störingar inom blodlifvet, hvilkas plötsliga och oförut- sedda uppträdande hittills så ofta förekommit oförklarliga. F, v. Willebrand. NAR Det Hist. Filologiska Institutet i S:t Petersburg. Detta är en ny och storartad samt dertill i sitt slag en- sam stående inrättning, ") hvilken mer än allt annat ger oss >”) Grundlagd genom en Keiserl. ukas af den 27 Juni 1867 och öppnad samma år den 28 Nov. Äger alla de rättigheter, som univer- siteten, men står ej, liksom dessa närmast under en kurator, utan di- rekte under ministern för folkupplysningen. Staten, slutande sig på 388.164 rbl s:r upptager 19 embetsmän (7 bosatte i institutets hus), der- ibland en direktor såsom ledare af det hela (f. n. d:r J. STEINMANN, hvars utmärkta humanitet emot alla inrättningen besökande äfven re- ferenten fått erfara) och 14 lärare. Studenternas antal är beräknadt till 100 (f. n. blott 35) med en underhållskostnad af 25.000 rbl s:r, ty anstalten är det fullständigaste internat. En egendomlig och törhända ganska nyttig art af lärare eller guvernörer äro de s. k. Nastaoniker- ne, hvilka bl. a. skola väcka och underhålla studenternas religiositet, pligtkänsla och patriotism, samt biträda dem med råd och upplysnin- 50 en föreställning om den betydelse man i Ryssland börjat fästa vid de klassiska studierna, — ett helsosamt memento äfven för oss! Till sitt närmaste ändamål pedagogiskt, väc- ker institutet äfven berättigade förhoppningar hos vetenska- pen. Ty ehuru visserligen äfven ett skolpensum af andra ämnen och hjelpkunskaper i inrättningen föredrages, hafva de gamla språken derstädes erhållit en så stor brorslott, att man icke utan skäl kan anse läroverket i dess helhet som en spe- eialanstalt för dessa sednare. Detta framgår mindre deraf att till lärare antagas endast personer, som uppnått doktorsgrad i de hist. filologiska vetenskaperna, och till elever (interner) endast. sådane, hvilka med heder slutat en fullständig kurs i de s. k. ”klassiska” gymnasierna, än af följande bestämningar i stadgarne: 1) att andra föremål för inträdesexamen bero af konferensens godtfinnande, medan en pröfning i grekiska och latin ”i hvarje händelse” erfordras; 2) att ”om ej alla, så åtminstone några af de vetenskaper, hvilka höra till ka- thedrarna för de Grekiska och Romerska Jitteraturerna, böra framställas på Latinska språket”; samt 3) att ”Studenterne, till hvad klass de höra, böra hafva för ögat, att en grundlig kän- nedom i de gamla språken är ett oundgängligt vilkor för er- hållande af de rättigheter och förmåner, hvilka hänföra sig till $$ 37—40 af statuterna.” (Bland dessa prerogativer äro de vigtigaste: att efter 1 års tjenstgöring som lärare kunna vinna magistergrad samt derpå understöd för utländska resor till utbildning för professorskallet.) Då institutet blifvit tilltaget i största skala samt uppen- barligen åsyftar att vara ett fullständigt och mot tidens strän- gaste fordringar svarande läroanstalt för forntidsvetandet, kan det ej undgå uppmärksamheten, att den lingvistiska sidan af det sednare icke tyckes vara nog tillgodosedd. De gamla gar i alla deras vetenskapliga och andra lofvärda förehafvanden. TLä- rokursen är 4-årig och pröfningar af disciplarnes framsteg ske hvarje år. Studenterna böra ock öfva sig praktiskt såsom lärare, för hvilket ändamål ett klassiskt gymnasium kommer att inrättas i närmaste för- ening med institutet. 51 språken skola visst inläras och det grundligt, men, såvidt af sjelfva planen framskymtar, endast i isolerad ställning, endast såsom klassiska, icke historiskt-genetiskt, icke komparativt. Man skulle nästan väntat, att der så många krafter egnas forntiden, någon borde vara reserverad enkom för Grekiskans och Latinets jemförande, vetenskapliga grammatik, såsom ut- görande ett af de allra väckelserikaste föremål för både ung- dom och lärdom. I Tyskland och Frankrike finnas ju redan läroböcker i sådant syfte. Det är derföre mer än sannolikt att vi härvidlag ej hafva för oss något tillfälligt förbiseende från institutets sida, utan ett afsigtligt förfarande. Jag skulle tänka mig motiverna härtill förnämligast hafva varit tvenne. För det första eger äfven universitetet i S:t Petersburg flerä lärostolar för de klassiska språken samti sin berömda orientaliska fakultet en institution af Europeisk rykt- barhet; det är måhända åt dessa, man velat lemna allt hvad till jemförande lingvistik hörer. Dessutom torde sjelfva andan och riktningen af under- visningen i institutet hafva ansetts böra vara uteslutande hu- manistisk. Institutet i hela sin tillvaro framstår nemligen som en opposition emot den nihilism, naturalism, realism och hvad allt detta onda blifvit kalladt, hvaraf, om ej undervisningen, så dock ungdomen i Ryssland på sednaste decennium lidit. Men nu är det kändt, att språkvetenskapen i dess modernaste utvecklingsform af många blifvit räknad till naturvetenska- perna. Har man velat bortjaga spöket ända till namnet? Hvad vet jag. Men hvad jag icke tror, är att de klassiska studierna i sin ädlare uppfattning behöfva vara fiender till den metod och de sanningar, som naturvetenskaperna fram- lägga. En sådan : ställning medför blott split, hvaraf i läng- den ingen får surare än just den förfördelande. Äfven i Ö- sterrike skänktes efter 1848 åt de klassiska studierna den tvetydiga äran, att som biändamål för statssyften särdeles favoriseras; de blefvo sjelfva en mån fetare, men bättre, mer förädlande i disciplinär hänsyn blefvo de icke, d. v. s. hufvudändamålet kunde de klemade barnen ej framkalla. Få se om det går bättre, då man. ej blott undervisar, men dertill 52 kläder, föder och roar deras adepter på kronans bekostnad. Intet tyckes mig föröfrigt mer stridande mot samma studiers natur än internats systemet, ehuru det visst är sannt, att de under medeltiden hade sina förnämsta asyler i klostren. Man kan i de berörda punkterna vara af olika mening. Ingen vill väl deremot betvifla, det ju en speciel gren af forntidsvetenskapen, jag menar arkeologin, genom institutet i hög grad måste befrämjas. Erinrom oss att ända ned till Svarta hafvets stränder hela södra Ryssland med Bessarabien och Krim samt Kaukasien är en klassisk jord, der ej blott Greker fordomdags bott och om hvilken deras författare så mycket meddelat, utan der man ännu i vår tid gjort och fort- farande gör de värderikaste fynd af antiqviteter. Af dessa fynd hemtas de vigtigaste till S:t Petersburg, för att rikta och pryda det Kejserliga Eremitagets herrliga samlingar. Tänkom oss så de unge män, hvilka, väl förberedde för sådana forsk- ningar, utgå från institutet och S:t Petersburg till samma nej- der, för att derstädes bo och verka; det är ju sjelffallet, hvaråt deras vetenskapliga sysselsättningar skola vända sig. En lyckligare ställning kan en filolog ej önska, än den att på engång få arbeta direkte för eget fäderneslands och den klassiska forntidens minnen. Särskildt genom denna dess alumners prerogativa ställ- ning föreställer jag mig, att institutet kommer att i framtiden positivt tjena den Europeiska vetenskapen. Genomgår man den långa raden af skrifter beträffande södra Rysslands gam- malhistoriska och arkeologiska förhållanden, väckes förundran deröfver, att så få af de mer betydande äro författade af Ryssar. Orsaken dertill kan ej hafva varit brist på intresse, utan brist på förmåga. Å andra sidan märkes ofta hos ut- länningen, oaktadt all hans lärdom, det han ej genom autopsi kännt det land och den natur, hvarmed hans undersökningar sysselsatt sig. Dessa ömsesidiga brister skola utjemnas desto lättare, ju grundligare klassisk förbildning Ryssarne vinna att tillgodogöra sig från vetenskapens egen ståndpunkt dess re- sultater, och ju säkrare materialet derigenom blir äfven för de icke inhemska vetenskapsmännens forskningar och arbe- 53 ten. Måtte derföre institutets sträfvanden krönas med fram- gång, till båtnad ej mindre för Ryssland än för fornforsknin- gen öfverhufvud. W. Lagus. An Några problemer rörande ellipsen och eilipsoiden. Problemerna rörande maxima och minima af polygoner, som äro inskrifna i eller omskrifna omkring en ellips, upplö- sas ganska enkelt, om ellipsen betraktas såsom projektion af en cirkel. De ifrågavarande polygonerna äro då att anses såsom projektioner af likartade polygoner inskrifna i eller omskrifna omkring cirkeln. Då nu härvid förhållandet emel- lan ytorna af hvilken figur som helst och dess projektion är konstant, nemligen lika med sekanten för planernas lutnings- vinkel, så måste en gifven figur vara maximum eller minimum på samma gång som dess projektion. Af denna enkla be- traktelse följer omedelbart, att den (till sitt ytinnehåll) stör- sta eller minsta polygon af gifvet slag (d. ä. med gifvet an- tal sidor), som kan inskrifvas i eller omskrifvas omkring el- lipsen, ej är annat än projektionen af den största eller min- sta polygon af samma slag, inskrifven i eller omskrifven om- kring cirkeln. Vi skola i hast utveckla några konseqvenser af detta allmänna teorem. L Ått finna den största triangel, som kan inskrifvas i en gifven ellips. Den sökta figuren är projektion af den största triangel, som kan inskrifvas i en cirkel. Denna åter är den liksidiga triangeln. Men i cirkeln finnas oändligt många sådana tri- anglar och de äro i sin tur omskrifna omkring en med den förra koncentrisk mindre cirkel, hvars radie förhåller sig till den större cirkelns radie som cos 609 :1, det är som 1:22. An- talet af i ellipsen inskrifna största trianglar är derföre äfven oändligt stort och de äro alla i sin tur omskrifna omkring en med den förra koncentrisk och likformig ellips af hälften 5) 54 mindre dimensioner, nemligen så att midten af hvarje sida berör den mindre ellipsen. Ytan af hvarje sådan triangel är LTT der a och b föreställa den gifna ellipsens halfaxlar. Den sökta triangeln kan konstrueras sålunda, att man på den omkring ellipsen omskrifna cirkelns periferi efter be- hag bestämmer tre punkter på 120? afstånd från hvarandra och från dem fäller perpendiklar emot större axeln. De punk- ter, i hvilka dessa perpendiklar råka ellipsens periferi, äro den sökta triangelns vinkelspetsar. 2 Att finna den största fyrhörning, som kan inskrifvas i en gifven ellips. Den sökta figuren är projektionen af en i cirkeln in- skrifven qvadrat. Dess diagonaler bilda ett system konjugat- diametrar, emedan de utgöra projektionerna af två mot hvar- andra vinkelräta diametrar till cirkeln. De sålunda bestämda i ellipsen inskrifna fyrhörningar- nes antal är oändligt stort och de äro i sin tur omskrifna omkring en annan ellips, hvars axlar förhålla sig till de gifna ellipsens axlar som cos 45? : 1, det är som 1: 2. Ytan af hvarje sådan fyrhörning är 2ab. 3. Ått finna den största månghörning med gifvet antal si- dor, som kan inskrifvas i en gifven ellips. Den motsvarande i cirkeln inskrifna figuren är en re- gulier månghörning, hvilken i sin tur är omskrifven omkring en mindre cirkel. Om n» är sidornas antal, så förhåller sig . . . . .” vn den mindre cirkelns radie till den större som cos =:1. n Den sökta figuren är derföre äfven omskrifven omkring en med den gifna ellipsen koncentrisk och likformig ellips, hvars axlar äro i nyssnämnda förhållande mindre än axlarne till den förra. Konstruktionen verkställes enklast sålunda, att periferin af den kring ellipsen omskrifna cirkeln delas i » lika stora delar och perpendiklar fällas ifrån delningspunkterna emot 55 den större axeln. De punkter, i hvilka dessa perpendiklar råka ellipsens periferi, utgöra den sökta månghörningens vin- kelspetsar. Detsamma kan äfven ske på följande sätt. Man uppri- tar en ellips, hvars axlar falla på den gifna ellipsens axlar, oc . .” Kf A . -. o men äro i förhållandet cos 7 1 mindre än dessa. Ifrån en punkt på den yttre ellipsen, tagen efter behag, drages en korda, som tillika tangerar den inre ellipsen; från dess änd- punkt drages en ny tangerande korda, o. s. v. Genom fort- sättning af denna konstruktion återkommer man slutligen till begynnelsepunkten och erhåller en sluten polygon, som har den begärda maximi-egenskapen. Polygonens sidor halfveras af tangeringspunkterna. Hvarje sida skär den dermed konjugerade diametern i två 1 örhå io sås — Z å 2 < delar, hvilka förhålla sig sågom 1 — cos : 1 + c08 > el 9 7 ÖR É ler kortare såsom tg? 2:1. Härigenom erhålles omvändt den- n na sats: Om man till en diameter i en ellips drager en korda, så alt diametern derigenom blifver skuren t delar, hvilka förhålla S HT OH 3 | sig som fe 1, så är enveloppen för denna korda en med den z å - o HT förra koncentrisk ellips, hvars axlar äro i förhållandet cos =: 1 mindre än den gifna ellipsens axlar. Det bör märkas n här kan vara hvilket tal som helst, helt eller brutet eller äfven irrationelt. 4. Ått finna den minsta månghörning med gifvet antal si- dor, som kan omskrifvas omkring en ellips. Detta problem upplöses på samma sätt som de föregå- ende. Man finner att månghörningen tillika är inskrifven i den ellips som uppkommer, om den gifna ellipsens dimensio- ner förstoras i förhållandet cos =: 1, der n betecknar sidor- nas antal. Konstruktionen kan ske sålunda, att den kring ellipsen omskrifna cirkelns periferi delas i n lika stora delar 56 och genom delningspunkterna perpendiklar fällas emot ellip- sens större axel. De härigenom bestämda punkterna af ellip- sen blifva tangeringspunkter för den sökta månghörningens sidor. Den metod, som vid upplösningen af föregående pro- blemer blifvit följd, består egentligen deruti, att man tänkt sig cirkeln med dertill hörande inskrifna eller omskrifna figu- rer likformigt sammandragen i en viss rigtning, eller sålunda transformerad, att alla ordinater blifvit i bestämd proportion förminskade, under det att abskissorna förblifvit oförändrade. En ombildning af samma slag tillämpad på figurer i rymden är den såkallade homografiska transformationen, hvilken består deruti, att figuren utvidgas eller sammandrages i rigtning af alla tre koordinat-axlarne, men efter en särskild skala för hvarje af dessa rigtningar. Dessa skalor kunna t. ex. afpas- sas så, att en gifven ellipsoid med tre axlar derigenom för- vandlas till en sfer. Betraktad ur analytiska geometrins synpunkt består den antydda förvandlingen deri, att man låter en punkt x, y, z i den ena figuren motsvaras af en punkt &, 7», & i den andra, dervid & antages proportionel emot x, 7» mot y och & mot Zz. Vättes ön (EES 2 Få NTA ANS, så motsvaras en ellipsoid, hvars eqvation är af en sfer med eqvationen Strö En eqvation af första graden emellan Xx, y, z förvand- lar sig i en eqvation af samma grad emellan &, », &, hvaraf följer, att emot ett plan i den ena figuren svarar ett plan i den andra. Vidare inses lätt, att diametralplaner och konju- gatdiametrar motsvara hvarandra i båda figurerna. Betrakta vi ett volym-element dx dy dz i den ena figu- ren, så svarar deremot ett volym-element abc dö dm dö i den andra. Motsvarande volym-elementer och således äfven mot- svarande ändliga volymer äro derföre proportionella i ellipsoi- d7 den och sferen, och förhålla sig till hvarandra som abc :1. En sådan proportionalitet förefinnes icke emellan motsvarande linier eller ytor i allmänhet, men väl emellan motsvarande delar af tvenne homologa räta linier eller af tvenne homologa planer. Häraf följer särskildt, att räta liniers samt plana y- tors och volymers tyngdpunkter bibehålla sin karakteristiska egenskap vid den ifrågavarande transformationen. Om man på detta sätt jemför ellipsoiden med en sfer och betraktar den ena af dem såsom en homografisk trans- formation af den andra, samt tänker sig figurer inskrifna i eller omskrifna omkring sferen, så motsvaras dessa af likar- tade figurer inskrifna i eller omskrifna omkring ellipsoiden. Då nu förhållandet emellan volymerna icke förändras genom transformationen, så bibehåller sig äfven den egenskap af maximum eller minimum i afseende på volymen, som kan tillkomma en figur. En sådan jemförelse utgör ett medel att på ett enkelt sätt härleda en mängd satser angående ellipsoi- den och särskildt att lösa följande problemer. 5 Ått finna den största tetraeder, som kan inskrifvas i en ellipsoid. Den sökta figuren är homolog med den i sferen inskrifna reguliera tetraedern. Den är derföre tillika omskrifven om- kring en mindre ellipsoid, som är koncentrisk och likformig med den gifna. Tangeringspunkten för hvarje sidoyta sam- manfaller med dess tyngdpunkt. Sådana tetraedrar med maximi-egenskap finnas oändligt många. För att konstruera en sådan, kan man taga efter behag en diameter till ellipsoiden och vid 3 af dess längd draga ett dermed konjugeradt plan. I den härigenom be- stämda sektionen inskrifves en triangel med största möjliga ytinnehåll. Denna triangel blifver bas och den aflägsnare ändpunkten af diametern blifver spets till den sökta tetraedern. Om man genom spetsarne af den sålunda bestämda fi- guren drager tangerande planer till ellipsoiden, erhålles en omskrifven tetraeder med minsta volym, hvilken i sin tur är inskrifven i en med den gifna likformig ellipsoid. 58 På analogt sätt upplösas motsvarande problemer rörande hexaedern, oktaedein, dodekaedern och ikosaedern. 6. Den minsta polyeder med gifvet antal sidoytor, som kan omskrifvas omkring en ellipsoid, är så beskaffad, att alla dess si- doytor beröras af ellipsoiden i deras respektiva tyngdpunkter. Ett enkelt resonnemang öfvertygar om nödvändigheten af det i propositionen uttalade vilkoret. Ty om tyngdpunk- ten af en sidoyta faller utom tangeringspunkten och man lå- ter ytan vrida sig oändligt litet omkring en genom tyngd- punkten i densamma dragen rät linie, så inses af Guldins teorem, att polyederns volym derigenom ej förändras, ehuru sidoytan i sitt nya läge faller utom ellipsoiden. Om denna yta sedan parallelt med sig sjelf närmas till ellipsoiden, till dess beröringen blifver återställd, så erhålles en ny omskrif- ven polyeder, som är mindre än den gifna, hvilken således ej kan vara ett minimum. För öfrigt inses lätt, att det sednast anförda teoremet i allmänhet gäller om polyedrar, som äro omskrifna omkring en konvex och sluten yta, huru beskaffad den må vara i öfrigt. Genom omvändning af de hittills bevista satserna kunna nya resultater ytterligare härledas. I sådant afseende fram- ställas här ännu några problemer. i. Ått finna den minsta ellips, som kan omskrifvas om- kring en gifven triangel. Förhållandet emellan ellipsens och triangelns ytor bör vara ett minimum, och detta inträffar, om triangeln &å sin sida är en af de största, som i ellipsen kunna inskrifvas, e- medan nämnda förhållande då uppnår sitt absoluta gränsvär- AG de, som är s173- sjelfva verket kan den gifna triangeln betraktas såsom projek- tion af en viss liksidig triangel och den sökta ellipsen utgör då projektionen af en omkring denna triangel omskrifyven cirkel. Häraf framgår, enligt n:o 1, att den gifna triangelns tyngdpunkt bör utgöra medelpunkt till den sökta ellipsen och Sistnämnde vilkor kan alltid realiseras. I 59 att således hvarje sida i triangeln är konjugerad med den genom motstående vinkelspets dragna diametern. Då man sålunda känner en diameter och en dermed konjugerad kor- da, så är ellipsen bestämd och kan lätt konstrueras medelst punkter. 8 Ått finna den största ellips, som kan inskrifvas i en gifven triangel. Förhållandet emellan ellipsens och triangelns ytor bör vara ett maximum och detta inträffar, om triangeln å sin sida är en omkring ellipsen omskrifven triangel med minsta area. Af n:o 2 följer derföre, att triangelns tyngdpunkt är medelpunkt till ellipsen och att denna berör midten af hvarje sida. 9. Ått finna den minsta ellipsoid, som kan omskrifvas om- kring en gifven tetraeder. Den gifna tetraedern kan alltid betraktas såsom en ho- mografisk transformation af en regulier tetraeder. För att inse detta, är det enklast att hänföra hvardera tetraedern till ett särskildt snedvinkligt koordinatsystem, nemligen så, att tetraederns spets tages till origo och de tre derifrån utgående kanterna till koordinat-axlar. Betecknas dessa kanter för den gifna tetraedern med a, b, c och för den reguliera med 1, så har man att emellan koordinaterna x, y, z i det första och koordinaterna &, 7, & i det andra systemet antaga följande relationer ö==, 1=7> == Det är klart, att vid denna transformation, likasom vid den rätvinkliga, motsvarande volym-elementer i båda figurerna äro proportionella, äfvensom att räta linier, planer och andra- grads ytor dervid bibehålla sin allmänna natur 0. s. v. Då nu förhållandet emellan ellipsoidens och tetraederns volymer bör vara ett minimum, och det minsta värde, som detta förhållande öfverhufvud kan antaga, uppnås då tetrae- dern å sin sida är ett maximum bland alla dem, som i ellipsoi- den kunna inskrifvas, så är klart, att i den nyssnämnda ho- 60 mografiska transformationen ellipsoiden bör motsvaras af den omkring den reguliera tetraedern omskrifna sferen. Häraf deduceras lätt, att den gifna tetraederns tyngdpunkt bör ut- göra medelpunkt till ellipsoiden, att hvarje sidoyta är konju- gerad med den genom motstående spets dragna diametern, hvilken råkar sidoytan i dess tyngdpunkt, samt att den sek- tion, som bestämmes af en sidotriangel, utgör den minsta el- lips, som kan omskrifvas omkring triangeln. Då sålunda en diameter och en dermed konjugerad sek- tion äro kända, så är ellipsoiden härigenom fullkomligt bestämd. 10. Att finna den största ellipsoid, som kan inskrifvas i en gifven tetraeder. På samma sätt som i föregående problem bevises, att ellipsoidens medelpunkt sammanfaller med tetraederns tyngd- punkt, samt att ellipsoiden berör hvarje sidoyta i dess tyngdpunkt. Det under n:o 7 anförda problemet har först blifvit upp- gifvet af EULER och af honom löst på analytisk väg samt se- dermera på olika sätt behandladt af LIOUVILLE, BERTRAND och andra. Beträffande en annan geometrisk lösning af probl. 9 finnes en kort antydning af Liouville i VIL tomen af hans matematiska journal. L. Lindelöf. AA Barometerns medelstånd i Kuopio efter 20 års observationer. Af I. Karsten. För att kunna utröna om någon periodicitet i barome- terståndet vore märkbar under dessa höga breddgrader, har jag reducerat de af mig härstädes under flere år anställda barometer-observationerna till 0? samt i närlagde tabeller sammanställt medeltalen af desamma. Barometerståndet är angifvet i millimeter. Den bifogade grafiska framställningen åskådliggör barometerståndets variationer under de skilda må- naderna. December. Longitud HI 12”. Medel - Barometerståndet KUOPIO. vid O temperatur, efter 20-ariga observationer. i Toctetwud 66 55 == 15 November. October. September. EE SE Augusti. Juli. wWwendod . 3 De I I Fa Lith.och tryckt ros £. Lie ANSER AERE Juni. Maj. April. Mars. RE SERENA Februari. Januari. VAT. IS. YLL 143. 41 Barometerns medelstånd i Kuopio vid 0? för skilda månader efter 20-åriga observationer. a Ar 1849. 1850. 1851. 1852. 1853. 1854. 1895. 1856. 185T. 1858. 1859: 1860. 1861. 1862. 1863. 1864. 1865. 1866. 1867. 1868. Febr. | Mars | April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. | | 739,7 | T55y | T5Qa | 753,4 | V4ly | T46,6 | Y53,3 | 753j0 | TATTO 136,5 | T45a | T5da | Y5lo | T47s | T48je | T46,6 | 5353 | T49,7 T44,8 | T4Ja | T527 | T4955 | 746,9 755,3 | 149,3 T483 | TABS | 753,7 | T5lje | 748,0 758,4 | 744,4 | 746,4 T493 | 1597 150,91) 584 | 752,5 Y4T.0 | 48,4 TA0RT ANS LIST LIDA ANN 150,4 | 743,4 | T44,9 Y46,0 | 749,4 | T4Y5 | TADS | 750,9 | 750,9 | TATA | TAB | TAN 745,8 | 7500 | T45je:] T49n | 45,9 | T46,4 | 44,6 | 750 | Y53y7 150,3 | 754,6 | 754,5 | TöDe | T48,0 | 457 | T5ly | 749,3 | 490 755,0 | 738,9 | Y41,3 | 48,8 | 750,6 | 750,3 | TATA | T49j0 | T45)5 Y43,6 | 737,9 | T44,3 | T540 | 750,0 Y51,8 | T49,2 T46,9-| Tbly | 5201 Tä | TATA YAB, | 745,3 | TA 1513 | TAB | 7465 | TAI | T5ly Y45,8 | 745,9 | Y54,5 1520 | 49,4. | T484 | 750,8 | T45ja | T4ljo | T4Ta | T50)7 | T44p TARA | T4TB | T4T8 | T46:6 | 749,5 T44,6 | 747,8 | T50,6 Y53,6 | 740,6 | T5lys | T5Ne | TAB T492 |-V53,4] TAB | T486 | T4Ya | T485 | TATA | TAB | T44 T49,77 | 749,4 | 746,8 | 750,0 | 750,7 | 743,6 | T4T5 | TON | T57 Y43,7 | T4Ba] T4l | 750,5 | 484 | 746,8 | T49,a | TATS | T484 738,6 | 749,5 | 747,6 | 74890 | T476 | 750,8 | T51l,5 | T48j0 | 49 Medeltal | 749,00] 746,37] T48,0u| T48,26| 750,33] T48,30) T47,40] 4800) T48j90) TAR 30] . . Jan. 754,5 I Nov. 150,7 740,6 750,2 748,3 758,8 T14.8 155,6 744, T52n 42 T48,4 155,8 T42,2 163,4 TA4da TANT a 737,5 142,3 146,3 T48,05] Dec. 756,8 740,5 145,9 740,8 TI0 736,2 148,3 739,2 45,7 751,5 T49,5 00,5 746,8 751,8 138,3 48.7 740,6 TANT a T4Q,5 46,00 ce 62 Barometerns medelstånd i Kuopio vid 02 för skilda ti- der af dygnet efter 20-åriga observationer. Kl.o7 mr. Kl 28. > sKIN9ra, Medea Januari . . . 748,89 74910 749,07 749.0a Februari . . 746,00 746,36 746,58 746,37 Mars ..o. « 1487 TAI ,79 T48,07 T48,00 A PIUS sforereMLSA 748,03 4816 148,06 Naja tr 150,45 150,00 750,35 750,33 JUDE SE 748,52 748,36 748,09 T48.30 JUN ASNEN SN 147,40 TAT,30 147,50 TAT 40 Augusti. . . 748,90 748,90 148,90 748,90 September . 748.835 T48.87 748,96 748,90 Oktober. . . 748,07 T4B,04 748,38 T48,30 November . 748,00 ”T4Bas 748.36 748,05 December . 745,8s 746,00 ”46,12 146,00 Barometerns medelstånd för hela observationstiden = 148,2 mm. 63 Medeltemperaturen i Helsingfors under Januari och Februari månader 1869. Cels. gr. Cels. gr. Jan. 1 =—- 9,94 Febr. 1 — Lee 2 — Go 2 — Lo 3 — 7,90 3 — La 4 — 9.53 4 — Liv 5 — 99 5 + 0,98 6 — 4 6 + 3,40 TT — 46 7 + 150 8 — La 8 + Lo 9 + 09 9 + 0 10 — 0,s0 10 — 348 11 — 06 11 — Ye 12 + Oj 12 — 6,3 13 — 0,34 13 — 19 14 — 03 14 — Loe 15 — 6,09 15::—13556 16 — 10,4 16 — "eo 17 — 12,56 17 — Lis 18 — 6.04 Tr 5,95 19 — Gu 19 — 9,04 20 —18,:3 20 —ILoe 21 — 18,59 21 —l1l;ee 22 — 20,9 22 — Aon Ma eg 23 — Iaav 24 — 6,62 24 — lav 25 — 9,54 25 — ÖOjo4 26 — 10,32 26 + 0,67 27 — 113 27 — 138 28 — 8,75 28 — Lar 29 — 2,65 30 + Oy 31 + 09 Medium — 6,70 — 27 64 Anm. Förestående medeltal grunda sig på observa- tioner anställda engång i timmen å härvarande magnetiska och meteorologiska observatorfum. Dagarne äro utsatte efter astronomisk tid eller begynnande vid middagen af det bor- gerliga dygnet med samma datum. ” H. G. Borenius. Öfversigt af förhandlingarne April — Maj 1869. Sammanträdet den 12 April. Nedannämnde under förlidet år anställda observationer hade till Societeten inkommit: Barometer- och termometerobservationer af apotekaren G. A. Serlachius i Tammerfors; Termometer-observationer af pastor G. Lövenmark i Puo- lango, samt Klimatologiska observationer af kronolänsmannen OC. E. Lundbohm i Utsjoki. Hr MoBErRG meddelade en sammanställning af de vid Finlands kust gjorda vattenhöjds-observationerna under år 1868. Vid en jemförelse af dessa observationer befanns öf- verensstämmelsen emellan dem i allmänhet vara tillfredsstäl- lande, hvaraf man kunde sluta, att desamma öfverhufvud blif- vit verkställda med tillbörlig omsorg och noggrannhet. Dock anmärktes: 1:o att observationerna vid Söderskärs fyrbåk äro ofullständiga, emedan det stundom inträffat, att vattenhöj- den ej kunnat iakttagas, antingen i följd af hög sjögång eller derföre att vattnet öfverstigit den fasta punkten, samt 2:0, att barometer-observationerna vid Hangö fyrbåk synbarligen äro origtiga, i det de antecknade barometerstånden i allmänhet äro ytterst låga och föga varierande, hvarföre dessa observa- tioner torde sakna allt värde. Hr MÄKLIN förevisade ett fragment af en delfinskalle (Delphinus delphis L.), som uppgifvits vara funnet vid gräfning å Juustila egendom i Wiborgs län, men hvars fossila beskaf- 7 66 fenhet på grund af flere skäl högeligen betviflades såväl af talaren sjelf som af öfrige närvarande. Densamme meddelade derjemte några notiser om insektfaunan i trakten af staden Petrosavodsk samt bidrag till kännedom om den geografiska utbredningen i Finland af Holostomis phalaenoides L. och Hol. altaica Fisch. v. Waldh. På grund af förut inlemnade förslag skreds härefter till val af nya medlemmar i Societeten, hvilket utföll sålunda, att professoren d:r CARL GUSTAF ESTLANDER samt e. o. profes- sorerne d:r JOHAN GUSTAF FROSTERUS och d:r ANDERS JOHAN MALMGREN utsågos till ordinarie ledamöter, de båda först- nämnde i den historisk-filologiska och den sistnämnde i den naturhistoriska sektionen. Sammanträdet den 29 April, Efter afslutandet af Societetens årshögtid och sedan hr v. BECKER öfvertagit ordförandeskapet, företogs val af viceord- förande, som för nästkommande år borde utses inom historisk- filologiska sektionen, och uppdrogs nämnde befattning genom enhällig kallelse åt f. d. senatorn d:r J. V. SNELLMAN. SAN Sammanträdet den 18 Maj. Till Societeten hade ytterligare blifvit inlemnade : Termometer- och barometer-observationer för år 1868 af Apotekaren M. Enckell i Jyväskylä och Provisorn E. W. Wabhlforss i Kajana, samt klimatologiska observationer för samma år af den först- nämnde äfvensom af Bonden Johan Andersson Mattila i Orimattila. Hr Bonsporef anmälde en af honom författad afhandling med titel: Anatomiskt bevis för den af professor Mäklin gifna tydningen af furcula hos foglarne, som är ämnad att i tysk öf- versättning införas i akterna och kommer att åtföljas af fyra An Db litografierade plancher. Angående innehållet af densamma meddelade författaren nedanstående redogörelse: ”Påsom bekant, hafva, i motsats till Cuviers uppfattning af de ben, som förena främre extremiteterna hos foglarne med bålen, forskare på detta fält ansett furcula motsvara de båda nyckelbenen hos menniskan, och korpbenet (os coracoideum) böra tydas såsom den från skulderbladet afskiljde processus coracoideus. Ehuru denna åsigt har blifvit antagen i alla de handböcker i zootomin, som blifvit offentliggjorde, och gillas äfven i en 1868 utgifven zootomi af Viktor Carus och Ger- slaecker, kan en sådan åsigt, vid närmare granskning, icke antagas. En gemensam plan genomgår den skapade djur- serien, och om den comparativa anatomin äfven stödjer sig på anatomi och zootomi, måste den mekaniska effekt, som under djurens olika lefnadsförhållanden utvecklas af vissa or- ganer, vid jemförelsen af dessa hos djuret och menniskan, äfven tagas i betraktande. Betydelsen af nyckelbenet hos menniskan är att fästa öfre extremiteterna vid bålen, utan att armens fria rörelse inskränkes. Nyckelbenet är fästadt vid bröstbenet genom ett ceapsel-ligament och en synovial-membran, båda nyckelbenen äro med hvarandra förenade genom ligamentum interclavicu- lare. Scapular-ändan af nycekelbenet är genom en eapsel- membran förenad med acromion scapulae, och genom liga- mentum coraco-claviculare anterius och posterius fästad vid processus coracoideus scapulae. Vid sådan uppfattning af nyckelbenets betydelse och förening med bröstbenet jemte skulderbladet, är det klart, att detsamma icke får saknas hos någon enda fogel, emedan foglarne af naturen blifvit anvisade att använda främre extremiteterna till flygt, således en enfor- mig rörelse, hvilken förutsätter att vingarne äro starkt och säkert fästade vid bålen. Författarenes os coracoideum sak- pas hos ingen fogel, och utmärker sig, hos de mest olika ordningar, gefom en ganska öfverensstämmande form. Detta ben är genom en capsel- och synovial-membran förenadt med bröstbenet, genom synehondras orörligt fästad vid capitulum scapulae och, genom ligamentum coraco-claviculare anterius 68 och posterius, förenadt med processus coracoideus scapulae. Det så kallade os coracoideum kan således iecke motsvara något annat ben än nyckelbenet hos menniskan, från hvilket det skiljer sig endast derigenom, att det icke genom en fri, utan genom orörlig ledförenivg är fästadt vid skulderbladet. Vill man utreda orsaken till detta afvikande förhållande, fin- ner man densamma lätt, då här tages i betraktande, att acro- mion hos menniskan är en utveckling af främre ändan af spina scapulae. BSpina scapulae saknas hos foglarne, eller ersättes genom en ganska svagt markerad något bågformig upphöjd linie. I främre ändan af scapula hos fogeln urskil- jer man 2 utskott: ett yttre och inre, af hvilka den hos fog- larne svagt utvecklade spina scapulae öfvergår i det yttre ut- skottet, och den inre eller bakre randen af skulderbladet fortsättes i det inre mera utvecklade utskottet. Skulderbladet hos menniskan har 3 ränder, af hvilka den öfre randen fort- sättes omedelbart i processus coracoideus scapulae. Hos fog- larne förekomma å skulderbladet endast 2 ränder: den yttre eller främre och den inre eller bakre, hvilken sednare mot- svarar bakre och öfre randen tillsammantagne hos menniskan. Med anledning häraf kan icke något tvifvel återstå, att icke af de 2 utskott, som ofvanför blifvit anmärkte såsom förekom- mande å skulderbladet hos foglarne, det inre måste anses motsvara processus coracoideus, och det yttre acromion scapulae hos menniskan, hvaraf synes att författarenes så kallade os coracoideum icke kan tydas på annat sätt än sålunda, att detsamma, såsom Cuvier äfven antog, motsvarar nyckelbenet hos menniskan. Beträffande åter furcula, saknas densamma hos åtskilliga bland Psittacinae och hos de strutsartade foglarne, dels före- kommer detsamma icke nedtill sammanväxt, hos Strix funerea, passerina, Bucco och flere arter bland Psittacinae, och är i sitt förhållande till erista sterni äfvensom form i hög grad varie- rande, såsom man lätt skall finna, då man betraktar skeletter af foglar bland olika ordningar och äfven arter inom samma slägte. Gemensam karakter af furcula, der detta ben före- kommer, är att det är beläget vid främre randen af den 69 fibrösa membran, som verkställer förbindelsen mellan hvar- dera nyckelbenet, hvilken membran jemte det hos foglarne så kallade ligamentum sterno-furculare motsvarar ligamentum in- ter-claviculare och fascia coraco-clavicularis hos menniskan. ") Fureula hos foglarne äger således intet motsvarande ben hos menniskan, utan bör jemföras med det hos henne anmärkta bandet och muskelfascian. Anmärkningsvärdt är, att detta band normalt ossifieras i främre randen, och såsom ben ut- märker sig genom en bestämd begränsning. Jag har i detta afseende varit i tillfälle, att mikroskopiskt undersöka en ännu icke kläckt unge af Buteo vulgaris och Anser cinereus, och så- som resultat vunnit, att i främre randen af anmärkte membrana claviculo-furcularis förekommer en sträng af broskväfnad, utmärkt genom små vanliga broskeeller inbäddade i en hyalin grund- substans, hvaraf man således är fullt berättigad till den slut- sats, att furcula hos fogeln utvecklas ur ett praeformeradt brosk, som är beläget i randen af ligamentet, och att den olika form furcula visar hos olika ordningar och arter bland fog- larne, beror af den större eller mindre utsträckning detta brosk innehar hos olika arter. Vid granskning af gaffelbenets struktur, hos foglar med utbildad fureula har jag funnit den- samma innehålla vanliga benceller och betydligt antal Haver- ska kanaler, hvilket står i det närmaste sammanhang med detta bens utveckling ur ett praeformeradt brosk. Dessa ka- naler utmärkte sig endast derigenom, att omkring desamma icke kunde upptäckas de concentriska benlameller, som före- komma i benväfnaden hos menniskan. En del af dessa ka- naler, som bilda ett nät med vida maskor, öppna sig på yttre ytan af furcula. Jemförelsen af förhållandet i detta afseende hos Ornithorhynchus och Tachyglossus, hvilka, såsom hörande till Monotremata, utgöra öfvergångsformer mellan foglar och dägg- djur och äro försedde med furcula, erbjuder ett särskildt in- tresse, som fullständigt bekräftar, hvad jag ofvanför anfört om gaffelbenet hos foglarne. Anmärkningsvärdt är, att ossi- fication begynner i furcula och celavicula, förr än ungen ut- >") Hos foglarne har jag benämnt denna membrana claviculo- furcularis. 70 kläckes ur ägget, då ännu alla öfriga delar af skelettet ut- göras af brosk. — Afhandlingen åtföljes af 4 upplysande plan- eher, och hoppas jag i densamma hafva aflägsnat hvarje tvif- vel på riktigheten af den tydning, jag ofvanföre gifvit af i- frågavarande ben hos foglarne, hos den som eljest vill an- taga skäl.” Hr MoBErRG meddelade ett sammandrag af de klimatolo- giska observationerna för sistlidet år. Vid anmälan derom, att Öfverstyrelsen för lots- och båkinrättningen förklarat sig villig att låta anställa vatten- höjdsobservationer vid Skälskär, i händelse dertill erforder- ligt höjdmätnings-instrument kunde erhållas, samtyekte Socie- teten med nöje att lemna ett sådant instrument till Öfver- styrelsens förfogande. AA Tl Vetenskapliga meddelanden. Några notiser om insekt-faunan i trakten af staden Petrosawodsk. AT ErafvV. MLA Rin, Såsom ett bihang till förhandlingarne vid de ryske na- turforskarnes första sammankomst i S:t Petersburg förlidet år har professor KESSLER publicerat sina vid förenämnda tillfälle hållna föredrag öfver Onega-sjöns och den Oboneschska kret- sens fauna under titel af Mamepiaair daa nosHania Öneseckaro o3epa u o60oHexcckawo Kpaa. Författaren har i detta arbete upp- räknat alla de arter, hvilka hittills enligt hans kännedom — och hufvudsakligast af honom sjelf — blifvit anträffade inom ifrågavarande område af däggdjur, foglar, reptilier, groddjur, fiskar, blötdjur, krustaceer och maskar. Till sist meddelas ännu en namnförteckning öfver de fjärilarter, som inom Olo- netska guvernementet blifvit observerade af hr apothekaren GänTHER ifrån år 1859 ända till 1867. Att ifrågavarande ar- bete, som behandlar faunan i ett så nära till vårt eget land beläget område, hvilket dessutom ligger under samma bredd- grader som en del af Finland, måste ega ett synnerligt in- tresse för oss, inses troligen af hvar och en, och är betydel- sen af detsamma för kännedomen af vår egen fauna så mycket större som förf. icke allenast meddelar mångfaldiga upplys- ningar öfver enskilda arters lefnadsförhållanden o. s. v., utan äfven beskrifver flere nya arter bland de lägre djuren, af hvilka största delen påtagligen kommer att anträffas inom Finlands gränser. Isynnerhet under exkursioner i de östra delarne af Finland måste ifrågavarande arbete blifva en oumbärlig hand- ledning för en fullständigare utforskning af den der förekom- mande djurverlden. 72 Om man undantager representanterna af ordningen Lepi- doptera meddelas likväl endast högst få underrättelser om in- sektfaunan inom det af författaren närmare beskrifna området. Jag vill derföre här påminna derom, att arkiater Bonsporrr i 2:dra delen af sitt arbete Finlands tvåvingade insekter (Diptera) upptagit och beskrifvit flere af apothekaren GäNnTHER i trakten af Petrosawodsk insamlade species af denna ordning. Men det är icke blott Lepidoptera och Diptera, som blifvit insam- lade af hr GäNTHER i denna förut föga kända trakt, utan in- sekter nära nog af alla ordningar. Genom hr arkiater Bons- dorffs välvilja har jag varit i tillfälle att genomögna en sam- ling af omkring 209 species Coleoptera samt ett mindre antal Hymenoptera och Neuroptera, som blifvit skickade till honom. Att sluta af dessa arter äfvensom af den förteckning, som professor KESSLER lemnat öfver de ofvan uppräknade djurgrupperna, visar faunan i trakten af Onega-sjön visser- ligen en högst betydlig öfverensstämmelse med den i de östra delarne af Finland, men den största likhet dock med faunan i trakten af S:t Petersburg. Då staden Petrosawodsk emel- lertid är belägen både nordligare och ostligare än S:t Peters- burg, är det antagligt, att antalet af djurarter vid den först- nämnde staden måste vara märkbart mindre. Det är ej min afsigt att här meddela en fullständig för- teckning öfver alla de arter, som den omtalade remissen inne- håller, af hvilka flertalet naturligtvis äro sådana species, om hvil- ka man förskottsvis kan förutsätta att de, tillfölje af ortens geo- grafiska läge, måste förekomma derstädes, och vore en sådan förteckning efter detta material så mycket mera förhastad som man torde kunna hoppas, att hr GäNnTHER ännu fram- deles genom ytterligare insamlingar skall befordra kännedo- men af de organiska naturalstren i trakten af sin vistelse- ort. Min önskan är endast att framhålla några intressantare och sällsyntare insekt-former, hvilka synas mig egnade att antyda riktigheten af det ofvan sagda om faunan vid sjön Onega i allmänhet. För att i främsta rummet framhålla likheten med faunan i trakten af Rysslands hufvudstad, vill jag till först utpeka några arter, hvilka antingen alls icke eller endast högst sällan blifvit anträffade i Finland, men deremot äro mycket allmän- nare vid S:t Petersburg. Bland dessa en art af Chrysomela, subgen. Oreina. I ett arbete på ryska språket, tryckt 1858, som innehåller en kort öfversigt af den dåvarande kännedomen om den entomologiska faunan i trakten af S:t Petersburg, omnämner baron Vv. ÖSTEN- SACKEN att på de Duderhoffska bergen några gånger blifvit anträffade blåa exemplar af Chrysomela (Oreina) aurulenta Suffr., som för en säkrare bestämning blifvit jemförda med af SUFFRIAN sjelf namngifna original-exemplar i d:r KRAATZ'S samling i Berlin. — Författaren anför tillika, att denna art föröfrigt endast blifvit anträffad i Tyrolen och i trakten af Miänchen. Jag har visserligen ej varit i tillfälle att jemföra några af SUFFRIAN bestämda original-exemplar, men förmodar likväl att det är af samma species och förut omnämnda va- rietet, hvaraf hr GäNnTHER funnit ett exemplar. Då emellertid denna Chrysomela aurulenta anses som synonym eller endast som en varietet af Chrys. (Oreina) intricata Germ., måste den naturligtvis bära det sednare namnet. Dess geografiska ut- bredning är härigenom äfven mycket större: den förekommer äfven på Kärnthner-alperna och de sachsiska bergen, i Öster- riket, Sehlesien och Galizien. Men äfven inom Ryssland an- träffas — och just denna mörkblåa varietet — på några an- dra ställen. Redan för flere år erhöll jag af baron Epyv. HIsINGER ett exemplar från Woronesch och i den Mannerheim- ska samlingen finnas tre med det Petrosawodska alldeles lika exemplar från Volhynien, bestämda med det säkerligen orik- tiga namnet Oreina luctuosa Oliv. Orsaken dertill att ett nog stort antal insekt-arter af mellersta Europas fauna, såsom man känner, kunnat framträn- ga ganska högt emot norden, måste väl sökas deri, att en betydlig mängd bland representanterna af denna djurklass, ehuru insekterna i allmänhet taget liksom öfriga djur vid sin geografiska utbredning åtminstone approximativt följa de iso- thermiska linierna, mera är beroende af värmegraden under sommarn eller af denna årstids längd, emedan de endast un- Se KAR —& DOV 4 IFA met £ I ILIBRARY F 4 FE [- = 74 der densamma förekomma i fullbildadt tillstånd. Man känner nemligen med säkerhet, att åtminstone flere insekt-arters ägg och larver utan fara för deras framtida utveckling kunna ut- sättas för en betydlig temperatur-sänkning. Att denna regel likväl på långt när ej kan tillämpas på alla former, behöfver jag ej anmärka, ty det är t. ex. bekant att ett stort antal ar- ter är beroende af vissa perenna vexter, som utgöra deras näringsämne och hvilkas fortkomst ofta nog afskäres endast af en för låg temperatur-grad under vintern. Den allmänna temperatur-förändring, som inträffat ännu t. o. m. under den historiska tiden åtminstone i den mellersta och nordligare de- len af Europa, hvarigenom de nordiska formerna flyttat högre upp och endast lemnat fåtaliga spår efter sin fordna, betyd- ligt sydligare utbredning, har derjemte, om jag så får uttrycka mig, måhända äfven gifvit den första impulsen till de mera sydliga arternas utspridande till högre breddgrader. I den omnämnda remisssen förekomma vidare några exemplar af Phyllobius calcaratus Fabr., en art som anträffas vid 8:t Petersburg, i Östersjöprovinserna samt i flere delar af mellersta Europa, men ännu ej blifvit funnen hvarken i Fin- land eller i Sverge. Af Ditylus laevis Fabr., som åtminstone fordom i stor mängd blifvit samlad vid S:t Petersburg, har hr GäNTHER med- skickat fyra exemplar. Denna art har visserligen för lång tid sedan engång blifvit anträffad i Finland, nemligen i Mäntsälä socken"), men har sedermera ej blifvit återfunnen. Den har en vidsträckt geografisk utbredning åt öster; i den Manner- heim'ska samlingen finnes nemligen ett exemplar från Irkutsk. Scotodes annulatus Esehseh., som endast några gånger blif- vit funnen i den sydöstra delen af Finland (de flesta exemplar af mig i Taipalsaari socken), men deremot är mindre sällsynt i Östersjöprovinserna och i trakten af S:t Petersburg, har äf- venledes blifvit skickad af hr GäntHER i 2 exemplar. Vi ega den i Universitetets zoologiska museum äfven från Daurien ge- nom d:r R. F. Sahlberg. x) Detta exemplar lemnades åt BILLBERG och är upplaget i hans katalog (Enumer. Ins.) under namn af Helaea Nor densköldi. É VS Agrilus mendax (Dej.) Mannerh. (= Faldermanni Lap. & Gory), hvaraf Universitetet icke eger något finskt exemplar» men som hr kandidaten J. SAHLBERG uppger sig engång hafva anträffat i Yläne, är en art, hvilken ej torde vara sällsynt vid S:t Petersburg; åtminstone har den i tiden i stor mängd blif- vit fångad af Faldermann på ön Gelagin. I den Giänther'ska remissen finnes af detta species endast ett exemplar. Denna art anträffas äfvenledes i Siberien. Såsom en art, hvilken är gemensam med de östra de- larne af Finland och S:t Petersburg, måste jag anföra Gastro- physa viridula De Geer (= Raphani Gyll.) — Denna art har SAHLBERG i Insecta fennica icke upptagit såsom finsk; jag an- träffade den 1847 i Kuusamo och nyligen har hr kandidaten J. SAHLBERG medfört flere exemplar från de sydöstra delarne af Finland, nemligen från Kivinebb, Rautus o. s. v. — Enligt Baron Vv. ÖSTEN-SACKEN har ifrågavarande art, åtminstone för åtskilliga år sedan, i September månad i ofantligt antal blifvit funnen på ön Gelagin. Bland de till hr arkiater BonsbporfFf skickade insekterna finnas likväl fyra species, som blifvit påfunna i Finland, men mig veterligen aldrig blifvit observerade i trakten af S:t Pe- tersburg, nemligen Philhydrus ovalis Thoms., ett ovanligt litet exemplar af Staphylinus latebricola Grav., Pocadius ferrugineus Fabr. (i flere exemplar) samt Mordella 12-punctata Rossi. Philhydrus ovalis har jag funnit endast i den nyländska skärgården; prof. Boheman upptäckte den på Gottland och vid Stockholm — oeh i den Mannerheim'ska samlingen finnes ett exemplar ifrån Kamtschatka under namn af Philhydrus hyper- boreus Mannerheim”). Denna art har derföre måhända bibe- hållit sig i trakten af Petrosawodsk ända från den tid, då O- nega stod i direkt sammanhang med hafvet. Jag vill dess- utom tillägga, att denna art i Hydrocanthares de la Russie af V. Vv. MOTSCHULSKY finnes upptagen såsom förekommande i ry- +") Denna Kamtschadal har varit skickad till grefve DEJEAN och af honom blifvit bestämd som en varietet af Philh. melanocephalus Oliv. 16 ska Lappmarken (och ej i Kamtschatka) under namn af Bra- chypalpus hyperboreus Mannerheim”). Staphylinus latebricola har endast tvenne gånger blifvit anträffad i Finland: det ena exemplaret tog jag sjelf i Sjundeå socken, det andra, från trakten af Willmanstrand, erhöll jag af verkl. statsrådet V. NORDMANN. Pocadius ferrugineus Fabr. (Nitidula ferruginea Sahlbg., Ins. fenn.) torde ej vara särdeles sällsynt i några trakter af s. v. Finland, då SAHLBERG om ifrågavarande art uppger: ”Ha- bitat in Lycoperdis et Boletis passim minus frequens”. Is. ö. delen af Finland har jag ej påfunnit denna art. Mordella 12-punctata Rossi torde endast tvenne gånger hafva blifvit funnen i vårt land. Ett exemplar togs af grefve MANNERHEIM på Kavantholms egendom i Wiborgs län och ett annat exemplar erhöll jag bland några finska insekter för flere år sedan af framlidne d:r BLANK, som icke närmare kun- de uppge fyndorten. Denna art, hvaraf Universitetet dess- utom eger 2 exemplar från Österrike, har, såsom bekant, af GEBLER blifvit anträffad vid Barnaul i Sikaliea Såsom mera anmärkningsvärda arter bland de af hr apothekaren GänTHER vid Petrosawodsk insamlade insekterna vill jag ännu anföra följande: Nebria Gyilenhalii Schh., som förekommer i de nordligare och ostligare trakterna af vårt land samt vid S:t Petersburg; Hadrotoma marginata Payk., som är temmeligen sällsynt i Fin- land och enligt baron V. ÖSTEN-SACKEN i trakten af S:t Peters- burg endast blifvit funnen vid Schlisselburg Tomoxia biguttata (Dej.) Gyll. = FR nd Costa, Muls. ; Tropideres dorsalis Thunb.; Larinus sturnus Schall., som förekommer i trakten af S:t Petersburg, men i Finland mig veterligen endast blifvit an- +) Jag kan här ej underlåta att äfven anmärka, det Philhydrus seriatus Mannerh., som af V. V. MoTSCHULSKY upptages 1. s. c. såsom förekommande i Finland, enligt namngifvarens samling är från Ile de France. Denna art står således i ingen beröring med Finlands fauna. vi träffad vid Wasa och på några få ställen i Åbo län (Yläne och Ulfsby); Tapinotus sellatus Fabr., en bland våra sällsyntare Curcu- lionider och som i större mängd blifvit tagen endast i Wiborgs län af grefve MANNERHEIM; Collidium (Semanotus Muls.) coriaceum Payk. och Acan- thoderes varius Fabr.; den förra anträffas, ehuru mera sällan, i Finlands nordligare och ostligare, den sednare har deremot, så vidt jag känner, hittills endast blifvit tagen i den sydvest- liga delen af Finland, men förekommer föröfrigt ända till östra Siberien; Lina lapponica L. och Lina longicollis Suffr. (= Tremulae Gyll.)"). Den förra af dessa arter förekommer t. o. m. häri Helsingfors, och hvardera af dessa liksom alla här sednast omnämnda species hafva äfven blifvit anträffade i trakten af S:t Petersburg. Till slut vill jag anföra att bland dessa af hr apothekaren GäNTHER insamlade Coleoptera finnes en troligen alldeles ny art af slägtet Anisotoma. Den är något mindre än Anis. cin- namomea Panz., isynnerhet märkbart kortare, och utmärker sig föröfrigt genom särdeles tjocka och starkt armerade baklår. Bland de Hymenopter-arter, jag varit i tillfälle att se från denna ort, torde särskildt tvenne Cimbex-arter förtjena att omnämnas, nemligen Abia sericea L., Hart. och Abia (Za- raea) fasciata Fabr. — Af den förra bland dessa") eger Uni- versitetet endast ett finskt exemplar från Tuovilanlax i Piela- vesi genom hr studeranden Lundström och af den sednare ett exemplar från Lappland i Sällskapets pro Fauna & Flora fenn. fordna samling samt ett från Abo i den af framlidne professo- ren SAHLBERG inlösta insektsamlingen. Af den sednare arten har jag sjelf tagit några exemplar i Stockholm. >) Begagnande mig af tillfället vill jag här omnämna, att både Lina longicollis Suffr. och L. Tremule Fabr. förekomma i Wiborgs län. »«) Äfven den med Abia sericea ganska nära beslägtade Abia aenea Klug förekommer i Finland. I den fordna Sahlbergska samlingen fin- nes nemligen ett på Runsala taget exemplar. 18 Utom åtskilliga mer eller mindre allmänt förekommande species af Neuroptera, t. ex. Myrmeleon (Myrmecoleon Burm.) formicarius L., Neuronia reticulata L., Stenoplylax pantherinus Pietet (= Phryganea guttifera Zett.), m. fl., har det särdeles fägnat mig att bland detta jemförelsevis ringa antal arter finna tvenne exemplar af den till först från Finland för öfver hun- drade år sedan beskrifna Holostomis (Phryganea) phalaenoides Linné. Då detta species bland de egentliga Neuroptera onek- ligen är den utmärktaste bland alla former i vårt land och tillika framstår genom sin storlek, vill jag för att hos oss fästa tillbörlig uppmärksamhet vid densamma, särskildt lemna några uppgifter öfver dess och en närbeslägtad arts hittills kända förekommande hos oss. NA Bidrag till kännedom om den geografiska utbredningen i Finland af Holostomis phalaenoides L. och Hol. altaica Fisch. v. Waldh, Af Fr. W. Mäklin. I Öfvers. af Kongl. Vet.-Ak:s förh., 1846, s. 215 och följ. har Soc:s numera hädangångne hedersledamot prof. BOHEMAN fästat uppmärksamheten på tvenne i Skandinavien förekom- mande Phryganeider, som länge blifvit förvexlade med hvar- andra. Den ena af dessa är den af oss nyss omnämnda Phry- ganea eller Holostomis phalaenoides L., som äfven blifvit anträffad vid Petrosawodsk. — Prof. BoHEMAN uppskattar upptäckten af denna art inom Sverge som en af de intressantare, hvilka då ”under sednare åren blifvit gjorda till riktande af fädernes- landets Insekt-Fauna”. Denna upptäckt gjordes nemligen af kandidaten LÖWENHJELM i Nerike i närheten af sjön Tysslingen. BoHEMAN anför 1. c., att denna Neuropter-art af slägtet Phryganea redan 1753 af UDppmMAn blifvit beskrifven och igenkänligt af- bildad i dess disertation Novae Insectorum species, dock utan tillagt specifikt namn, och enligt uppgift endast funnen i Fin- land. BoHEMAN säger vidare: ”LINNÉ upptog sednare i dess 19 Fauna Svecica, andra editionen, samma art under benämningen Phryganea phalaenoides, men äfven han kände den endast som finsk. Under en i Lappmarken 1832 verkställd resa upptäckte prof. ZETTERSTEDT och beskref sedermera i Insecta Lapponica under benämningen Phryganea phalenoides en art, som i flere hänseenden liknar denna, men som likväl genom konstanta skiljemärken derifrån afviker. I Riks-Musei Entomologiska samlingar har den sednare blifvit af framlidne prof. DALMAN frånskild och benämd Phryganea pantherina”. Prof. BoHEMAN har tillika närmare beskrifvit dessa tvenne arter") och för den sednare bibehållit det af DALMAN gifna namnet. Då BoHEMAN emellertid upplyst derom, att FISCHER Vv. WALDHEIM i Entomographie de la Russie ånyo beskrifvit den af LInnÉ benämnda arten efter exemplar från Daurien under namn af Phryganea daurica, är det i sanning anmärkningsvärdt att han ej observerat, att äfven den andra härmed i Skandi- navien förvexlade arten finnes afbildad i samma första volym (irycekt 1820) och på samma planche under namn af Phryg. altaica. Professor KOoLENATI, som 1 sitt allmänt kända arbete Ge- nera et species Trichopterorum uppfört dessa arter under det af PERCHERON bildade slägtet Olostomis, som af MANNERHEIM i en kritisk uppsats blifvit rättadt till Holostomis, har visserligen för den sednare arten bibehållit den äldre af FISCHER V. WALD- HEIM gifna benämningen, men synes deremot, att sluta efter eitaterna, alls ieke haft kännedom derom, att ifrågavarande art äfven blifvit beskrifven af BoHEMAN under namn af Phry- ganea pantherina. Efter KoLENATUS uppgift förekommer Holostomis phalae- noides L. vid S:t Petersburg och Kasan, i Siberien, Lappland, Finland, Sverge, Italien och på Caucasus; Holostomis altaica Fisch. v. Waldh. deremot endast på de Altaiska bergen och i Södra Lappland (Umeå Lappmark). Då Holost. phalaenoides L., såsom ofvanföre uppgifvits, +) Beskrifningarne finnas ytterligare aftryckta i Årsberättelsen om 200logiens framstey under åren 1845—1846, s. 197 och 198. 80 till först blifvit beskrifven ifrån Finland, kunde man väl för- utsätta, att företrädesvis i våra inhemska samlingar skulle fö- refinnas ett större antal väl konserverade exemplar af denna art, men detta är ingalunda fallet. I Sällskapets pro Fauna & Flora fennica fordna samling finnas visserligen under detta namn uppställda tvenne ganska användbara exemplar, enligt vid- fästad anteckning det ena från Tavastland genom O. HJeELt, det andra från Karelen genom J. CHYDENIUS, men dessa höra hvardera till Holost. altaica Fisch. v. W. — Att redan prof. ZETTERSTEDT emellertid haft till påseende finska exemplar äfven af denna sistnämnda art, som är märkbart mindre än den af UDDMAN och LisNÉ beskrifna, synes ganska tydligt, då bemälde natur- forskare i Insecta Lapponica, s. 1060 yttrar: ”Individua Finlan- dica saepius (!) majora, maculis alarum superiorum et limbo infe- riorum magis determinatis? . . . ete. Af den större arten el- ler Holost. phalaenoides L. har Universitetet af förenämnda säll- skap endast emolttagit ett enda fullkomligen förstördt och o- brukbart exemplar, som befanns jemte ett exemplar af Holost. altaica bland några få mindre väl konserverade insekter, insam- lade efter anteckning af studeranden LINDBERG på Walamo från den 10 till den 15 Juli 1856. — I den Wasastjerna'ska samlingen, hvilken Universitetet såsom gåfva fått emottaga af hr kapten WASASTJERMA, finnas begge arterna från Österbot- ten, Holost. phalaenoides i tre, men Holost altaica deremot en- dast i ett exemplar. Tillföljd af de mångahanda missöden, som denna samling varit underkastad under och efter den vådeld, som ödelade Wasa stad, äro dessa exemplar emeller- tid betydligt skadade och föga användbara för någon samling. I Universitetets systematiskt uppställda samling finnas visser- ligen 4 exemplar af Holost. phalaenoides, uppställda såsom ef- ter FaBRICIUS hörande till slägtet Semblis, men alla sakna an- tenner och utsatt fyndort: tvenne af dessa (troligen från trak- ten af Åbo) äro från den af professor SAHLBERG inlösta sam- lingen, och tvenne med utspända vingar äro påtagligen från den Henningska samlingen och måhända från Daurien”). +») Universitetet saknar olyckligtvis icke allenast en förteckning öfver den Henningska samlingens ursprungliga innehåll, utan äfven S1 Slutligen vill jag ännu tillägga, det amanuensen vid U- niversitetets zoologiska museum hr kandidaten Palmén från sin resa till östra Finland 1865 hemfört tvenne väl konserve- rade exemplar af Holost. altaica från Tuovilanlaks i Pielavesi socken. Efter dessa här anförda fyndorter i Finland förekomma: Holostomis phalaenoides L. i Österbotten (troligen i trak- ten af Wasa), vid Åbo (enl. UpDMAN och LINNÉ) samt på ön Walamo; Holostomis altaica Fisch. v. Waldh. i Österbotten, Tavast- land, Savolax (Pielavesi) och Karelen (Särskildt på Walamo). Dessa begge arter synas således vara temmeligen utbred- da öfver hela Finland och det borde derföre vara nog möjligt att förskaffa sig exemplar af desamma. Till deras igenkän- nande vill jag här afskrifva de af KOLENnATI i Genera et species Trichopterorum s. 83 affattade diagnoserna. Holostomis phalaenoides Tinné: ”Nigra, tibiis tarsisque posticis flavis, alis albido-testaceis, subnitidis, anticis callo axillari nigro et maculis majoribus minoribusque nonnumquam confluentibus brunneis aut atro-violaceis, posticis maculis qua- tuor ecostalibus et limbo externo brunneis.” De främre vingarnes längd är omkring 27 mm. Holostomis altaica Fisch. v. Waldh.: ”Nigra, palpis, tibiis tarsisque flavis, tegminibus flavescenti-albidis, nitidissimis, an- tieis eallo axillari macula basali nigra maculisque majoribus et minoribus, plurimis, confluentibus, brunneis, alis maculis tribus aut duabus costalibus et decem vel undecim in limbo externo brunneis”. De främre vingarnas längd är omkring 21 mm. framlidne kollegiirådet Hennings vetenskapliga brefvexling, som nöd- vändigtvis bör åtfölja en samling. Ehuru flertalet af de Henning'ska exemplaren på nålarne genast äro igenkänliga och samma äfven gäller etiketterna, der dessa blifvit bibehållna, sakuar ifrågavarande samling i sjelfva verket all vetenskaplig betydelse derigenom, att fyndorten, på grund af skäl, endast i högst få fall annorlunda än gissningsvis kan utredas. 8 82 Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i Finland år 1868. Af A. Moberg. Lärkan hördes i Nådendal den 12, Helsingfors d. 19, Eura d. 29, Janakkala d. 31 Mars; i Orimattila d. 7, Uleå- borg d. 14, Kides d. 17, Karstula d. 19 April; i Öfvertorneå d. 14, Rovaniemi d. 15 Maj. — Svanen syntes i Helsingfors d. 22, Öfvertorneå d. 25 Mars; i Uleåborg d. 12, Kides d. 13, Janakkala d. 17, Rovaniemi d. 20 April. — Bofinken hördes i Janakkala d. 2, Rovaniemi d. 12, Öfvertorneå d. 14, Kides d. 18, Karstula d. 19, Uleåborg d. 23 April. — Sädesärlan ankom till Nådendal d. 18, Orimattila och Janakkala d. 20, Kides d. 22, Uleåborg d. 25, Karstula och Öfvertorneå d. 27, Rovaniemi d. 30 April. — Tranan förmärktes i Karstula d. 19, Orimattila och Janakkala d. 21, Öfvertorneå d. 24, Uleå- borg d. 25, Kides d. 26, Rovaniemi d. 30 April. — Spofven anlände till Nådendal och Janakkala d. 23, Karstula d. 30 April; till Kides d. 1, Öfvertorneå d. 2, Rovaniemi d. 10 Maj. — Vildgåsen syntes i Öfvertorneå d. 10, Uleåborg och Rova- niemi d. 22 April; i Karstula d. 7, Nådendal d. 8, Kides d. 10 Maj. — Sångtrasten hördes i Janakkala d. 22, Karstula d. 24 April; i Kides d. 1, Orimattila och Öfvertorneå d. 4 Maj. — Stensqvättan sågs i Nådendal d. 25 April; i Orimattila d. 1, Karstula d. 7, Janakkala d. 8, Kides d. 10, Öfvertorneå d. 13 Maj. — Göken lät höra sig i Kyrkslätt och Orimattila d. 11, Janakkala d. 12, Helsingfors d. 13, Nådendal d. 14, Kars- tula d. 15, Kides d. 17, Eura d. 18, Öfvertorneå d. 20, Ro- vaniemi d. 22 Maj; 1 Utsjoki d. 2 Juni. — Hussvalan inträf- fade i Helsingfors och Eura d. 12, Nådendal, Kyrkslätt och Orimattila d. 13, Öfvertorneå d. 14, Janakkala d. 16, Kars- tula d. 22, Rovaniemi d. 23 Maj. — Ladusvalan observerades i Karstula d. 12, i Janakkala d. 14, Orimattila d. 15, Kides d. 16, Uleåborg d. 18, Rovaniemi d. 22, Öfvertorneå d. 26 Maj. 83 Af observationer rörande vexter må anföras, att Hvitsip- pan blommade i Kyrkslätt den 8, Janakkala d. 13, Nådendal d. 14, Kides d. 17, Orimattila d. 18 Maj. — Krusbärsbuskens bladspriekning började i Nådendal d. 8, Kyrkslätt, Orimattila och Janakkala d. 11, Helsingfors d. 14, Salo d. 20 Maj. — Björken begynte löfvas i Janakkala d. 11, Kyrkslätt och Ori- mattila d. 13, Karstula d. 15, Nådendal, Kides och Rovanie- mi d. 16, Helsingfors och Öfvertorneå d. 18, Salo d. 21, U- leåborg den 27 Maj. — Häggen d:o i Janakkala d. 12, Kars- tula d. 14, Orimattila och Kides d. 16, Rovaniemi d. 18, Kyrkslätt d. 21, Salo d, 22, Öfvertorneå d. 25 Maj. — Kalf- lekan (Caltha palustris) blommade i Kyrkslätt d. 12, Janak- kala d. 14, Orimattila d. 18, Kides d. 21, Öfvertorneå d. 22, Uleåborg d. 26 Maj. — Rönnen fick löf i Kyrkslätt d. 13, Nå- dendal, Orimattila och Janakkala d. 14, Kides och Rovanie- mi d. 17, Karstula d. 18, Helsingfors d. 19, Salo d. 22, Uleå- borg och Öfvertorneå d. 23 Maj. — Hallonbusken fick blad i Nådendal d. 14, Helsingfors d. 17, Janakkala d. 19, Salo d. 28 Maj. — HKrusbärsbusken blommade i Nådendal d. 14, Salo d. 24, Helsingfors d. 28, Janakkala d. 29, Kyrkslätt d. 30 Maj; i Kides d. 4 Juni. — Harsyran (Oxalis acetosella) d:o i Janakkala d. 22, Orimattila och Kides d. 25, Kyrkslätt d. 26 Maj. — Aspen löfvades i Janakkala och Öfvertorneå d. 23, Kyrkslätt d. 24, Orimattila d. 27, Nådendal d. 28, Karstula och Kides d. 30 Maj. —- Häggen blommade i Nådendal d. 24, Orimattila d. 29, Salo d. 30 Maj; i Janakkala och Kides d. 1, Karstula d. 6, Rovaniemi d. 12 Juni. — Blåbär d:o i Ori- mattila d. 24, Nådendal d. 25, Janakkala och Kides d. 27 Maj; Öfvertorneå d. 5, Rovaniemi d. 8, Utsjoki d. 17 Juni. — Svarta vinbärsbusken d:o i Salo d. 26, Nådendal d. 27, Janak- kala d. 29, Helsingfors d. 31 Maj; i Orimattila d. 1, Kides d. 4, Öfvertorneå d. 6 Juni. — Smultron d:o i Kyrkslätt d. 27, Kides d. 29, Nådendal och Orimattila d. 30 Maj; i Janakkala d. 3 Juni. — Liljekonvaljen d:o i Nådendal d. 30 Maj; i Orimat- tila d. 3, Kides d. 8, Kyrkslätt och Janakkala d. 11 Juni. — Lingon d:o i Nådendal d. 1, Orimattila d. 7, Öfvertorneå d. 8, Kides d. 10, Janakkala och Utsjoki d. 11, Rovaniemi d. 18 84 Juni. — Äppelträdet d:o i Nådendal d. 1, Janakkala d. 6, Hel- singfors d. 11 Juni. — Rönnen d:o i Orimattila d. 2, Janak- kala d. 3, Nådendal d. 9, Salo och Kides d. 11; Karstula d. 13, Rovaniemi d. 30 Juni. — Syrenen d:o i Nådendal d. 4, Janakkala d. 11, Helsingfors d. 14, Kyrkslätt d. 20 Juni. — Hallonbusken d:o i Nådendal d. 13, Salo d. 24, Janakkala d. 26, Helsingfors d. 29 Juni; i Kides d. 1 Juli. — Rödväppling d:o i Janakkala d. 11, Kyrkslätt d. 12, Orimattila d. 13, Ki- des d. 20 Juni. — Blåklint d:o i Janakkala d. 19, Kyrkslätt d. 23, Kides d. 24, Nådendal d. 28 Juni. — Smultron mog- nade i Nådendal d. 23 Juni; i Kides d. 3, Janakkala d. 5, Kyrkslätt och Orimattila d. 6 Juli. — Blåbär d:o i Nådendal d. 3, Orimattila d. 9, Kides d. 12; Janakkala d. 18, Rovanie- mi d. 23 Juli. — Hallon d:o i Helsingfors d. 29, Nådendal d. 30 Juli; i Janakkala d. 2 Augusti. — Hafre såddes i Orimat- tila, Janakkala, Karstula och Öfvertorneå d. 11, Eura d. 12, Kyrkslätt d. 13, Uleåborg d. 16 Maj, samt visade brodd i Öf- vertorneå d. 20, Janakkala och Karstula d. 22, Orimattila d. 23 och Kyrkslätt d. 25 Maj. — Korn såddes i Orimattila, Ja- nakkala och Karstula d. 15, Uleåborg d, 18, Öfvertorneå och Rovaniemi d. 20, Kyrkslätt d. 27 Maj, samt uppgiek i brodd i Orimattila d. 25, Ofvertorneå d. 26, Karstula d. 27, Rova- niemi d. 28, Janakkala d. 29 Maj, i Kyrkslätt d. 4 Juni. — Rågen bildade ax i Kyrkslätt d. 2, Eura d. 4, Nådendal och Janakkala d. 5, Orimattila d. 6, Kides d. 7, Öfvertorneå d. 9, Uleåborg d. 14, Rovaniemi d. 18 Juni, samt blommade i Janakkala d. 20, Nådendal d. 21, Kyrkslätt, Eura och Kides d. 24, Orimattila d. 25, Karstula d. 29 Juni, i Uleåborg d: 2, Rovaniemi d. 4 Juli och skördades i Kides d. 18, Janakkala d. 25, Kyrkslätt d. 28 Juli, i Öfvertorneå d. 2, Eura d. 3, Uleåborg d. 4, Orimattila d. 5, Rovaniemi d. 29 Augusti. Islossningen inträffade i Räfsö hamn den 4, Ekenäs d. 7, Esse å d. 20, Lillkyro d. 21, Salo och Nykarleby d. 22 April; i Nådendal d. 3, Helsingfors och Janakkala d. 5, Karstula d. 7, S:t Michel d. 8, Uleåborg och Rovaniemi d. 9, Utsjoki d. 10, Jyväskylä och Birkala (Pyhäjärvi) d. 12, Öfvertorneå och Saima kanal d. 14, Kuru och Kides d. 15 Maj. — Isläggning 85 antecknades i Karstula, Kides, Öfvertorneå, Rovaniemi, Uts- joki d. 30 Oktober; Janakkala d. 8, Salo d. 9, Jyväskylä d. 16, Uleåborg d. 18, Nådendal d. 21 November. — Sista snö- fallet om våren inträffade i Kyrkslätt d. 24, Rovaviemi d. 30 April; i Nådendal, Eura och Kides d. 6, Salo, Orimattila och Uleåborg d. 7, Öfvertorneå d. 8, Janakkala och Karstula d. 9 Maj. — Första snöfallet om hösten i Karstula d. 24, Uleå- borg och Öfvertorneå d. 29, Rovaniemi d. 30 September; Ja- nakkala och Orimattila d. 1, Kyrkslätt d. 30 Oktober; Nå- dendal och Eura d. 1, Salo d. 8 November. Nederbörden uppmättes under hela året endast i Orimat- tila och Kides och resultaterna deraf utgjorde i finska deci- maltum: Orimattila. Kides. JAWA lange. sv vreds 1.33 0,70 Hebrlark vc sed 1,15 0,85 IN er Tolgs döpten GES 0,66 0,62 Va SOM ls ER re Np 1,02 JU [Yle BOR St VE 2,06 1,64 SUNDS = AI 2 vga! OG 1,55 0,76 NUTIDEN = cn sa Rs 0,30 1.33 AUSUSllg Ste fö fe 0,37 0,28 OPEN DOT Neve 4,85 1,98 ÖklöDens. - stt.r ca 2,34 1,93 INOVembDer fir. > os 1Ljo7 [ING December wi... se 2,62 1,52 20,01 13.76 86 Medelhöjd för hela året Medeltal af de under år 1868 observerade vattenhöjderna vid Finlands kust, i decimaltum. 2” ” 2” 2» 9» Januari Februari/-F 13,00 Mars April Maj Juni Juli Augusti — 4,74 — 0,61 + 3,72 — 1,27 — 5,83 Septemb.| + 1,36 Oktober — 2,63 Novemb. or 3,61 Decemb. — 1 84 Porkala lotsplats. 30,27 = feels TES + 5,98 — 0,42 — 4.04 + 0,90 — 0,26 = (CD + 0,12 + 0,83 + 5,36 SE 3,31 Hangö fyrbåk. 41,05 — L21 -- 13,19 — 4,99 ÖN + 0,43 + 4,12 + 0,47 — 3,66 += 248 — 1,60 + 3,55 RA 3,15 Hangö- udds lotsplats 43,45 — 3,81 + 11,84 + 3,50 — 4,08 — 0,60 + 1,69 — 1.48 — 6513 + 1,62 — 2,80 + 3,73 Lr 2,67 Jungfru- sunds lotsplats 37,39 — 3,65 + 11,99 -F- 4,05 — 4.12 äL01 — 0,55 — L74 — 4,44 + 1;72 = Ia + 3,52 = 1,67 Utö Lypörtö Lökö lotsplats. | lotsplats. | lotsplats. 30,76 | 48,31 — 3,36 | — 3,63 + 11,00 |-+ 11,39 + 4,13 | + 4,51 — 4,41 | — 3,35 = 1,17 | —L15 + 1,34 | + 1,73 — 1,91 | — 2,45 — 5,53 | — 5,37 + 1,09 | + 0,34 — 2,01 | — 214 + 3,24 | + 2,66 -- 1,65 | — 1,77 49.76 DBL + 5,69 + 6,42 — 2,93 + 0,23 + 214 — 1346 — 4,45 + L24 — 2,48 + 3,81 = 91 lotsplats. 29,80 — 2,35 SE11LN0 + 5,76 — 4,72 — 0,06 + 162 — 2,69 — 4,93 — 2,17 — 1,64 + 2,04 — 2,87 31 Medeltemperaturen i Helsingfors under Mars och April 1869. Cels. gr. Cels. gr. Mars I — 3,79 April I + Oj 2 — 2,34 2 — La 3 — Ls? 3 + IJau 4 — 0,85 4 + I 5 — 3,96 5 + Ls5 6 — 466 6 + 2,85 7 — 49 7 + oa 8 — 3,62 8 + Loo I — 3,3 9 + Lj99 10 — 3,8 10 + 132 11 — 0,38 11 — 0,92 12 + 02 12 — lLjo9 13 + 0,27 13 — 02 14 + Lo 14 + 1,59 15 — 219 15 + Loo 16 — La3 16 + 2,52 17 — 1,04 17 + Lau 18 — 3,5s 18 + 3,64 19 — La 19 + Le 20 — 0,09 20 + 3,28 21 + 143 21 + 4,05 22 — dn 22 + Sja8 23 — 4,30 23 + 6,00 24 — 3,67 24 + Tas 25 — 40 25 + 6,94 26 — 2,97 26 —+10,33 217 — 174 27 1210 28 + 0,45 28 + 3,79 29 + 0,ys 29 + Lu 30 — 137 30 — Ö0y3 3l — 3,2 Medium — 2,06 + 295 H. G. Borenius. Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 April 1869. Sedan ordföranden Hr ARPPE inledt årshögtiden genom en erinran om dagens betydelse, upplästes årsberättelsen af sekreteraren, hvarefter vetenskapliga föredrag höllos af Hrr ARPPE och Vv. BECKER, Dessa tal och föredrag voro af följan- de lydelse. Ordföranden yttrade: Föga torde någon finnas, som betviflar det nyttiga in- flytande vetenskapliga föreningar och associationer utöfva på vetenskapernas utveckling och framsteg. Viribus unitis! är ett gammalt ofta upprepadt valspråk. Med förenade krafter är det, som vår tid mer än någon annan söker göra framsteg på den materiella och andliga kulturens område. Allt sedan vetenskaperna med den nya tidens ingång begynte ställa sig på den fria forskningens grund och åt hvarje vetandets sär- skilda föremål egna en särskild och noggrann iakttagelse och granskning, hafva äfven lärda samfund eller föreningar än un- der en, än under en annan form och benämning i alla civili- serade länder uppstått, blomstrat och burit för vetenskapen de skönaste frukter. Understödde af styrelsernas och enskil- de meecenaters frikostighet hafva de på mångfalldigt vis kun- nat verka för vetenskapernas och kunskaps-områdets utvidg- ning. Der den enskilde forskaren, genom bristande inflytan- de och i saknad af yttre hjelpmedel, icke förmått någonting åstadkomma, der hafva föreningar uträttat storverk, der den enskilde, tyngd under bördan af mödosamma forskningar, kän- ner sina krafter svigta, der kan medvetandet att tillhöra en särskild korporation, som med deltagande följer hans arbeten och för hvars heder och anseende han äfven förbundit sig att verka, upprätthålla arbetslusten och entusiasmen hos den ido- ge forskaren, skänka nya ingifvelser åt snillet. 89 Mer än någonsin måste i vår tid värdet af specialunder- sökningar äfven af den stora allmänheten kunna uppskattas; ty det är ju den stora "allmänheten, som skördar de prakti- ska frukterna af dylika, skenbart ofta nog alldeles minutiösa forskningar. Men äfven från bildningens och sanningens allmänna synpunkter kunna dessa undersökningar aldrig med nog ihär- dighet och i tillräckligt omfång bedrifvas. Ju mera vetenska- pen blir van att iklädd sin populära drägt gå ut från studer- kammaren för att lära allt folk, ju mera hon intränger i samhällets alla kretsar, desto nödvändigare är det, att vid dess sida såsom ledare och ordnare står den exakta forsk- ningen, hvilken genom att upptäcka ett enda nytt faktum, ge- nom att rätta en enda oriktig observation kan för våra kun- skaper öppna alldeles nya utsigter och inleda idéernas gång på alldeles nya banor. De allmänna slutsatser och betrak- telser, hvaraf den lättfattliga vetenskapen öfverflödar, finna i detaljforskningen en pröfvosten, hvilken ingen skriftställare, huru populär han än vill vara, får förbise eller ringakta. Äfven Finska Vetenskaps-Societeten har efter förmåga sökt att draga ett strå till vetenskapernas stora rustkammare och att med sitt arbete rikta detaljforskningens för vetenska- pernas sunda lif alldeles nödvändiga förråder. Då BSocieteten åter inbjudit den bildade allmänheten till öfvervarande af denna hennes års- och högtidsdag har hon trott sig kunna . förutsätta hos allmänheten något deltagande för hennes sträfvanden och syften. Det är i dag trettio år sedan Finska Vetenskaps-Socie- teten begick sin första års- och högtidsdag. De vetenskaps- idkare, som då voro den finska vetenskapens målsmän, hafva nästan alla redan hädangått. Inom BSocieteten, inom fäder- neslandet lefva deras namn dock i kärt och aktadt minne; ty de hafva efter måttet af sina. krafter verkat för det ädla mål att främja det sjelfständiga forskningsarbetet i vårt af- lägsna land, de hafva genom sitt arbetes ära fört klangen af dess namn långt bortom dess egna gränser, Då desse män, ledde af varm nitälskan för vetenska- 90 pernas befrämjande stiftade denna förening med allmännare syfte än något af de lärda samfund egde, hvilka någon tid förut i landet uppkommit, ville de likasom ikläda sig ett hö- gre ansvar, gifva sin stiftelse en högre betydelse äfven deri- genom, att de utsatte sin års- och högtidsdag till en för land och rike så betydelsefull dag som denna, hvilken är Hans Kejserliga Majestäts höga födelsedag. Om denna dag var dyrbar för dem, huru mycket dyrbarare bör den ej nu efter trettio år vara för Oss. Såsom den finska Högskolans högsta vårdare hade ri- kets tronföljare med den varmaste välvilja och bevågenhet omfattat bildningens och vetenskapens dyrbara sak derstädes och under de mest brydsamma förhållanden icke tröttnat i det vigtiga medlarekall, han öfvertagit. Och då Tronföljaren e- mottog spiran och besteg sina fäders tron, hvilka förhoppnin- gar vaknade då ej i alla bröst och huru hafva ej de djerf- vaste bland dem sen den tiden blifvit sanning och verklighet! Historien har med outplånlig skrift tecknat på sina blad de högsinnade regeringehandlingar, hvarigenom Alexander II kal- lat sina talrika folk till nytt lif och anvisat dem vägen till högre andlig och materiel förkofran. Vårt fädernesland, som af sin Kejsares och BStorfurstes landsfaderliga omsorger emottagit så många oförgätliga veder- mälen, har i dessa dagar genom Kejsarens högsinnade initia- tiv hugnats med den dyrbaraste gåfva, i det att nya lifsele- ment ingjutits i landets åldriga statsförfattning, hvars fortbe- stånd tryggats genom flere der införda förbättringar. Den känsla af tacksamhet mot den ädle monarken, som i dessa ögonblick genomträngt hvarje fosterlandsvän, delas på det lifligaste af Finska Vetenskaps-Societeten och har ej bort sakna ett uttryck på denna dag, då allt folk på ett så öfver- tygande sätt påminnes om lyckan att se ledningen af landets öden lemnad i goda och starka händer. Finska Vetenskaps-Societeten bör enligt vedertaget bruk vid detta tillfälle redogöra för sin verksamhet och dermed sammanhängande tilldragelser inom sitt samfund under loppet af det år, som med denna dag går för henne till ända och 9 bör jag derföre lemna BSocietetens ständige Sekreterare till- fälle att föredraga den af honom uppsatta årsberättelsen; der- efter har Societeten önskat att få taga sina ärade gästers upp- märksamhet i anspråk för tvenne populärt vetenskapliga före- drag, af hvilka det ena som handlar om den ögonsjukdom, hvilken benämnes Starr, kommer att hållas af Societetens vice- ordförande professorn VON BECKER; i det andra skulle några betraktelser öfver jernets naturalhistorie, särskildt med afseen- de å våra sjö- oeh myrmalmers uppkomst och beskaffenhet komma af mig efter årsberättelsens meddelande att fram- ställas. Årsberättelse. Vid de årshögtider Finska Vetenskaps-Societeten härför- innan begått och hvarvid hon för en bildad allmänhet velat framlägga resultaterna af sin verksamhet, har hon derjemte oftast haft att uppfylla en annan, af saknaden och vänskapen förestafvad pligt, den att egna några ord åt minnet af en eller annan från dess krets afgången ledamot. Äfven denna års- berättelse måste begynna med erinring om förluster, som träf- fat Societeten, i det tre af dess medlemmar — en ordinarie och två hedersledamöter — under det nu tilländagångna året med döden afgått. Tillfället medgifver icke att här framställa en utförlig teckning af desse mäns lefnadsöden; endast en an- tydning om hvad de i vetenskapens eller det allmännas tjenst uträttat kan finna plats i denna korta redogörelse. Den 5 Juli 1868 afled i denna stad läraren i tecknings- konst vid Kejs. Alexanders-Universitetet MAGNUS VON WRIGHT, hvilken sedan år 1857 tillhört Societeten såsom dess ordina- rie ledamot. Född den 13 Juni 1805 å Haminanlaks gård i Kuopio socken, hade v. Wright i sin ungdom under privata lärares ledning idkat bokliga studier först i föräldrahemmet och sedan i Åbo, der hans närmaste mål var att vinna aka- demisk medborgarerätt. Detta mål, hvilket han liksom mån- gen annan föresatt sig utan att rådfråga sina anlag och sin 92 naturliga böjelse, förfelades och han blef snart tvungen att alldeles öfvergifva studierna för att på annat håll söka medel till sin framtida utkomst. Måhända var den motgång, han så- lunda rönte på den litterära banan, likväl ej så mycket att beklaga, emedan han derigenom kom till klarare medvetande om sin egentliga kallelse; åtminstone är det först från denna tid eller omkring år 1826, som han uteslutande egnade sig åt målarekonsten, hvilken han under de nästföljande åren stude- rade i Stockholm. Af naturen utrustad med säkert öga, o- vanligt färgsinne samt varm känsla för naturen och dess skön- heter, hade han tidigt rigtat sin håg åt teckning, hvaruti han på egen hand redan då förvärfvat en framstående färdighet. Tyvärr saknades honom medel att under erkända mästares ledning fullfölja sina konststudier och inhemta de manér, som anses utmärkande för en god skola. Häri ligger utan tvifvel grunden till den realism, som man anmärkt i Wrights mål- ning och från hvilken han oaktadt sitt rika konstnärsanlag ej förmådde frigöra sig; han åtnöjde sig med att kopiera natu- ren, men han gjorde det med en trohet och en minutiös nog- grannhet, som måste väcka beundran, om den också icke alltid vann kännares bifall. Men här är ej stället att orda om v. Wrights artistiska verksamhet öfverhufvud; dess bety- delse för målarekonsten i vårt land har rönt sitt fulla erkän- nande och vid ett annat tillfälle redan blifvit utförligare skil- drad af dertill kompetent person. Det är en annan sida af hans verksamhet, den vetenskapliga, som det tillhör mig att närmare framhålla. Att vetenskapliga sysselsättningar i egentlig mening icke utgjorde vy. Wrights hufvudsak framgår af det redan anförda och han sjelf gjorde väl aldrig anspråk på att gälla för ve- tenskapsman. Men vetenskapen har behof af mångahanda ar- betare och erbjuder tillfälle till nyttig verksamhet åt enhvar, som lifvas af begäret att draga sitt strå till dess stora bygg- nad. Isynnerhet gäller detta om vissa delar af zoologin, som haft att räkna en stor mängd dilettanter bland nästan alla samhällsklasser. Den gren af naturkunnigheten, som Wright med förkärlek och likasom af speciel kallelse omfattade var 93 ornitologin: att afbilda och beskrifva den nordiska fogelfau- nan synes hafva utgjort hans vetenskapliga program. På detta område kunde han tillgodogöra sin från barnaåren uppöfvade förmåga att uppfatta naturföremål och särskildt att observera foglarnes yttre skick och lefnadsvanor. Redan tidigt begynte han att rörande flyttfoglarnes ankomst- och afflyttningstider göra iakttagelser, hvilka man i betraktande af hans synnerli- ga samvetsgranhet och utmärkta kännedom af foglarne väl kan räkna till de säkraste och noggrannaste i sitt slag. Till Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien hade han under sin vi- stelse i Stöckholm inlemnat tvenne uppsatser rörande detta ämne, som finnas intagne i dess Handlingar för åren 1826 och 1827, nemligen: Anteckningar om flyttfoglarnes ankomst till Finland, gjorda 1824—1826, samt: Åtskilliga flyttfoglars ankomst till de Stockholm närmast omgifvande trakter, an- märkt år 1827. De följande åren 1828—1830 utgaf han jemte brodren W. v. Wright 30 häften färglagda litografier öfver svenska foglar, ett arbete som för teckningens noggrannhet och natursanning anses ega ett högt värde och vara jemförligt med de bästa utländska plancheverk. I förbigående må om- nämnas, att alla originalteckningarne till dessa litografier nu- mera blifvit inlösta till härvarande universitets bibliotek. De egentliga frukterna af sina ornitologiska studier nedlade Wright i några till Finska Vetenskaps-Societeten inlemnade och ibland dess skrifter förvarade afhandlingar. Dessa äro: Bidrag till Prakt-Eiderns naturalhistoria (1843), Helsingfors-traktens fo- gelfauna (1847), Anteckningar under en ornithologisk resa från Kuopio till Avasaksa 1856, samt Finlands foglar, hufvud- sakligen till deras drägter beskrifna, förra afdelningen (1859). Sistnämnde arbete, hvars sednare del ej blifvit fulländad, är det vigtigaste eller åtminstone det mest omfattande minnes- märke af Wrights skriftställeri, och kan tjena till bedömman- de af hans vetenskapliga ståndpunkt. Det bär visserligen spår af ofullkomliga studier och röjer bland annat, att förfat- taren ej haft tillräcklig kännedom om foglarnes organiska byggnad, som tjenar till grund för den nyare systematiken, men det vittnar derjemte om hans skarpa iakttagelseförmåga 94 och innehåller onekligen värdefulla bidrag isynnerhet till kän- nedomen af foglarnes drägter. I öfrigt har v. Wright äfven illustrerat såväl Societetens akter som åtskilliga andra verk genom en mängd med utmärkt omsorg och prydlighet utförda planeher. Såsom konservator vid universitetets zoologiska mu- seum, hvilken befattning han sedan 1845 innehaft, lemnar v. Wright ett vackert minne efter sig i den samling af finska foglar, som förvaras i anatomiska museum och som för fram- tiden kan tjena till mönster vid foglars uppstoppning. Wrights plats såsom arbetare för den finska vetenska- pen torde kunna fyllas lättare än den han intog såsom konst- när, men hans enkla, flärdfria väsende, hans redbara och vän- fasta sinnelag skall länge med saknad ihågkommas af alla dem, som med honom stått i närmare beröring. Såsom redan nämndes, har Societeten vid detta tillfälle ännu andra förluster att inregistrera. Den 2 November 1868 afled vid 72 års ålder en af Societetens sednast invalde he- dersledamöter, professoren CARL HENRIK BOHEMAN i Stockholm. I likhet med den man, om hvilken nyss var fråga, hade äf- ven Boheman i sin ungdom idkat naturalhistoriska studier en- dast af ren böjelse och icke såsom ett yrke. För att bättre kunna egna sig åt sin älsklings-vetenskap entomologin, öfver- gaf han de juridiska studier han någon tid bedrifvit vid uni- versitetet i Lund samt ingick på den militära banan, der han efterhand avancerade till kapten, tills han år 1844 erhöll af- sked ur krigstjensten med pension. Under sitt militärlif eg- nade han alla lediga stunder åt entomologiska sysselsättnin- gar. Vid de resor han derunder kom att företaga i olika de- lar af Sverige, undersökte han, ofta åtföljd af yngre naturfor- skare, den svenska insektfaunan, inom hvars område han till- vägabragte en samling af stort värde. År 1841 utnämndes Boheman till intendent öfver Vetenskaps-Akademiens entomo- logiska samlingar och först då öppnades för honom det rätta fältet för hans verksamhet. Vid denna nya befattning ålåg det Boheman att årligen redogöra för framstegen inom hans vetenskap och de af honom 1840—1856 i sådant afseende ut- gifna årsberäftelserna, omfattande insekternas, myriapodernas 95 och arachnidernas naturalhistoria, skattas högt af kännare, Det kan ej komma i fråga att här uppräkna de talrika arbe- ten, hvarmed han ända till sin sednaste ålderdom med oför- minskad arbetskraft och energi fortfor att rikta vetenskapen. Endast det må tilläggas, att denna hans varma, oegennyttiga kärlek till vetenskapen i förening med hans personliga egen- skaper i öfrigt hade förvärfvat honom många beundrare och vänner. Ännu återstår att i detta sammanhang nämna ett namn, som oaktadt dess främmande klang blifvit kärt för Finlands inbyggare, emedan det i minnet återkallar den första grynin- gen af ett nytt tidskifte i utvecklingen af nationens politiska lif — namnet PLATON IWANOWITSCH ROKASSOWSKI. Hvilken an- del friherre Rokassowski såsom landets högste styresman på stället hade i de regeringsåtgärder, genom hvilka denna ut- veckling möjliggjordes, och hvad han i öfrigt för detta land uträttat, tillhör ej oss att bedömma. Men hvad vi alla hos honom kunnat känna och värdera, är det godhjertade, red- bara och flärdfria väsende, som tillvann honom alla samhälls- klassers odelade aktning och förtroende. Den hyllning Ve- tenskaps-Societeten hembar Friherre Rokassowski, då hon år 1854 invalde honom till hedersledamot, var äfven att betrakta såsom en gärd af synnerlig högaktning för dessa hans per- sonliga egenskaper. Om hans lefnadsöden anteckna vi här endast nedanstående korta notis. Friherre Rokassowski var född 1797, inträdde såsom of- ficer vid väg- och vattenkommunikationerna i Ryssland 1812, öfverfördes sednare på generalstaben samt bivistade under ser- skilda grader kriget mot Turkiet 1829 och de Kaukasiska fej- derna. År 1848 blef han adjoint hos generalguvernören öf- ver Finland, utnämndes 1854 till ledamot af ryska rikskon- seljen, upphöjdes samma år i finskt friherrligt stånd och kal- lades år 1857 till ledamot af komitén för finska ärendena i S:t Petersburg. År 1861 utnämndes han till generalguvernör öfver Finland, från hvilket embete han år 1866 erhöll afsked, De sista åren af sin lefnad tillbragte han jemte sin familj dels i Ryssland, dels på sin egendom Kirjola i Wiborgs län. Stadd 96 på utrikes resa i ändamål att sköta en försvagad helsa, dog han i Nizza den 31 Mars detta år. ; Å andra sidan har Societeten haft lyckan att delvis åter kunna fylla sina glesnade leder, i det hon den 12 i denna månad till ordinarie ledamöter invalt professoren d:r CARL GUs- TAF ESTLANDER samt e. 0. professorerna d:r JOHAN GUSTAF FR0- STERUS och d:r ANDERS JOHAN MALMGREN, de två förstnämnde inom den Historisk-Filologiska och den sistnämnde inom den Naturhistoriska Sektionen. Af det fastställda antalet ordina- rie ledamotsplatser inom BSocieteten äro för närvarande ännu fem lediga, af hvilka fyra tillhöra den Fysisk-Matematiska och en den Historisk-Filologiska sektionen. Efter denna öfversigt af de inom BSocietetens personal timade förändringarne följer att i korthet redogöra för Socie- tetens verksamhet under det nu tilländagångna 31:sta året af dess tillvaro. | De skrifter Societeten under denna tid genom trycket utgifvit äro: Öfversigt öfver dess förhandlingar 1867—1868 samt Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk 11:te, 12:te och 13:de häftena, af hvilka de båda första innehålla afhandlingar af Hrr FREUDENTHAL, WiK och HJELT, som redan i den sednaste årsberättelsen blifvit omnämnde, och det tre- dje upptages af Herdaminne från fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift af M. AKTANDER, I delen. Den sednare delen af detta arbete, som kommer att ingå i 14:e häftet af förenämn- de Bidrag, är äfven till större delen tryckt och torde inom Maj månad kunna utdelas. Under tryckning är derjemte 15:e häftet af Bidragen, innehållande Klimatologiska TIakttagelser i Finland för åren 1846—1855, sammanställda af A. MoBERG. Vidare har genom Bocietetens föranstaltande utkommit Ge- dächtnissrede auf Alexander v. Nordmann, gehalten am 29 April 1867 von D:r O. E. A. HJeLT. : Den under arbete varande IX tomen af Acta BSocietatis, som kommer att innefatta tvenne vetenskapliga afdelningar förutom minnestal, har framskridit derhän, att inalles omkring 59 ark deraf hittills lemnat pressen. De under årets lopp tillkomne 29 arken innehålla följande afhandlingar: 97 Ånatomisk beskrifning af det gangliösa nervsystemet hos men- niskan jemte anmärkningar öfver detta nervsystems physiologiska verksamhet, af E. J. BOoNSDORFF. Om kaloriska konstanter, af K. HÄLLSTEN. Qvestiones Terentiane, scripsit E. A BRUNÉR. Les généraux de Lowis XIV en Languedoc, par G. FROSTERUS. Minnestal öfver Fredrik Wilhelm Pipping, af W. LaAGUs. Beträffande utgifningen af den redan nämnde Öfversig- ten öfver Societetens förhandlingar har, på undertecknads der- om gjorda förslag, den förändring blifvit vidtagen, att ifråga- varande öfversigt, som härförinnan utkommit i form af hela årgångar, numera utdelas periodiskt i smärre häften, ett för hvarje eller hvartannat sammanträde. Då denna öfversigt er- bjuder tillfälle att offentliggöra ej blott smärre originaluppsat- ser utan äfven referater af vetenskapens framsteg i andra län- der, så vore den förhoppning måhända icke alltför vågad, att densamma, under förutsättning af ett allmännare deltagande hos vetenskapsidkarena sjelfva, kunde i någon mon fylla be- hofvet af en vetenskaplig tidskrift. Sedan sagde förändring vidtogs, äro tvenne häften af öfversigten för innevarande år redan utgifna, och hafva bland Societetens medlemmar, utom ordföranden och sekreteraren, Hrr Borenius, Moberg, Mäklin, Lagus, v. Willebrand, Hjelt, Krueger och v. Beeker samt af personer utom Soecieteten Doeenten Wiik och Majoren Karsten genom gjorda meddelanden eller inlemnade uppsatser med- verkat till företagets realisering. De af Societeten föranstaltade meteorologiska observa- tionerna i olika delar af landet hafva genom några för saken intresserade landsmäns benägna medverkan fortgått i vanlig ordning. Öfver de termometer- och barometerobservationer, som anställas med BSocietetens instrumenter, äro för sistlidet år anteckningar inlemnade af Rektor KANDOLIN i Mariehamn, Hr Larsson i Mustiala, Apotekarene SERLACHIUS i Tammerfors, ENCKELL i Jyväskylä och RELANDER i Sordavala, Majoren KAR- STEN i Kuopio, Provisorn WAHLFoRrsS i Kajana, Assessoren WE- STERLUND i Uleåborg, Hr BäcKsTRÖM i Torneå samt Kronoläns- mannen ExrLöF i Sodankylä. Derjemte har BSocieteten fått 9 98 emottaga termometer- och barometerobservationer gjorda af Professoren ELFVING i Åbo samt termometer-observationer af: Pastor LÖvENMARK i Puolango, Bruksförvaltaren SAHLSTEIN i Karstula, Kommissionslandtmätaren HARTMAN i Kides och Mam- sell RENVALL i Salo. I sammanhang härmed bör omnämnas, att för de meteorologiska observationernas regelbundna an- ställande två nya stationer blifvit vunna, nemligen Otava landt- bruksskola i S:t Miehels socken och Wärtsilä jernbruk i Toh- majärvi socken, hvilka inrättningar på Societetens bekostnad blifvit försedda med för ändamålet nödiga instrumenter. För utredningen af landets klimatologiska förhållanden: är äfven af vigt att samla uppgifter om de periodiska vexlin- garne inom den lefvande naturen såsom vexternas blomning, trädens löfsprickning och löffällning, flyttfoglarnes ankomst och affärd m. m., till antecknande hvaraf Societeten framde- les, likasom hittills, med nöje tillhandahåller annotationsböc-; ker med nödigt formulär. Dylika observationer har Societe- ten fått emottaga enligt nedanstående förteckning. Län. Kommun. | Observator. |Året. Nylands = |Helsingfors Moberg, A., professor 11868 Kyrkslätt Smedberg, I., vicepastor ED Orimattila |Granholm, J., prost = d:0 Johan Mattila, bonde ag Åbo och Jomala Hummelin, J. V., kapellan : 1867 Björneborgs Salo Renvall, G., mamsell 1868 med Åland Nådendal Bredenberg, G., löjtnant 5 Eura Homén, G. W., prost sö Tavastehus Janakkala |Bredenberg, E. A., kapellan sj Kuopio Kides Hartman, E., kommissionslandtm.| Wasa Jyväskylä |Enckell, M., apotekare sj Karstula - |Sahlstein, J. W., bruksförvaltare| Uleåborgs Uleåborg |Westerlund, E., assessor 5 Rovaniemi Hoikka, J., nämndeman 9 Öfvertorneå Lang, E. G. V. 5 d:o Lang, Joh. 3 Utsjoki Lundbohm, C. E., länsman ä [99 Observationer öfver vattnets höjd och vindens beskaf- fenhet hafva på Soecietetens bekostnad fortfarande blifvit an- ställda vid Porkala, Hangöudds, Jungfrusunds, Utö, Lypörtö, Lökö och Rönnskärs lotsplatser, hvarjemte dylika observatio- ner anställda vid Söderskärs och Hangö fyrbåkar blifvit So- cieteten benäget meddelade af Öfverstyrelsen för lots- och båkinrättningen. 3 Societetens relationer med utländska lärda samfund haf- va vunnit en vigtig tillökning, i det Vetenskaps-Akademien i Pa- ris samtyckt till utbyte af dess Comptes rendus emot Soeiete- tens skrifter. Öfverenskommelse om ömsesidigt utbyte af ut- gifna skrifter har Societeten derjemte ingått med Kejserliga Naturvännernas Sällskap i Moskwa, Agrikultur-Departementet i Wa- shington samt Société des Sciences Physiques et Naturelles i Bor- deaux. S Ordförandeskapet, som under årets lopp innehafts af Hr ARPPE, Öfvergår nu i stadgad ordning till den vordne vice- ordföranden Hr VON BECKER. L. Lindelöf. 100 Några betraktelser öfver jernets naturalbistorie med af- seende isynnerhet å sjö- och myrmalmers uppkomst och beskaffenhet. — Af A. E. ARPPE. (Föredrag vid årsdagen den 29 April 1869.) Ehuru våra finska förfäder vid den tidpunkt då de be- gynte komma i beröring med mäktigare grannar, befunno sig på en ganska låg kulturgrad, synes man dock kunna antaga, att konsten att bearbeta metaller hos dem icke blott var känd, utan äfven med en viss färdighet och framgång bedrifven. De inhemska benämningarne på silfver och koppar antyda en ti- digare kännedom om dessa ämnen och i jernets behandling hade de namn om sig att vara synnerligen förfarne. Folk- dikten har bevarat minnet af denna skicklighet och med poéö- tisk frikostighet tilldelat sina hufvudhjeltar en underbar för- måga att smida och hamra, utan att så noga angifva den me- tall de bearbetade. Wäinämöinen går andra dagen efter sin födelse i smedjan, ”Smider hamrande med släggan, Städet klingar under slagen. Smider sig en halmlik fåle, Häst, som liknar ärtens stengel.” Men då fråga blir att smida Sampo, den gåtfulla troll- qvarnen, erkänner han blygsamt: ”Sjelf jag ej förstår att smida, Kan ej sira granna locket”, tilläggande dock: ”Men en smed i hemmet finnes, Hamrare med fyndigt sinne, Hvilken äfven smidt på himmel 101 Som på luftens lock har hamrat Hvarken synes spår af hammarn Eller märke efter tången.” I jemförelse härmed har väl konsten sen den tiden gått betydligt nedåt. Sådana storverk utföra vi ej mera. Men den nog allmänna färdighet i jernets behandling, som på lands- bygden ännu anträffas, den för icke länge sedan ännu före- kommande lust och sed hos allmogen att genom nedsmältning ur malmer sjelf utdraga och tillverka det jern, den till sina få och enkla redskap behöfde, kan man visserligen tillskrifva en ännu rådande fallenhet för smedens yrke och anse som ett minne af förfädrens synnerliga aktning för denna konst- färdighet. Hvilket material, hvilka malmer har man hos oss för erhållande af jern begagnat? Jag har föreställt mig att nå- gra betraktelser öfver jernets naturalhistorie, föranledda af denna fråga, kunde egna sig till ämne för en framställning vid detta tillfälle. Jernet är icke blott i menniskornas hushållning den nyt- tigaste af alla metaller, det har äfven i naturens hushållning högst vigtiga förrättningar att uppfylla. Den lätthet, hvarmed det upptager syre och åter afgifver detsamma, sätter det i stånd att ifrån atmosferen på sig öfverflytta detta syre, detta hela naturens lifselement och att öfverföra det till andra äm- nen. Derigenom deltager jernet inom vext- och djurriket, li- kasom inom stenarnes döda verld i ganska vigtiga kemiska processer och då det i några sina föreningar äfven verkar som ett mekaniskt sammangyttrings eller bindemedel för förut sönderfallna bergarter, uppträder det vid jordskorpans gestalt- ningsarbete, isynnerhet vid dess nyaste daningar, med en viss större betydelse, hvilken, om också ej jemförlig med vattnets, kisel- och kolsyrans, lerjordens och kalkens, dock är af en ganska genomgripande art och beskaffenhet. Finland är fattigt icke blott på guld, såsom skalden sä- ger, utan äfven på andra nyttiga metaller. De bergmassor, som genomstryka landet, gömma blott sparsamt i sitt inre 102 värderika ämnen. Mineralogen kan fägna sig öfver de vackra eller eljest anmärkningsvärda stenarter, han der anträffar, men malmletaren, guldsökaren gå tomhändta derifrån. I några flodbäddar i norra delen af landet har man, som bekant, an- ställt guldletningar. Skämtare hafva sagt, att man dervid fun- nit så mycket af den ädla metallen, som behöfts att förgylla berättelsen om företaget. Med våra silfvertillgångar är för- hållandet ungefär detsamma: omkring år 1600 upptogs å Fors- by gårds egor en silfvergrufva, derifrån silfver nedsmältes till en kalk och patén, som ännu lära förvaras i Perno sockne- kyrka; dermed lär fångsten hafva blifvit slut, ty redan för 100 år sedan kunde grufvan ej mera igenfinnas. Bland de oädla metallerna har tenn blifvit nedsmält blott vid Pitkäranta i Impilaks socken; vid de gångar, större och mindre körtlar af kopparkis, som här och der i landet påträffats, hafva tid- tals stora förhoppningar blifvit fästade. Numera är det dock endast ur Orijärvi mer än etthundra år gamla schakter, som denna malm till kopparsmältning upphemtas; ty arbetet i Pit- käranta koppargrufvor har nyligen upphört och vid Heräjoki skärpningar i Enotaipale hade det knappt blifvit påbegynt, innan det afstannade; hvad åter de i Kuusamo nyligen inmu- tade kopparanledningar beträffar, så hafva de ännu blott på försök blifvit bearbetade. Bly- och zinkmalmer förekomma blott sparsamt och hafva alldeles icke blifvit tillgodogjorda. Återstår sålunda af de mera använda metallerna endast jer- net, af hvars kemisk-geologiska förhållanden jag önskade här företrädesvis framhålla några sådana, som med afseende å Finlands jerntillverkning kunde förtjena någon uppmärksamhet: Jernets allmänna utbredning på jordytan borde låta för- moda, att det oftare äfven skulle framträda i rent metalliskt tillstånd. Sådant är dock ej förhållandet: blott såsom stor sällsynthet har man påträffat gediget jern bland andra mine- ralrikets jordiska produkter. Deremot har man esomoftast funnit metalliskt jern, hvilket man igenkännt tillhöra de så- kallade meteorstenarne och således härstamma från himlarym- dens aflägsna regioner. Några af dessa jernmeteoriter hafva vunnit en viss ryktbarhet och folktron har vid dem stundom 103 fästat en vidskeplig betydelse. De bilda ofta rätt betydliga massor, af hvilka de största funnits i Amerika; i Brasilien t. ex. påträffades tvenne stycken, det ena vägande 17,300 skålpund, det andra 3.000 skålp.; det bekanta Pallas'ska jer- net från Siberien, som förvaras i S:t Petersburg, vägde ur- sprungligen 1,600 skålp. och det under namn af ”den fördöm- da borggrefven? bekanta meteorjernet i Elbogen i Böhmen vägde 191 skålp. o.s.v. Kejsar Alexander I egde ett svärd, som var smidt af meteorjern, hvilket Sowerby funnit i södra Afrika. Inga dylika jernmassor, hvarken större eller mindre, haf- va, såvidt man känner, någonsin nedfallit på den finska jor- den; den enda meteorsten, som funnit vägen till oss, är af helt annan beskaffenhet och innehåller blott mikroskopiska partiklar af gediget jern. Så rikt material för forskning ock- så dessa jernmassor från okända rymder lemnat vetenskapen, så äro de dock som material för jernhandteringen af ingen betydenhet. Långt vigtigare vore om hos oss kunde uppvisas någon betydligare tillgång på de vanliga jernmalmer, hvilka i andra länder förekomma, och främst det s. k. magnetjernet, den jern- rikaste af dem alla, och på sina ställen vid jordytan hopad i outtömlig ymnighet. Vid Nischni-Tagilsk i Ural finnes ett berg benämndt ”Wissokaja Gora”: det är 300 famnar långt, 250 f:r bredt och 41 f:r högt och består till största delen af magnetjern; då man betänker, att mer än ?/, deraf är rent jern, att man ej behöfver upphemta malmen ur djupa schak- ter, utan spränger den ofvan jord, så kan man finna, hvilka fördelar en sådan grufva skulle erbjuda för en storartad jern- tillverkning, om ej ortens afskilda läge stode för densamma i någon mån hemmande i vägen. Berget Blagodat vid Kusch- winsk är ungefär lika beskaffadt, ty äfven der uppträda o- fantliga massor af alldeles rent magnetjern; ett tredje berg, som med dessa täflar i metallrikedom är deras granne Katsch- kanar vid Turinsk. Ännu mägtigare lager bildar magnetjer- net i Torneå- och Luleå-Lappmark, der Kiirunvaara anses haf- va 1,400 famnar i längd och öfver 100 famnars mägtighet, 104 och Gellivaara beryktade malmfält, som till en betydlig del åtminstone består af magnetjern, räknar nära 2,000 famnars längd och par tusen famnars bredd. De namnkunnigaste jern- grufvor i Sverige, såsom Darmemora och Taberg, bestå äfven af magnetjern. Ehuru naturen tyckes hafva fördelat denna rika jern- malm efter en sådan plan, att företrädesvis de nordliga län- derna skulle blifva i hågkomna, så har deraf dock blott en ringa skärf fallit på Finlands lott. Väl är det sannt, att äf- ven hos oss likasom i BSiberienp och Lappmarken, Sverige, Norge och Norra Amerika jerngrufvorna bestå företrädesvis af magnetjern och våra malmletare göra rätt uti att flitigt be- gagna bergkompasset; men äfven de rikaste bland dem, så- som de gamla Ojamo-grufvorna, hafva dock jemförelsevis vi- sat sig fattiga och snart blifvit uttömda; då malmen dessutom vanligtvis lidit af en eller annan oart, är det otvifvelaktigt, att dessa grufvor för den inhemska jernindustrin ej ens varit af den nytta, som de ifrån Sverige öfver hafvet inskeppade bergmalmerna. Den magnetiska jernmalmen utmärker sig genom sina magnetiska egenskaper och sin svarta färg; en annan berg- malm finnes, som innehåller något mindre jern, icke är mag- netisk och har röd färg : jernglans, blodsten, röd ockra äro allmänt kända varieteter deraf; de förekomma flerstädes, ofta tillsammans med magnetjernet och så ymnigt, att en högst betydlig jernproduktion grundar sig på denna malm — t. ex. i Sverige, Tyskland, Brasilien, ön Elba. Till dessa jernets föreningar med syre sluter sig jern- spaten, jernkarbonatet, deri utom jern och syre äfven kolsyra ingår och hvilken malm isynnerhet i Steiermark och Kärnthen afgifver ett ypperligt material för stålberedning. En egen klass af jernmalmer bilda de talrika, i ymniga massor uppträdande, af mineralogerna under olika benämnin- gar klassificerade föreningar, hvilka utom jern och syre så- som väsendtlig beståndsdel äfven innehålla vatten. De utmär- ka sig genom bruna och rostgula färger och afgifva vid upp- hettning 10—15 proc. vatten, hvarigenom de vanligen äfven 105 blifva mer eller mindre magnetiska, utgörande då blandnin- gar af maguetjern och jernglans. Dessa bruna och gula jern- malmer innehålla ofta fremmande tillblandningar i olika mängd, såsom lera och kiselsyra, svafvel och fosfor och äro derföre vid jerntillverkningen af mycket olika värde. Af hvilken be- tydelse de för denna industri dock måste vara, kan ses deraf, att nästan hela vestra Europas och isynnerhet Englands ofant- liga jernproduktion hemtar sitt råmaterial från dessa malmer. Till denna klass sluter sig äfven den art af jernmalm, som i Finland hufvudsakligen förekommer och hvilken vi ur våra kärr, myror och sjöar uppsamla. På dessa sjö- och myr- malmer har af ålder en inhemsk jernindustri varit grundad, hvilken, om också i och för sig obetydlig, dock ansetts hafva varit åtminstone i vissa delar af landet med sådan förkärlek af allmogen omfattad och sådan fördel bedrifven, att ännu på sednaste tider förslag och uppmuntran ieke saknats för dess återupplifvande. På denna jernindustri, som ur sjöar och kärr uppsöker råämnet för sin verksamhet, anspelar äfven folkdikten, då hon säger att jernet efter sin födelse Höll sig gömdt och låg förborgadt I den sanka mossens källsprång, I en gungflys vattenåder, Uppå kärrets längsta sträcka; och då det heter att Ilmarinen, efter det han föddes om nat- ten gör en smedja andra dagen, på ett kärr med sund och tufvor, på någorlunda sank mark sänker ner sin blåsbälg och reder sig sin ässja, så tyckes han hafva gått ganska riktigt tillväga åtminstone från metallurgins, om också icke just från arkitekturens synpunkt. De lemningar af små jernhyttor, med deras lätt igenkäpvliga slagghögar, som man, isynnerhet i de östra delarne af landet flerstädes anträffar, tyckas antyda, att Iimarinen, den evärdelige hamraren, fått många efterföljare i yrket, men först i våra dagar har hans föredöme begynt till- lämpas i större skala, då landets mesta jern hemtas utur den sanka mossens källsprång, utur gungflyns vattenåder. 106 Lika obetingadt kunna vi ej skänka vårt bifall åt folk- diktens berättelse om de trenne jungfrur, hvilka blefvo ro- stens mödrar, jernets med den blåa munnen. Vi måste för jernets eller rättare, för jernmalmernas födelse leta efter nå- gon annan förklaring, finna andra slags källor, seende dock i diktens försök att besvara frågan en skymt af detta aldrig sloeknande begär hos menniskoanden att finna ursprungsordet till all tillvaro, nyckeln till naturens dunkla gåtor. | Detta är ju äfven all naturforsknings syftemål; men na- turforskningen finner ej ursprungsorden lika lätt som dikten3 hon kan ej trolla med ord — hon behöfver fakta, och vill hon som dikten tränga till alltings första ursprung, så stannar hon ofelbart på halfva vägen. Ty hon kan ej annat än gå ut från något förhandenvarande, från en skapad natur, från redan bildade materiella massor eller kroppar och det är ur betraktelsen öfver dessa kroppars gestalter, förändringar och inverkningar på hvarandra hon hemtar det väsendtliga af sitt innehåll. Det är ett stort, ett ändlöst arbete. Ur ett frö i jorden uppkommer ett väldigt träd, med rötter, stam, grenar, blad, frukter. Denna förvandling sker ins för våra ögon och det borde ej vara omöjligt att dag efter dag, år efter år noggrannt redogöra för denna förvandlings förlopp, att uppvisa hvari den består, huru den försiggår, hvil- ka krafter som framdrifva de olika formerna inifrån, hvilken inverkan deras bildning röner utifrån. Allt detta vore kan- ske ej omöjligt att utreda, men hvilka ansträngningar skulle en sådan undersökning ej förutsätta, huru långsamt skulle den ej framskrida, huru många, huru oundvikliga blefve ej miss- tagen! Men när en dylik undersökning vänder sig till ett annat vida större och ännu mera inveckladt föremål, om den vill omfatta och uppfatta hela jordens danings- och utveck- lingsprocess, huru mycket måste ej då alla svårigheter ökas: Det frö, hvars utveckling vi skola följa genom alla dess faser; det se vi icke, ingen har någonsin sett det, blott en mängd oöfverskådliga förändringar föreligga, större delen djupt för- dold, andra visserligen mera uppenbara — och ur dessa skola vi sluta till den första kärnans beskaffenhet, till alla de för- 107 ändringar den genomlupit, till alla dess vexlingar under långa tidrymder, omätliga som verldsrymden. Hvem vill då undra deröfver, om de teorier, de sand giska hypoteser, som förtälja historien om jordens rd och gestaltning, besväras af osäkerhet och oklarhet, om de ännu i många stycken påminna om de gamies mytiska kosmogo- nier och redan vid utgångspunkten vika af åt olika håll. Nep- tunister, Vulkanister, Plutonister tvista fortfarande om sina lä- rors större sannolikhet och inbördes företräde: är det hafsgu- den Neptunus, som med kraften af sina vattenmassor format höjder och dalar och alla de olika bildningar vi på jordskor- pan iakttaga; är det underjordens och eldens beherrskare Pluto och Vulkanus, som ur sina: glödande härdar framdrifvit nya massor genom den stelnade jordskorpan och sålunda for- mat väldiga upphöjningar och sänkningar på densamma? In- nevarande sekel ingick med de neptunistiska lärornas öfver- vigt; de plutonistiska hypoteserna kämpade sig dock snart till ett afgjordt företräde, men hafva åter under senaste decen- nium förlorat betydligt i anseende och nödgats vika för mot- ståndarene på mången omtvistad: punkt; hufvudsakligen i följd af de undersökningar, som med afseende å de. kemiska proces- serna på jordytan lir på senaste tider i större :omfång och mera mångsidigt utförda... Det är isynnerhet professor GUSTAY BiscHorFF's i Bonn arbeten, som i detta hänseende blifvit epok- görande och bragt Plutonismen i största trångmål. Många nedanföre anförda fakta äro hemtade ur hans verldsbekanta arbete: ”Lehrbuch der chemischen und physikalisehen 'Geo- logie.” De geologer, som icke älska att gå till ytterligheter, an- taga dock en glödande kärna såsom utgångspunkt för jord- skorpans förändringar och de olika åsigterna gruppera sig e- gentligen kring den fråga, huru stor andel man bör tillskrifva vattnets plastiska kraft och verksamhet vid den engång stel- nade jordskorpans ombildning. Medan en del geologer nu- förtiden äro böjda att i vattnets och de atmosferiska gasernas inverkan på den stelnade kärnan se orsaken till de flesta bergmassors och mineraliers daning, vidhålla andra den plu: 108 tonistiska läran, att alla ursprungliga berg framträdt eller framdrifvits i dagen under vissa perioder genom den i jor- dens inre rådande hettans kraft och verkan, hvarunder vatt- nets upplösande och ombildande inflytande naturligtvis ej kun- nat utestängas. Enligt den ena teorin har jordskorpans ge- staltning hufvudsakligen skett utifrån och fortgår ständigt på samma vis, enligt den andra har den skett inifrån, från jor- dens centrala delar, och är att anses såsom i hufvudsaken af- slutad. Den neptuniska hypotesen tar mera i anspråk de på jordytan ännu verksamma kemiska krafterna och har derföre i och för sig någonting mera anslående. Poeter och filosofer hafva också företrädesvis hyllat den. Den plutoniska hypo- tesen deremot hänvisar på mäktiga, i jordens inre dolda mera fysiska än kemiska krafter och härleder sålunda stora verk- ningar från för vetenskapen otillgängliga källor. Många före- teelser kunna förklaras lika väl efter den ena som den andra teorin, medan för andra ingendera förklaringen är fullt till- fredsställande. Så är det, för att återkomma till jernmalmerna, ännu mycket osäkert, huru den magnetiska jernmalmen och jern- glansen bildat sig. Äro de plutoniska produkter framdrifna jemte andra bergmassor ur jordens inre, eller äro de ombild- ningar af andra mineralkroppar, på hvilka vattnet jemte at- mosferiska gaser inverkat. Man har betraktat magnetjernet såsom uppkommet ur den kiselsyra och jern innehållande Au- giten: Luftens kolsyra skulle undanträngt kiselsyran och för- anledt jernet att med detsamma upptaga mera syre ur luften, hvarigenom kolsyran i sin tur blifvit aflägsnad och sålunda möjligheten funnen till den förklaring, att magnetjernet och således äfven jernglansen kunnat utan högre temperaturs med- verkan uppkomma. Men neptunisterne sjelfve kunna ej för- bise att magnetjernkrystaller ofta bildas i den högre tempera- tur, som vid metallurgiska processer eger rum och att de li- kasom äfven jernglanskrystaller förekomma i de ur vulkaner- pa utkastade glödande lavamassorne. Att dessa malmer så- ledes verkligen bilda sig vid en högre temperatur är ådaga- lagdt — men deraf följer ju icke att de verkligen så bildat 109 sig under de förhållanden, som vid deras framträdande på jordytan voro rådande, helst antagandet af deras uppkomst på den neptuniska vägen icke innebär någon orimlighet. Men om magnetjernets och jernglansens och vi kunna tillägga jernspatens ursprung kan vara omtvistad, så äro der- emot de förändringar, dessa och en mängd andra jernhaltiga mineralier undergå, på ett mera tillfredsställande sätt förkla- rade. Jernhaltiga mineralier äro öfverallt på jordytan utströd- da eller i andra mineralmassor inströdda; de förråda sin när- varo genom den, i olika nyanser framträdande rödaktiga färg, de tilldela flere bergmassor; det är den röda jernmalmen, som här vanligen framskymtar; andra berg äro svarta, gråa eller grönaktiga; det är jernoxidulen eller magnetjernet, som ger dem dessa färger. Utan jern vore de flesta berg — alla de, som ej färgats af kolhaltiga ämnen — bleka och färglösa. Man har beräknat att 2 procent af jordskorpan består af jern. Sålunda utbredda öfver jordytan förhålla sig jern- föreningarna ingalunda overksamma. Tvertom! de äro verk- samma på ett ganska anmärkningsvärdt sätt. Kastom en blick på denna verksamhet! Jordskorpans fasta massa är delad emellan tvenne stor- makter: kiselsyra heter den ena, kolsyra den andra, de hafva under sitt välde förenat nästan alla andra fasta ämnen; kol- syran såsom gasformig intränger äfven i vattnet, i atmosferi- ska luften och bildar med vattnet och luftens syre en trippel- allians, som med aldrig hvilande förstöringslust angriper alla kiselsyrans föreningar, hvarhelst de anträffas. Betvydelsefull, ständigt fortgående, fast långsamt framträdande förändringar blifva häraf en följd. Kiselsyran ger vika delvis och långsamt; kolsyrade för- eningar uppstå. Det är sannt: kolsyran har vid detta förstö- relseverk utom vatten och syre ännu andra medhjelpare: en i vegetationen, som suger näring ur de kalaste berg och der- igenom medverkar till ytans uppluckring; en annan i den stän- diga temperaturvexlingen på jordytan: vattnet intränger emel- lan de af naturen danade spjelkningsytorna och i alla spric- 110 kor i bergens inre, kölden föranleder dess krystallisering, hvarvid det utvidgas med den styrka, att bergen remna i sina fogningar och sönderfalla efterhand i grus ochi stoft. Jernet eller rättare dess föreningar tyckas stå i hemligt förbund med de förstörande elementerna: så benägna äro de att öfvergifva äldre förbindelser, att ingå nya, att förena sig med syre, med kolsyra, med vatten. De uppträda dessa jernföreningar der- före icke blott i de fasta bergmassorna; de åtfölja alla ber- gens förvittrings- och sönderdelningsprodukter: de förekomma i grus, sand och lerlagren, likasåväl som i åkerjorden. Den rostgula färg, de lösa jordlagren ofta ega, lerans rödfärgning vid bränning, rosten som afsätter sig ur vattnet, tyda på en sådan jernets inblandning och allestädesnärvaro. Af de jernhaltiga mineralier, som med någon betyden- het framträda på jordytan, är nästan intet lösligt i vatten. Ändå anträffas jern i varma och kalla källor, i vattnet af sjöar och floder. Huru har jernet dit inkommit, huru håller det sig der upplöst? Förhållandet är, att jernet vanligen ingår i vatt- net såsom kolsyrad jernoxidul, jernearbonat, samma förening, som bland jernmalmerna omtalades under namn af jernspat. Jernearbonatet är väl i och för sig olösligt i vatten. Men vatten, som innehåller fri kolsyra, har förmåga att upplösa tlere eljest olösliga ämnen och upptager äfven jernearbonatet: Då nu allt vatten, som på jordytan framträder, är mer eller mindre kolsyrehaltigt, har man äfven att vänta sig jern i allt vatten upplöst. Men denna jernhalt, som i allmänhet är gan- ska ringa, kan äfven vara så obetydlig, att den med vanliga igenkänningsmedel icke kan omedelbart upptäckas. Först när vattnet i större mängd afdunstas eller intorkas, finner man jernet i den torra återstoden. Äfven när vattnet är mättadt med kolsyra, behöfves 1,646 skålp. deraf för att upplösa 1 skålp. jernearbonat, hvari knappt '/, skålp. jern ingår. Så länge denna lösning är oförändrad, håller sig jern-« earbonatet der upplöst. Men om kolsyran förflyger, afsätter sig jerncarbonatet i fast form och bildar färglösa krystaller. Har syret tillträde till lösningen, så aflägsnas äfven kolsyran genom syrets och vattnets förenade inverkan; jernoxidulen Ivi blir jernoxid, som: med : kolsyra icke bildar någon förening; våttnet -intager dess ställe; någon varietet af brun jernmalm eller ;jernockra uppkommer och afsätter sig. Ju ringare mängd jernearbonat vattnet : innehåller, desto sparsammare afsätter sig naturligtvis äfven jernockran. I flere trakter af Europa och andra verldsdelar utström- mar kolsyregas ur jordens inre :ofta i anmärkningsvärd ym- nighet. I dessa trakter äro äfven källorna rika på fasta äm- nen, som af kolsyran hållas upplösta i vatten. Jern saknas nästan aldrig i dessa källor och ehura de vanligen i öfvervä- gande mängd. innehålla kalk, finnas äfven sådana, som äro utmärkta genom en stor :jernhalt. Någonstädes i Tyskland borrades för en tid sedan en artesisk brunn; från brunnen leddes vattnet i en öppen kanal till en närbelägen flod. Un- der detta sitt lopp afsätter vattnet jernockra i sådan ymnig- het, att deraf årligen ett qvarters tjockt lager bildas i kanalen. Äfven hos oss är man ofta nog i tillfälle att se, huru jernockra eller jernrost uppkommer och afsätter sig vid käl- lor; men någon särskild uppmärksamhet har man ej egnat åt företeelsen, som döck kunde förtjena en närmare granskning. Det händer någongång, att ur varma källor kalksten af- skiljer sig i sådan ymnighet, att den efterhand bildar ett slags naturlig hvalfbrygga öfver floden eller bäcken, dit källan ut- gjuter sig. - Någonting dylikt inträffar äfven med jernockran, då den bygger hvalf öfver källorna och täcker dem. — Den jernoekra, som bildas vid vattenytan, der vattnet kommer i beröring med luftens syre, afsätter sig omkring källan, om- gifvande den likasom med en infattning eller ram; härigenom måste å ena sidan källans utflöde förminskas och vattennivån stiga, å andra sidan ramen ständigt tillvexa i bredd och tjock- lek genom nya afsatser af ockra, och luftens tillträde till källans inre med detsamma blifva knappare. Så länge syret i luften eller i vattnet kan inverka på jernlösningen, afsätter sig ockra; men när denna verkan ge- nom syrets afstängande upphör, är det jernearbonatet, som företrädesvis afskiljer sig och det tillföljd af den fria kolsy- rans afdunstning. Afven på ytan af källan kan jernearbona- 112 tet möjligen skyddas för syrsättning; om nemligen kolsyran hastigare skulle från vattnet bortgå, kunde den, såsom speci- fikt tyngre än luften, lägga sig öfver källan och afskära luf- tens och syrets tillträde. Det i källan afsatta jernearbonatet kan dock efterhand, åtminstone delvis, sönderdelas. Den der- vid bildade jernoekran behöfver större utrymme än det jern- carbonat, hvarur det uppkommit, och måste få rum emellan det ofvanliggande äldre lagret af ockra och källans naturliga botten. Man kan lätt föreställa sig, att detta utrymme, som ge- nom den ständigt fortgående bildningen af jernearbonatet och dess sönderdelning blir allt mera upptaget, slutligen blir så knappt och trångt, att det afsatta ämnet vid sönderdelningen måste lyfta upp hela det ofvanliggande lagret af ockra och drifva det småningom i höjden mer och mer. Att tillgången är sådan i verkligheten, finner man deraf, att dylika ocker- lager ofta stå högre än källornas nivå och bilda små kullar. Lika lätt kan man äfven finna, att trycket af dessa ständigt tillvexande lager och kullar slutligen blir så stort, att källan blir tvungen att söka sig ett annat utflöde, der den möter mindre hinder. Källorna täppa sålunda sjelfva sitt utlopp och såsom minnesmärken efter dem qvarstå blott de ur dem af- satta mineralmassorna. Man skall säkert finna det tvifvelaktigt, huruvida en ke- misk sönderdelning af ifrågavarande art, en så i tysthet ver- kande naturprocess, kan utveckla en sådan kraft, som erfor- dras för att från stället upplyfta tunga mineralmassor, såsom dylika ockerlager i alla fall äro. I sjelfva verket är dock denna kraftyttring en småsak emot den ofantliga styrka, som man trott sig vara berättigad att tillskrifva den kemiska affi- niteten eller frändskapskraften, äfven i de fall då den lång- samt och i största tysthet är verksam. Ty på dess oemot- ståndliga styrka då den hastigt, med buller och brak urlad- dar sig, föreligga talrika och förfärliga bevis i de förstörel- ser, de exploderande ämnena — krut, nitroglycerin, grufgas 0. S. Vv. — åstadkomma; och detta i följd deraf att sönder- delningsprodukterna behöfva större utrymme än de föreningar 113 eller blandningar, hvarur de uppkommit. Man kan tänka sig att samma kraft, som här i ett ögonblick ur ett inskränkt rum våldsamt frambryter, skulle fördela sin verkan på miljo- ner år och utbreda sig djupt i jordskorpan; den skulle då frambringa jemförelsevis mera storartade, fast mindre hastigt och häftigt framträdande verkningar. För att visa, huru man försökt tillämpa denna kraft på de geologiska hypoteserna, må ett litet afsteg från ämnet tillåtas mig. Hvem har icke hört talas om den skandinaviska vallens höjning? Hvad dermed menas, uttryckte redan Swedenborg alldeles riktigt, då han lyckönskade sin konung att herrska öfver ett land, som ständigt tillvexer i omfång på hafvets be- kostnad. Denna landets utvidgning på hafvets bekostnad, som långt ifrån att vara inskränkt till Skandinavien, är ett ganska allmänt geologiskt fenomen, består deri att landet med bergs- ryggar och hvad derpå finnes, upplyftas mer och mer i för- hållande till hafvets nivå. Hvilken vigt man än vill fästa vid de inkast, som på senaste tid åter blifvit framställda emot den gängse teorin om en ännu ständigt fortgående höjning, så kan det dock ej betviflas, att en sådan småningom försig- gången höjning i forn- eller urtiden verkligen egt rum; ifrån hafvet har landet småningom uppstigit och den fråga förelig- ger ännu till besvarande, hvilken kraft det är, som sålunda förmår lyfta landet högre och högre. Den plutoniska hypo- tesen anser nästan alla jordskorpans osecillationer böra till- skrifvas jordkärnans högre temperatur; de förändringar denna genom afkylning och sammandragning undergår, måste röja sig äfven genom någon rörelse i jordskorpan; eller ock, sä- ger man, kunna vattenångorna under jordskorpan med sin höga spännkraft höja upp stora landsträckor, likasom ångan lyfter upp kolfven i en ångceylinder. Neptunisterne, som naturligtvis måste söka en annan för- klaringsgrund, tro sig hafva funnit denna i den kemiska fränd- skapskraften. I bergens remnor djupt i jorden bildas och sönderdelas kemiska föreningar; med oemotståndlig styrka taga de det större rum i anspråk, de vid sönderdelningen be- höfva; de tyngsta berg måste gifva vika och upplyftas; det 10 114 går långsamt att sålunda försätta berg, men det går dock sgä- kert. Den kemiska frändskapens verkan härvid liknar krop- parnas utvidgning genom värme. Ingen annan kraft kan emot- stå verkan af dessa begge krafter. I förbigående må anmär- kas, att sänkningar på jordytan efter denna teori föranledas antingen genom uppkomna tomrum i jordens inre, eller ge- nom krystallisationer som ej sönderdelas. Fyllas de bildade tomrummen jemnt, efterhand som de uppkomma, eger hvarken sänkning eller höjning rum, utan jordytan behåller sin nivå oförändrad. I trakter der det vatten, som sipprar genom bergens remnor är rikt på kolsyra, der äro äfven bergen mera utsatta för sönderdelningar och blifva i följd häraf upplyftade. Emel- lertid har det ej undgått Neptunisterne, att i Skandinavien och Finland kolsyreexhalationer ej förekomma, såsom på mån- ga andra ställen. Men man kan antaga, att kolsyran redan blifvit förbrukad till sönderdelningsprocesser i jordens inre och kommer derföre icke till jordytan. För att förklara jord- massans tillvext på hafvets bekostnad får man dessutom icke förbise, hvilka oberäkneliga qvantiteter i vattnet uppslamma- de och upplösta ämnen, som föras till Östersjön genom de många floder, hvilka från ett vidsträckt område falla i detta haf. Dess ringa djup i förhållande till andra dylika vatten- samlingar tyckes antyda, att det blifvit uppgrundadt både ge- nom kringliggande länders och hafsbottnets höjning och af floder ditförda fasta ämnens sammanhopning. Denna upp- grundning har i årtusenden fortgått och fortfar ännu ständigt. En tid varder kommande, säger derföre en geologisk profetia, då hela Östersjön blir förvandlad till två stora floder, af hvil- ka den ena bildar en fortsättning af Newa och flyter genom Finska vikens torrlagda område, den andra flyter genom den uttorkade Bottniska viken och i förening med den förstnämn- da floden utfaller i Nordsjön. Antagandet att de från bergen genom vattnet, kolsyran och syret upplösta partiklarne inströmma i bergens inre för att åter begagnas till nybildningar, visar oss ett naturens krets- 115 lopp i stort. Hvad som från bergens yta afnötes, tillgodo- göres i deras inre. Ett sådant kretslopp kan med mera bestämdhet uppvi- sas, i dess olika faser mera noggrannt följas hos jernets för- eningar. Jernearbonatet, kols. jernoxidulen, som vi funnit innehållas upplöst i kolsyrehaltigt vatten, kan väl anses i all- mänhet hafva uppkommit genom motsvarande kiselsyrade för- eningars sönderdelning; men då jerncearbonatet så lätt uppta- ger syre ur luften och förvandlas till jernockra, är det ovän- tadt att finna det upplöst i vatten långt ifrån det ställe, der det sannolikt bildats. En orsak måste finnas, som hindrar syrsättningen, och denna orsak är också funnen: det är kolet i de organiska ämnena, som här träder hindrande emot syret. Det är kolet företrädesvis i förmultnande vext- och djuräm- nen, som icke blott hindrar jernoxidulens högre syrsättning, utan äfven borttager syre från jernoxiden, från ockran, och förvandlar den till jernoxidul — ja tilloehmed till metalliskt jern, såsom man någonstädes funnit. Kolet, som i masugnen med hettans biträde afskiljer jernet metalliskt ur dess före- ningar, kan således göra detsamma äfven vid förmultnings- processen — och förvandlar ofelbart den högre syrsättnings- graden till den lägre. Förmultningsprocessen, hvarvid vex- tens mineraliska beståndsdelar återgifvas åt jorden, derifrån de kommit, och dess organiska del sönderfaller eller förbrin- ner till kolsyra och vatten, blefve i många fall mycket ofull- ständig, mycket långsam, om syrets verksamhet i luften icke skulle understödjas af syret i jernoxiden; allt. det kol, som är otillgängligt för luftens syre skulle blifva oförbrändt, d. v. s. icke förvandladt till kolsyra och atmosferen skulle ej få den kolsyra tillbaka, som hon till vexterna utgifvit. Debet och Credit i naturens stora hushållning skulle ej gå ihop. Der- före säger en författare, kanske dock med någon öfverdrift: utan jern skulle det nedgräfna och döda kolets mängd utgöra den största delen af naturens kapital och den lefvande verl- den skulle måsta gå under. Jernet med sina två syreförenin- gar har sig i naturens stora kretslopp samma rol anvisad, som det fullgör i djurkroppens ekonomi: det är en outtröttlig öf- 116 verbringare af syre från atmosferen till kolet och det skulle säkert lyckas jernet att bränna upp allt kol, att förvandla det till kolsyra, om ej solen åter skulle spränga förbundet, fri- göra syret och skänka kolet åt vextlifvet åter. Å andra si- dan om vexter ej skulle finnas, skulle allt jern vara högre syrsatt, vara oxid. Der dess oxidul finnes, der finnes äfven organiskt lif. Då nu vid förmultningsprocessen kol förvand- las till kolsyra och jernoxiden till oxidul, finner man lätt, huru det genom dessa ämnens förening uppkomna jernearbo- natet, jernspaten, upplöst i kolsyrehaltigt vatten allmänt kan anträffas. Likt en annan Proteus undergår jernet den ena förvand- lingen efter den andra och återtager omsider igen sin förra gestalt. Innehålla de förmultnande ämnena svafvel, såsom fallet är med dem, som härstamma från djurriket, så förenar sig svaflet med jernet och svafvelkis, magnetkis eller s. k. vat- tenkis utkrystalliserar. Dessa föreningars hvardera bestånds- del upptager sedan syre ur luften, hvarigenom jernvitriol, svaf- velsyrad jernoxidul bildas. Jernvitriol håller sig oförändrad endast i torr form eller i beröring med förmultnande vextäm- nen, hvarföre man mycket ofta finner den utkrystalliserad vid kärrdiken i sådan ymnighet, att dikkanterna nästan äro hvita deraf. Upplöst i vatten och under syrets tillträde förändrar sig jernvitriolen ganska snart och ger upphof åt en på syre rikare mörkbrun ockra, hvilken ännu innehåller 6 proc. svaf- velsyra eller !/; af jernvitriolens svafvelsyrehalt. — Denna ockra ger nu åter i beröring med förmultnande ämnen upp- hof åt kolsyrad jernoxidul — jernearbonat — och kretslop- pet är fulländadt för att återbegynna. De nu anförda förhållandena äro tillräckliga att förklara uppkomsten af våra sjö- och myrmalmer. Tilläggas kunde att vid förmultningen en vextsyra bildas, som fått namn af källsyra och äfven bidrager till jernoxidulens upplösning. Jernearbonatet, den kolsyrade jernoxidulen, upplöst i kolsyrehaltigt vatten, kommer genom åar och bäckar till ytan af sjöarnes vatten. Der begynner på den vida ytan syre att upptagas; kolsyran viker undan med detsamma och vattnet VY träder i dess ställe. Denna börjande förändring röjer sig på den i regnbågens färger spelande tunna hinna, som på vatten- ytan framträder och småningom såsom brun ockra sjunker till botten. Kommer åter jernearbonatet genom källådror till sjö- arnes botten, så kan man väl tänka sig, att den derifrån ef- terhand drifves upp till vattenytan, men sådant är icke nö- digt: ty dess förvandling kan försiggå likaväl med tillhjelp af det syre, som alltid i vattnet finnes upplöst och genom nytt tillskott ur luften ersättes. Men huru än denna förändring försiggått, finner man resultatet deraf såsom sjömalm på sjö- botten. Malmen ligger vanligen vid stränder och vikar och i all- mänhet grunda ställen, och detta af lätt förklarliga skäl: ty det jernearbonat, som vattnet ofvan jord för till sjön, behöf- ver från stränderna icke långt aflägsnas, innan det syrsättes och utfaller, och det jern, som flyter i källornas ådror, trän- ger fram på sjöbotten på de ställen der motståndet, der tryc- ket är minst, således der sjön är grundast. På botten af dju- pa sjöar kan svårligen någon källa framkomma. På sjöbotten uppträder nu malmen dels i alldeles ore- gelbundna klumpar, dels i klotformiga eller skifformiga ge- stalter och bildar lösa lager, hvilka sannolikt i följd af våg- svallet, format sig i kullriga hopar, långsluttande åsar och bäddar, af en mägtighet, som är svår att bestämma, men som sällan torde öfverstiga någon eller några fot. Ofta finner man dock malmen utgörande ett sammanhängande, lätt och fast skal, som upptager betydliga sträckor af sjöbotten och dels tjenar till underlag för ofvanifrån tillvexande malm, dels betäcker den malm, som genom källvatten bildats. Vid strän- derna af fällda malmsjöar kan man vandra långa sträckor på elt sådant jerngolf. De olika former, i hvilka sjömalmen uppträder, äro för densamma mycket karakteristiska, äfven bestämmande för dess duglighet. De regelbundna klumparne innehålla vanligen ihålighe- ter, som äro fyllda med sand och andra fremmande ämnen; de äro af ringare värde och förekomma kanske allmännast; 118 mycket vanlig är äfven klotformen, men öfverskrider sällan gröfre hagels storlek, hvarföre denna malm äfven benämnes hagelmalm; skifvorna åter, som utgöra den s. k. penninge- malmen, äro runda och platta, vanligen ej större än ett marks- stycke, men någongång äfven betydligt större (i diameter 2— 3 tum). Slutligen anträffas äfven elliptiska och dubbelt skål- formiga gestalter, d. v. s. på hvardera sidan djupt inåtböjda skålar af en tums diameter. — Att utreda de omständigheter, som framkallat dessa olika former, är svårt; formbildningen inom mineralriket är lika dunkel som i den lefvande naturen; vid krystallisationen frambringas en mängd matematiskt re- gelbundna och bestämbara former -— orsaken till dessa for- mers mångfalld och olikhet är en alldeles outredd gåta. BSjö- malmernas olika former hafva dock med krystallisation in- genting gemensamt; snarare påminna de om de olika bildade, vanligen afrundade hopgyttringar, som i krit-, mergel- och ler- lager ofta förekomma och hvarpå de s. k. Imatra-stenarne äro ett kändt exempel; ty att dessa skulle blifvit svarfvade i for- sen är en folktro, som ej har någon grund. Vanligen äro sjömalmsbildningarna försedda med en kärna af något frem- mande ämne, omkring hvilket jernockran begynner afsätta sig. Det är möjligt att formen af denna kärna, hvilken oftast ut- gör ett sandkorn, har inflytande på formen af det ämne, som afsätter sig omkring densamma; det är möjligt, att bottnets och i allmänhet underlagets beskaffenhet härvid icke är utan inverkan. Efter det, som jag förut haft äran anföra, tyckes man kunna antaga, att den sjömalm, som först bildas och afsätter sig, ingalunda får ligga oförändrad; de förmultnande vext- och djurämnena, som på sjöbotten förekomma, måste nödvändigt- vis på det ofta nämnda sättet återupplösa sjömalmen eller nå- gon del deraf; det måste bildas jernearbonat, som löser sig i sjövattnet, för att derifrån åter utfalla; detta kretslopp måste fortgå sålänge förmultnande ämnen komma i beröring med malmlagret. Vid stränderna af jernhaltiga sjöar, som blifvit i följd af uttappning torrlagda, finner man ofta jernhaltiga källor framqvälla, ur hvilka en rostgul bottensats afsätter sig, 119 då det första vattnet ur källan kommer fram i dagen. Den- na rostfärgade afsats förvandlas dock icke omedelbart till sjö- malm; den omsättes först till jernearbonat, hvarur sedan mal- men bildas. I hufvudsaken likartad är uppkomsten af myrmalm i kärr, myror och äfven på torrare ställen. Den uppträder åt- minstone icke hos oss så allmänt och i så betydande massor som sjömalmen; och då den såsom sjömalmen icke af vatten rensköljes, innehåller den mera fremmande inblandningar, men erbjuder dock ett användbart material för nersmältning af jern, der tillgång till bättre malmer saknas. Ehuru sjö- och myrmalmernas uppkomst nöjaktigt kan förklaras genom rent kemiska krafters verksamhet, dervid för- multnande vext- och djurämnen kraftigt ingripa, har man sökt deras ursprung äfven på annat håll; man har nemligen till- skrifvit icke förmultnande, utan lefvande organismer en vä- sendtlig andel i deras frambringande. Anledningen härtill har varit den, att Ehrenberg under sina märkvärdiga mikroskopiska undersökningar af särskilda jordlager och mineralmassor äfven i myrmalmer och jernockra funnit skeletter af dessa oändligt små varelser, hvilka genom sin oerhörda myckenhet väsendtligen bidragit till jordytans gestaltning, såsom de af dem uppbygda kritbergen t. ex. be- visa. Ehrenberg fann i de ockergula voluminösa massor, som i vattengölar så ofta afsätta sig, ytterst fina ledade trådar, =E hvilkas leder äro endast --;; linie i längd och hafva gul färg. De fina trådarna förändra sig ej vid glödgning, men färgen blir rödbrun. Med saltsyra kan jernet utdragas och ett kisel- skal återstår, som uppenbarligen är ett kiselpansar efter en mikroskopisk varelse, hvilken blifvit benämnd Gaillonella fer- ruginea. De små djuren i myrmalmen hafva enligt Ehren- berg +, linie i diameter eller + af ett menniskohårs tjock- lek; en kubiklinie sådan animalisk ockra skulle inrymma 1000 miljoner lefvande varelser. Dessa små varelser, hvilken an- del hafva de i jernmalmens frambringande? Sannolikt upp- taga de jern ur jernearbonat-lösningen; deras lifsfunktioner fortlöpa hand i hand med jernets oxidation och efter sin död 120 qvarlemna de sina jernskeletter såsom centralpunkter eller kärnor, kring hvilka jernet i den närmaste omgifningen aflag- rar sig. Att de skulle bidraga till att göra de olösliga jern- föreningarne lösliga, såsom det sker vid förmultningsproces- sen, är knappt troligt och icke nödigt att antaga. Kastar man en bliek på de analyser, som blifvit gjorda från olika lokaler för att utröna sammansättningen af sjö- och myrmalmer, så ser man, att beståndsdelarna, om också hos alla desamma, dock äro betydligt olika till den myckenhet, hvari de i malmerna ingå. Jernoxidhalten varierar från 35 till 75 procent och utgör väl i medeltal 60 procent; vatten- halten varierar från 7 till 18 proe.; manganoxid, kiselsyra, lerjord likaså. En ringa halt af svafvel- och fosforsyra är isynnerhet anmärkningsvärd, emedan svafvel och fosfor så märkbart inverka på det af malmen tillverkade jernets god- het. Jernet är i allmänhet mycket ömtåligt för fremmande inblandningar. Huru olika hvarandra äro ej tackjern, stål och stångjern, och det i följd af en ringa men olika mycken- het kol, som ingår i hvarje af dem; litet fosfor gör jernet sprödt oeh kallbräckt; svafvel, arsenik, koppar i minsta mängd gör det rödbräckt, d. v. s, osmidbart eller sprödt i glödhetta. Att dessa jernmalmer på jordytan måste ega en vid- sträckt utbredning är lättare att inse, än att de någonstädes kunna saknas. Man har anmärkt såsom någonting egendom- ligt, att de förekomma i grannskapet af långsamt flytande flo- der, hvilka dela sig i stillastående, sumpiga vattensamlingar och gölar, såsom Elbe, Spree, Neisse o. a., eller i sjöar, hvil- ka erhålla sitt tilllöde från floder och elfvar — Sverige, Nor- ge, Finland och äfven norra Ryssland, dessa tusen sjöars län- der äro derföre den egentliga hemvisten för sjömalmerna. Sjö- och myrmalmerna höra till de nyaste jernmalms- bildningarne, och frambringas fortfarande under våra ögon. Huru länge har deras bildning redan fortgått? Frågan kan ställas allmännare och afse alla de jernmalmer, hvilka utom varierande fremmande tillblandningar, hufvudsakligen bestå af jernoxid och vatten. Svaret blir då: dessa jernmalmer hafva bildats så länge vexter funnits på jorden: stenkols- och brun- 121 kolslagren, som äro de mest storartade minnesmärken af en förgången vegetation, äro äfven mycket rika på jernmalmer — allt jern i England och Skottland tillgodogöres ur malmer från stenkolsberg, hvilka dessutom i undre lagren innehålla kalksten, så att alla för jerntillverkningen nödige materialier — malm, kol och kalk — kunna upptagas ur samma grufva. Hvad särskildt sjö- och myrmalmerna beträffar, så fin- nes intet skäl att antaga, det deras bildning numera skulle upphört, då samma vilkor för deras uppkomst alltid förefin- nas. För jernindustrin är det dock icke nog att veta, att sjö- malmerna regenereras; det vore vigtigare att hafva det ut- redt, inom huru lång tid denna återvext eger rum. För frå- gans experimentella lösning har ingenting blifvit gjordt, så lätt det också vore att uttömma malmen ur några af de o- räkneliga små insjöar, der den förekommer, och sedan nog- grannt observera, huru dess återvext framskrider. Man har ofta trott på en mycket snabb återvext: 30—40 år skulle vara tillräckliga att åter gifva en uttömd sjö dess malmfyn- dighet. Men att denna återvext i allmänhet måste ske myc- ket långsammare, följer af allt, hvad man numera känner om dessa malmers uppkomst och af hvad i det föregående äfven blifvit framställdt. Redan Carl Rinman, som 1792 på Kongl. Bergskollegii befallning gjorde en resa i Savolaks och Kare- len för att undersöka malmtillgångarne derstädes, anmärker angående sjömalmens tillvext: om malmerna inom kort tid genererades, tyckes med samma skäl kunna förmodas, att sjö- arne uti Savolaks och Karelen måste vara alldeles uppfyllda af malmer, såvida dessa uti forntiden legat ostörda, hvarföre han äfven antager, att denna generation sker mycket lång- samt. Denna långsamhet är, såsom sades, lätt förklarlig. Vattnet kan innehålla endast en ringa mängd jernearbonat upplöst, blott en del deraf kan hinna till sjöar och lämpliga ställen för att hopsamlas till malmlager; mycket deraf förde- lar sig åt andra håll; en del kan qvarhållas i lerlagren, en annan del bortföres längs floderna till hafvet, der den bilda- de oxiden bidrager att hopgyttra och sammankitta lösa jord- massor. 122 Dock kan, i förbigående sagdt, äfven vid hafskusterna sjömalm bildas; såsom fallet är i Finska viken, der framlidne statsrådet Nordmann vid draggning för zoologiska ändamål upphemtade vackra prof på sjömalm. BSjömalmernas återvext måste vidare hemmas genom den förstörande inverkan, som förmultnande organiska ämnen utöfva på den färdigbildade eller i sin regenerations-process stadda malmen. Hvilken mängd halfförstörda vextämnen årligen nerflyter till sjöarne, är otroligt; att vattensamlingar igengro och förvandlas till morass är lätt förklarligt, att det ej sker hastigare är en följd af förmultningens fortgång, hvilken, såsom vi sett, väsendtli- gen försiggår på jernoxidens bekostnad. Men om också öfverhufvudtaget sjömalmen ständigt fast långsamt återvexer, så kan dock inträffa, att denna återvext på vissa ställen för en tid alldeles upphör. Sjömalmen bil- dar nemligen, såsom redan nämndes, rätt ofta en fast sam- manhängande tät skorpa på sjöbotten. Om jernhaltiga käl- lor, som här utsipprat, gett upphof åt denna malm, så kan källornas tillflöde tilltäppas genom den såsom ett tätt sluttan- de lock öfverliggande fasta skorpan och sjömalmen kan ej längre på detta ställe frambringas. Källornas malmförande eller rättare malmfödande ådror söka sig en annan utgång och kunna gifva anledning till malmens danande på andra ställen. När sedan skorpan sönderslås, hvilket vid malmens tillgodo- görande alltid inträffar, återtager källan naturligtvis sitt förra lopp och malmens tillvext återbegynner. Det synes vara antagligt, att myrmalmslagren äfven till- täppt sjelfva sina källor på flere ställen och att dessa sedan sökt sig ett utlopp lägre ner; många källådror hafva sålunda letat sig fram till sjöstränderna, der det minsta tryck varit att öfvervinna, och afsätta nu der sitt jern. Häraf vore man frestad att sluta, det myrmalmen i allmänhet är äldre än sjö- malmen och att den måhända, såsom mera utsatt för förmult- nande ämnens inverkan, lättare återgår till jercarbonat och sålunda medverkar till bildning af sjömalm. Jernhaltig sandjord, som är genomträngd af förmultnan- de vextrötter, är företrädesvis egnad att gifva första upphof- 123 vet och befordra sjömalmbildningar. Den uppkomna kolsyra- de jernoxidulen sipprar lätt igenom sanden och kommer till sjöarne, der den oxideras — i kärr och morass försiggår denna oxidation alldeles icke eller långsammare; derföre äro sjömalmerna åtminstone hos oss mera utbredda än myrmal- merna. Kärren innehålla dock jern upplöst i betydlig mängd och afgifva det efterhand åt sjöarne. Men om kärrets aflopp alldeles tilltäppes, om dess eljest också svaga kommunikation med sjön upphör, så måste äfven tillvexten af sjömalm röna inverkan deraf och fortgå långsammare. När sedan genom dikning kommunikationen med sjön blifvit åter öppnad, kan kärret åter begynna att leverera material för sjömalmens fram- bringande. Äfven från denna synpunkt borde kärrens torr- läggning genom dikning vara att förorda. Jag slutar denna framställning med en framtidsbetrak- telse: Huru outtömliga de förråder af jern än må anses vara, som bergmassorna sluta i sitt inre, outtömliga i detta ords strän- ga bemärkelse äro de sannolikt icke. Jernets användning till- tager med hvarje sekel, med hvarje år: vi bygga nu af jern våra vägar och fartyg, våra efterkommande skola finna sin uträkning vid att hafva sina bostäder af jern och att låta den- na metall i otaliga fall inträda i bruk i stället för sten och träd. Det kommer en dag, då jerngrufvorna äro uttömda. Men det jern, som blifvit förbrukadt, har dock ej kunnat kom- ma bort från jorden. Det finnes der qvar, ehuru såsom stoft kringströdt i de lösa jordlagren. Der förvandlas det genom upptagande af syre och vatten till rost och ockra; det råkar ut för förmultnande vextämnen, hvilka omsätta det till jern- cearbonat, i hvilken form det föres till sjöar och källor för att gifva upphof åt sjömalm. Sålunda kan det hända, att sjömalmerna i en aflägsen framtid komma att hafva för jerntillverkningen en vida större betydelse än de för närvarande ega. Så se vi äfven på jernets och dess malmers historie, huru det, som i naturen förstöres, lefver upp i andra former igen. AAA AA Om den ögonsjukdom, som kallas grå starr. Af F. VON BECKER. (Föredrag vid årsdagen den 29 April 1869.) Till ämne för det föredrag, som det i dag tillkommer mig att hålla, har jag valt en sjukdomsform, känd redan i ur- äldsta tider, och som, ehuru aldrig lifsfarlig, ja ej ens med- förande några kroppsliga smärtor, dock är af den mest ingri- pande betydelse för patientens hela återstående lefnad. Det är för en populär framställning af grå starr och dess behand- ling som jag på en stund utbeder mig Herrskapets uppmärk- samhet. Ehuru den nu ifrågavarande sjukdomen tillfölje af denna sin vigt redan långt före vår historiska tid blifvit både uppmärksammad och bearbetad, har dess behandling dock all- tid lemnat kännbara luckor och brister att fylla för efterkom- mande generationer. Först under sednaste fem år har det lyckats, hufvudsakligast genom den om alla ophthalmologins delar så högt förtjente v. Grefe's outtröttliga bemödanden och snille, att bringa behandlingen till den grad af säkerhet och fulländning att, åtminstone i hufvudsak, knappast något mera torde vara möjligt. Innan jag dock går till besvarandet af frågan: Hvad förstås med starr? torde det vara nödigt att med några ord rekapitulera det anatomiska förhållandet hos de delar af ögat, som i det följande närmare komma i fråga. Såsom bekant är ögat ett klotformigt organ, på hvars främre sida en genomskinlig hinna i form af ett urglas är fä- stad. Denna genomskinliga del kalla vi hornhinna (cornea). Den är blott att betrakta som en fortsättning af ögats all- männa yttersta hinna, den i dagligt tal s. k. ögonhvitan (scle- rotica). Under denna finnes en till största delen af blodkärl bestående hinna, åderhinnan (chorioidea), som dock ej är full- 125 ständig, utan på sin främsta del har ett rundt hål, det vi ge- nom den genomskinliga hornhinnan se i form af en svart fläck, den vi kalla pupillen. Rundt om pupillen synes kanten af åderhinnan, hos oss i norden vanligtvis blå- eller gråaktig, i södern mer eller mindre mörkbrun. Denna genom hornhin- nan synliga del af åderhinnan har fått namn af iris. Mellan hornhinnan och iris finnes ett litet mellanrum, främre kamma- ren, fylldt med en svagt saltig klar vätska; och straxt bakom pupillen åter, upphängd med en tunn genomskinlig hinna en krystallklar kropp, till sin skapnad och således äfven optiska verkan liknande en bieonvex glaslins, d. v. s. af samma skap- nad som en lup eller ett solglas. Den bär derföre äfven namn af lins. På denna lins hvilar nu främre randen af iris; mellan linsens periferi och iris finnes deremot ett mellanrum, bakre kammaren, fyldt med en dylik vätska som i främre kam- maren. Innerst i ögats bakre hälft inom åderhinnan förekom- mer ändtligen näthinnan (retina), hvarpå de yttre föremålen, liksom på den känsliga plåten i fotografens apparat afbildas, för att derefter medelst synnerven ledas till hjernan, och der- städes bringas till medvetande. Rummet mellan näthinnan och linsen åter fylles af en glasklar, ägghvitartad vätska, kal- lad glasvätskan. Ögats främre partier med sina ljusbrytande medier mot- svara den optiska delen i en camera obscura, och med denna del af ögat skola vi i det följande sysselsätta oss. För att fatta de gamlas åsigter om starr, äfvensom för att förstå deras behandlingsmetoder, från hvilka våra, som vi nu tycka i oändligt långsam skrufgång, utbildat sig, är det nödigt att kasta en blick på deras kännedom om ögats bygg- nad. Hos alla forntidens folk var vördnaden för de döda djupt inpräglad, och till följe deraf äfven afskyn för liköppningar allmän. Man skulle möjligen tro att detta ej varit fallet hos egypterne, der balsameringen var allmän, men så var inga- lunda förhållandet. Detta bevisar bland annat plägseden att Paraschistes (den som med en flintknif öppnade sidan på det till balsamering bestämda liket) genast efter fullgjordt ålig- 126 gande, med största skyndsamhet drog sig tillbaka, förföljd af de kringstående med stenkastning för den skymf han tillfogat den aflidne. — Först under Ptoloméernas tid, i 3:dje seklet före Christus, begynte studiet af anatomi i Alexandria. Äfven hos Grekerne ägde inga anatomiska forskningar rum. Lik måste behandlas med stor aktning. BSjälarne från dem som ej blifvit begrafne, ansågos måsta irra hemlöse ikring, och ej slippa öfver styx, förrän deras jordiska qvar- lefvor blifvit brända eller jordade. Till följe häraf studerades anatomin blott på djur, och företrädesvis på apor. Det härvid funna tillämpades sedan på menniskan. Sålunda blefvo visserligen de gröfsta förhål- landena ytligen kända; hvaremot kunskapen om de finare sin- nesorganerna allt fortfarande förblef högst ofullständig. Så ansåg t. ex. Hippokrates (född 460 f. Chr.), som äfven fått åtnöja sig med blott djuranatomi, att från hjernan tvenne å- dror gingo till ögat, dit genom dem en klibbig vätska drop- pade. Der denna vätska var utsatt för luftens inverkan, stel- nade den till en genomskinlig hinna. Bakom denna yttersta hinna kom sedan flere andra på hvilka de yttre föremålen af- bildade sig; att pupillen var ett rundt hål. visste han redan; likasom att bakom densamma förekom en, som han trodde, från hjernan utfluten klibbig vätska. Äfven linsen kände han, och förklarade ganska rigtigt att starr berodde just på en sjukdom i linsen. Denna hans upptäckt gick dock snart åter förlorad, för att först närmare tvåtusen år sednare ånyo framdragas och då vinna allmänt erkännande. I andra sek- let efter Christus lärde nemligen CELsus och GALENWUS att starr uppkommer genom en vattenutgjutning mellan iris och linsen; att detta vatten sedan småningom stelnar till en hinna, som utgör den bakom pupillen belägna starren. Deraf den hos Ro- marne vanliga benämningen på starr: aqua eller vatten. Äf- ven Araberne hyllade samma åsigt. AVICENNA t. ex. anför li- kaså att starr uppstår derigenom att vätskor från hjernan flyta ner i ögat. Benämningen ecataracta, ännu bibehållen bland andra språk i Franskan och Engelskan, härleder sig från Grekerne, 127 som deriverade det från ordet zataoaocen afbryta, förvirra, grumla. Dock betecknades dermed ej blott hvad vi nu kalla starr, utan i allmänhet hvarje sjukdom deri synförmågan stör- des genom en nära bakom pupillen belägen fördunkling. Fä- stande sig blott vid de mest framstieckande symptomerna, kal- lade man den blindhet, der pupillen visade ett gråaktigt ut- seende grå starr; der den förblef svart svart starr; der den åter visade en grönaktig skimmer genom reflex från ögats botten, t. ex. till följe af en framträngande svulst, sades grön starr (Glaukom) äga rum. Hvad svenska benämningen starr beträffar, torde den härleda sig från tyska ordet Staar, som i äldsta tider äfven skrefs Starr, och uppgifves vara bildadt af ordet Starrsehen, vårt svenska stirra. Under medeltiden, då all fri forskning tillbakaträngdes af det rådande religiösa svärmeriet, och inom läkarevetenska- pen Galeni läror gällde såsom oantastbara sanningar, var det så mycket svårare att vederlägga åsigten om starr, som man hvarken plägade operera den genom att utdraga den ur ögat, och ej heller anatomiskt undersöka med starr behäftade ögon, Starren fick derföre fortfarande gå och gälla för en bakom pupillen nybildad hinna. Emellertid hade redan i början af 3:dje seklet före Chri- stus, läkarnes antal i Alexandria blifvit så stort, att de, i stäl- let för att som förut omfatta medicinen i sin helhet, blott eg- nade sig åt någon af dess hufvuddelar. Medicinen sönderföll sålunda i egentlig Medicin, Kirurgi och Rhizotomi (eller Far- maci). Såsom Celsus uttryckligen uppgifver, hade väl denna delning i specialbrancher till följd en finare bearbetning af de flesta vigtigare kirurgiska operationer, men skulle utan tvifvel hafva ländt till ännu vida större nytta, derest ej Alexandri- nernes sofisteri och lättsinne bragt vetenskapen på afvägar. Härtill kom ännu stoltheten och öfvermodet hos medicinarne, som ville betrakta de begge andra klasserna som sina tjenare. Från denna tid daterar sig äfven den Hippokratiska eden att en läkare (medicus) ej skulle befatta sig med stensnitt, utan lemna dylikt sysslande åt handtverkarne (Chirurgi). Då Ga- 128 lenus flyttade till Rom afsade han sig derföre äfven alla ki- rurgiska operationer, såsom varande under hans värdighet. Vi kunna här ej närmare ingå på de stridigheter som härefter under århundraden fortforo mellan läkare och kirur- ger, och hvaraf närmaste följden var ett allt djupare förfall af kirurgin, som råkade i händerna på råa, vinningslystna em- piriker, hvilka reste land och rike ikring, såsom bråckskärare, stensnidare, starrstickare o. s. v. Deras anseende sjönk här- under allt mer och mer, så att t. ex. ännu i 16:de seklet en badare eller barberare i Tyskland ej ens ansågs ”Zänftig” (skråmessig). Ingen handtverkare tog en sådans slägting i lära, och dock voro dylika badare ofta de enda läkarne i flere af Tysklands städer. Att Kejsar Wenceslaus år 1406 genom ett särskildt privilegium förklarade dem för ärliga, hjelpte föga. I förbigående sagdt, var ej heller läkarnes anseende den tiden just lysande, så omtalar t. ex. Saxo Grammaticus att då Kung Gram okänd ville bivista ett bröllop, tog han sina sämsta kläder på sig, satte sig på den nedersta platsen och utgaf sig för läkare. Allt sedan 6:te århundradet hade äfven munkarne sys- selsatt sig med medicin och kirurgi, dock mera som ett kär- lekens verk, än med någon vetenskaplig bearbetning af den- samma. Deras medel bestodo mest i böner, vigvatten och un- dergörande reliquier. Blef patienten frisk utbasunades det till ära för klostret och dess skyddspatron; lyckades kuren ej, hette det att försynen pålagt patienten sjukdomen såsom straff för hans begångna synder, alldeles som Aesculapii prester på sin tid, och månget katolskt kloster än i våra dagar gör. Redan i 12:te seklet förbjödos likväl munkarne att be- fatta sig med kirurgi; och ungefär samtidigt vägrade äfven Universitetet i Paris att i sin medicinska fakultet upptaga den, som ej förut afsvor sig sysslandet med kirurgiska operatio- ner. Då nu härtill ännu liköppningar voro belagda med kyr- kans bann, var det sjelffallet att kännedomen om sjukdomar- nes beskaffenhet och säte inom kroppen ej kunde göra några framsteg. 129 Först i medlet af 16:de århundradet bragte de stora ana- tomerne Bonetus, Fabricius och Aquapendente, Borelli, Rol- fink, Gassendi, Mariotte och sednare Brisseau, Heister, Mery m. fl. åter den gamla Hippokratiska sanningen i dagen, i det de visade att starren ej var någon nybildning, utan en för- dunkling af linsen. Långt in uppå 17-hundratalet förfäktades dock den Galeniska läran af en mängd äldre praktici. Så utgaf t. ex. THOMAS Wo0oLHOUSE ett arbete (Dissertationes de eataracta et glautomate contra Brissei, Antonii et Heisteri. Francof.) 1719 deri bland annat påstås, att fördunkling af kry- stall-linsen vore en obotlig sjukdom, och något helt annat än verklig starr. År 1722 uppträder ännu DEIDIER, professor i Montpellier, i Journal de Scavants till Woolhouse's försvar. Sedan 150 år veta vi således först hvaruti starrens vä- sende består. Angående linsens finare byggnad hafva sednare tiders mikroskopiska undersökningar visat, att densamma ej består af en homogen massa, utan är sammansatt af öfver hvaran- dra i bestämd ordning liggande fina rör eller fibrer, som ut- vexa både framåt och bakåt från vid linsens rand liggande eeller. Dessa rörs ändar, åtskiljda sinsemellan af ett tunnt lager ägghvitehaltig vätska, bilda på främre linsytan en figur liknande ett upp- och nedvändt y (AX), på dess bakre deremot ett i motsatt riktning stående (Y). Denna figur kallas lins- stjerna. Linsen med sina rör och sin stjerna ligger inneslu- ten inom en glasklar kapsel, hvars främre, inre sida är be- klädd med de små celler från hvilka linsrören vid randen af linsen utvexa. Alltefter som olika delar af linsen grumlas, uppstå olika modifikationer af starr. Fördunklas någon del af kapseln upp- kommer en kapsel-starr, angripas åter sjelfva linsrören af sjuk- ” domen få vi antingen en kortikal starr eller ock en kärnstarr, alltefter som de ytliga lagren eller sjelfva kärnan blifvit oge- nomskinlig. Äfven mellanliggande lager kunna förändras och bilda då en eller flere dunkla ringar kring den klara kärnan, s. k. lagerstarr (Schiehtstaar, Cataracte zonulaire). TI flertalet fall är linskapseln klar men linsrören grumlade. 11 130 I afseende på consistensen erbjuder starren likaledes o- lika nyanceringar. Linsrören kunna upplösas till en hvit mjölk- aktig vätska (Morgagnis starr); de kunna antaga en grötig konsistens, eller skrumpna ihop till en hornartad gulbrun mas- sa. Der de olika lagren visa olika konsistens är kärnan all- tid hårdare än de ytliga lagren. Äfven färgen varierar mycket, från rent hvit, genom grått, gulbrunt, brunt ända till i det närmaste rent svart. I sistnämnde fall är det oftast nästan omöjligt att med blotta ögat kunna urskilja om en fördunklad lins förekommer el- ler ej; Så oväsendtligt än allt detta möjligen kan synas för den som blott ytligt betraktar saken, är det likväl af yttersta vigt för den praktiska ögonläkaren att på förhand med säkerhet kunna bestämma såväl storleken som konsistensen af starren hos den patient, som anförtror sig i hans vård, i det ett häri begånget misstag lätt kan vålla förlust af ögat. Omöjlighe- ten att med fordna tiders bristfälliga diagnostiska medel för- skaffa sig tillräcklig insigt och erfarenhet häri, har utan tvif- vel varit orsaken till mången operations olyckliga utgång. Ända till början af innevarande århundrade förstod man ej att betjena sig af något medel till vidgande af pupillen. Först år 1800 publicerade HimLry i Göttinger gel. Anzeigen sin upptäckt att pupillen vidgas af Hyoseyamus och Bella- donna, samt förordade bruket häraf såväl vid undersökningar som botande af ögonsjukdomar. Ehuru Himly's upptäckt sked- de sjelfständigt och oberoende af andra, har man likväl se- dermera funnit att redan en trettio år förut hithörande iakt- tagelser blifvit gjorda af VAN SwIETEN och REIMARUS. Denne som märkt att tillfälligtvis i ögat stänkt Belladonna-saft vid- gade pupillen, yttrar t. o. m. redan den tanken, att Belladon- na kunde vara nyttig vid starr-extraktion (Daries, Diss. de Atropa Belladonna. Lips. 1776). Äran att verkligen hafva infört den i praktiken tillkommer dock ej honom, såsom Ber- lin i sin kommentar till svenska Farmakopén förmodar, utan LoperR. Allmännare blef bruket af medlet likväl först genom Himly, såsom nyss nämndes. 131 Men ”intet nytt under solen”; år 1818 framdrog WALL- ROTH ett ställe ur Plinius (Hist. Nat. XXV, 92), som märkvär- digt nog visar att de gamla icke allenast känt bruket af pu- pillen dilaterande medel, utan äfven användt dem vid ned- tryckning af starr. Den planta, hvars saft härtill begagna- des, kallar Plinius Anagallis, men då den växt som numera bär detta namn ej utöfvar något inflytande på pupillen, var Plinius troligen vilseledd, såframt ej någon annan växt på hans tid betecknades med samma namn. Deri torde väl äf- ven orsaken få sökas, att medlet för så lång tid åter råkade i glömska. De substanser och preparat, som tjena till att vidga pu- pillen, sammanfattas under den gemensamma benämningen Mydriatica. De beredas alla från växtfamiljen Solanacea, bland hvilka åter Belladonnan verkar kraftigast. Efter det GEIGER och HESSE, samt nästan samtidigt MEn år 1833 upp- täckt och afskiljt den verksamma principen i Belladonnan, Åtropinet, har denna utträngt de förut brukliga infusionerna och extrakten af nämnde växter. Atropinet verkar likväl ej lika starkt på alla djur. På menniskor yttrar det isynnerhet i ungdomen, en stark inverkan, äfvenså på hundar och kat- tor, mindre på kaniner, ännu ganska märkbart på grodor, men deremot nästan alls ej på fiskar. Den utomordentliga fördel detta medel erbjuder vid un- dersökningar af bakom pupillen belägna partier är sjelffallen. Före upptäckten häraf försökte man att betjena sig af den måttliga vidgning pupillen antar, då ögat beskuggas, hvarvid dock fördelen i det närmaste åter utjemnades af den minska- de ljusqvantiteten. År 1823 hade PURKINJE funnit att man från ett på sidan om ögat ställdt ljus kunde observera en spegelbild icke alle- nast på hornhinnan utan äfven på såväl främre som bakre linskapseln. Detta experiment försökte SAnson 1837 att till- godogöra, för igenkännandet af grumlingar uti linssystemet. Dock bevisade sig den 'ingeniösa idén opraktisk, alldenstund så utbildade fördunklingar, att en återspegling af en ljuslåga ej mera sker, vanligen redan synas för blotta ögat. Endast 132 för att konstatera närvaro eller frånvaro af linsen, eller af en svart starr, ägde experimentet användbarhet. Först långt sednare kom man på att medelst sned belys- ning undersöka ögat. Metoden består helt enkelt deri, att från en på sidan om patienten stående lampa medelst ett kon- vexglas koncentrera ljusstrålarne på den punkt af ögat som man för tillfället vill undersöka; alldeles på samma sätt som man medelst ett solglas koncentrerar solstrålarne på den punkt man vill antända. Sålunda blir det möjligt att medelst på- fallande ljus undersöka icke allena ögats ytliga delar, utan äfven linsens kärna och t. o. m. dess bakre kapsel. Höjden af fulländning uppnådde ändtligen undersöknin- gen genom Helmholtz odödliga upptäckt af ögonspegeln år 1850. Genom detta instrument kan man nemligen upplysa det inre af ett lefvande öga, så att t. o. m. de minsta detal- jer i dess botten noggrannt kunna observeras. Föreningen af dessa tre medel: atropin, sned belys- ning och ögonspegel, tillåta oss numera icke allenast att re- dan i sin början igenkänna en starr, utan ock att bestämma dess storlek, och medelbart äfven dess konsistens. Som allmän regel gäller visserligen att starr hos barn och personer under 25 års ålder vanligen är mjuk; dock lem- na oss färgnyancerne en vida säkrare ledning. Är starrens färg t. ex. blåaktigt hvit eller grå, kunna vi sluta till att den är af mjuk konsistens, visar den deremot en gulaktig eller gulbrun färg, hafva vi skäl att antaga den vara hård. Bör- jar den med breda blågråa strimmor motsvarande linsens stjer- na, blir den mjuk, hård åter om strimmorna äro smala och hvita. Krithvita fläckar på linskapseln tyda tillika på sjuk- liga förändringar i åderhinnan o. s. v. — Der uti en för öf- rigt mjuk starr en hård kärna förekommer, kan densamma på sin gulbruna färg tydligt igenom de ytliga lagren upptäckas medelst sned belysning. — Emedan hård starr, sådan den förekommer hos äldre personer, alltid utgår från linsens kär- na, se dylika patienter i början bättre i skymning och mulet väder. Orsaken härtill är den, att pupillen vid svagare ljus vidgar sig och sålunda låter strålarne intränga i ögat på si- 133 dorna om den fördunklade linskärnan. För bedömande af allt detta fordras dock stor både erfarenhet och vana. I afseende på orsaksmomenterne måste man såväl i teo- retiskt som praktiskt hänseende skilja mellan starr uppkom- men af yttre inverkan (sårnader, stötar ete.), och dylik för- orsakad af inre orsaker. Såras nemligen linskapseln t. ex. genom en i ögat in- trängande nålspets, knallhattsskärfva eller annan fremmande kropp, så att vattnet i främre kammaren kommer i beröring med linssubstansen, så grumlas denna sednare, sväller till och kan till och med i bästa fall helt och hållet upplösas och uppsugas. Sker detta åter ej fullständigt, qvarblifva de oge- nomskinliga linsresterna i form af starr bakom pupillen. Li- kaså kunna stötar och slag mot ögat förorsaka fördunkling af linsen, äfven utan att direkte såra densamma. Den celebra franska kirurgen VELPEAU framhåller såsom ett ofta inträffan- de orsaksmoment champagnekorkar, som med fart slagit mot ögat. I de flesta fall deremot uppkommer starr utan att nå- gon yttre anledning dertill kan uppvisas. De gamlas åsigt att sjukdomen 1 dylika fall vore att betrakta som en följd af dåliga vätskor, fanns snart alltför allmän för att kunna tjena till någon egentlig förklaring. Så alldeles ogrundad var lik- väl ej denna åsigt. Sednaste tiders anatomisk-pathologiska forskningar leda nemligen å ena sidan till det resultat, att starr i allmänhet alltid uppstår sekundärt såsom en följd af sjukdomar i åderhinnans främre del, derifrån linsen hemtar sitt näringsmaterial; å den andra åter till att s. k. dyskrasier (eller dåliga vätskor) såsom gikt, rheumatism, syphilis m. fl. kunna framkalla sjukliga processer i åderhinnan och sålunda medelbart äfven starr. Starr inträffar äfven ofta efter andra i blodets sammansättning ingripande orsaksmomenter såsom starka blodförluster, dålig och otillräcklig föda eller deprime- rande sinnesrörelser. Möjligt nog att den svåra hungersnöd vårt land under sednaste år genomgått, skulle kunna lemna vigtiga bidrag till starrens pathogenes, blott noggranna obser- vationer kunde anställas. Efter en svår epidemi af dragsjuka 134 observerade t. ex. D:r MEJErR i Siebenbärgen år 1857 ett o- vanligt talrikt förekommande af starr. Ett längesedan bekant faktum är att sockersjuka i hög grad disponerar för starr. Sannolikt ligger härvid orsaken i den stora vattenförlust krop- pen jemte sockerafgången lider af, såsom KUNDE's bekanta ex- periment på grodor visar. Lägger man nemligen en lefvande groda i salt- eller sockerlösning, eller sprutar man dylika kon- centrerade lösningar under dess hud, så blir linsen grumlig, i det nämnde lösningar upptaga vatten ur djurets blod. Brin- gar man grodan derpå i vatten, så att blodet åter får upp- taga sin tillbörliga qvantitet deraf, klarnar linsen ånyo. — Lätt uppkommer äfven starr hos personer hvars ögon äro ut- satta för stark hetta, såsom hos eldare på ångbåtar, arbetare vid gjutverk, masugnar o. s. v. Slutligen äro gamla perso- ner i allmänhet mera benägna för starr, emedan hos dem, till följe af naturens ordning, ämnesvexeln inom kroppen är i af- tagande, Alltefter olika inverkande orsaker behöfver äfven star- ren till sin fullständiga utbildning, eller som man i dagligt tal kallar det ”mognad”, från några dagar ända till flere år. Efter att sålunda hafva redogjort för de olika slagen af starr och dess orsaker, återstår ännu att i allmänna drag fram- ställa sättet att bota densamma. Den naturliga obenägenheten hos patienter att underkasta sig en operation så länge någon annan möjlighet ännu före- finnes, gjorde att läkarne en lång tid bortåt försökte att ge- nom diverse invärtes medel bota starr. Utom en stor mängd högst vidskepliga medel, användes vanligen kräksalt, qvieck- silfverpreeparater, narkotiea, laxermedel, åderlåtningar 0. s. Vv. Härigenom erhållna lyckliga kurer omtalas visserligen från äldre tider, men dessa bero utan tvifvel på misstag, i det man, till följe af bristande diagnostiska hjelpmedel, togo an- dra sjukdomar i ögat för starr. Sedån en fyratio år tillbaka har man redan uppgifvit allt hopp om att på annan än ope- ratif väg kunna uträtta något. Med anledning af den galvaniska strömmens sönderde- lande inverkan på kemiska sammansättningar, kom den out- 135 tröttliga forskaren och befordraren af galvanismens använd- ning som therapeutiskt medel, vår landsman CRrUsELL, år 1840 på den idén att medelst galvanism försöka att upplösa starr. Ehuru de af honom anställda experimenten ieke ledde till nå- got resultat, finna vi dock ännu år 1864 i Frankrike försök gjorda att medelst galvanism åtminstone fördröja starrens ut- bildning; dock med ganska tvifvelaktig påföljd. Alla dessa medel hafva derför fått lemna rum för ope- rationen, såsom det enda tillförlitliga hjelpmedlet. Likasom starren är en af de längst bekanta sjukdoms- former, gå äfven starroperationernas anor långt in i de my- thiska perioderna. Enligt en gammal saga skola menniskorna nemligen lärt sig att operera starr af getterna, som då de ledo deraf stucko sig med ett hvasst strå i ögat, så att den grumliga vätskan som, enligt de gamlas tro, hindrade synen, fick utflyta genom såret. . Starroperationerna sönderfalla i afseende på sin grund- princip i hufvudsakligen tre väsendtligen olika metoder, nem- ligen: 1:o. Depressionsmetoden, hvarvid starren genom en i ögat införd nål, lossas och bortskjutes från pupillar-öppningen. 2:0. Suctionsmetoden, som går ut på att genom ett i ögat infördt rörformigt instrument, utsuga starren, och 3:0. Extractionsmetoden, eller sättet att genom en i ögat gjord öppning utdraga densamma. | Enligt Historiografen HEcKER skall depressionen, som väl är den äldsta af nämnde metoder, redan hafva utförts på Hip- pokrates tider. Alexandrinska skolan åter skall hafva lärt sig metoden från Asien. Under medeltiden spelade den en stor roll i Orienten och det moriska Spanien, derifrån kon- sten spriddes till det öfriga Europa af kringvandrande råa ki- rurger. Att likväl äfven bildade läkare i Spanien sysselsatte sig med ögonoperationer, synes af ett nyligen i detta lands litteratur funnen anteckning, att Kung Don Juan af Arrago- nien d. 12 Sept. 1468 med lycklig utgång blifvit opererad för starr på begge ögonen af ABIABAR, Rabiner från Lerida, be- römd läkare, kirurg och astrolog. (Ullersperger: Arch. f 136 Ophth. Bd XI.) Jemte depressionen, ehuru vida vägnar min- dre ofta, begagnade de moriska läkarne äfven Suctionsmeto- den. Hvarifrån denna sednare ledde sitt ursprung var man länge osäker om, till dess den i fjol aflidne berömde franska ögonläkaren SIiCHEL uti en på Pariser bibliotheket befintlig ara- bisk handskrift af IsA BEN ALI, ögonläkare i Bagdad på 9:de århundradet, fann en beskrifning på metoden, jemte en af- bildning af det dertill brukade instrumentet, som här benäm- nes den Chorasanska nålen. Från detta ställe jemfördt med andra hos Rhazes och Avicenna, sluter BSiehel till att utsug- ningsmetoden sannolikt härstämmar från Persien. Såsom de första, hvilka ej allenast föreslagit utan äfven utfört extractionen, uppgifvas ANTYLLUS och LATYRION i första arhundradet efter Christus. De genomskuro hornhinnan på tvären, och utdrogo med -tillhjelp af en nål starren genom pu- pillen och det gjorda såret. Denna råa metod fann doek inga efterföljare, utan förklarades tvärtom alltför farlig och af Aven- z0oar t. o. m. för outförbar. Först i början af 1700-talet fin- ner man åter ett spår till extraction i det SAINT Yves och PE- TIT efter misslyckad depression voro nödsakade att genom en snitt i hornhinnan aflägsna en i främre kammaren framfallen starr. Detsamma hände äfven JACQUES DAVIEL, som, uppmun- trad genom den lyckliga utgången, år 1747 proklamerade ex- tractionen såsom metod, ieke blott för att aflägena i främre kammaren framfallna linsstycken, utan för att i allmänhet o- perera starr, Honom tillkommer derföre också äran af infö- randet af denna, numera alla andra undanträngande opera- tionsmetod. Af nämnde tre metoder är det klart att suctionsmeto- den, som i alla tider varit den minst använda, blott i det spe- ceiella fall, då starren är helt och hållet eller i det närmaste flytande, kan hafva någon möjlighet för sig att lyckas. Det oaktadt har operationen icke blott under medeltiden, utan äf- ven ännu i sednaste tider här och der försökts, samt t. o. m. ansetts och utgifvits för splitterny upptäckt. Så publicerade t. ex. år 1847 Laugier i Paris sättet att medelst en liten sug- pump utsuga starr, som en af honom gjord ny uppfinning, 137 och ännu i fjol omtalas från England medelst suctionsmetod opererade starrar. Någon framtid har operationen emellertid ej, utan är redan längesedan ersatt af mindre farliga och säk- rare metoder. Ehuru depressionen numera öfverskridit sin kulminations punkt, och dess anseende befinnes i starkt aftagande, har den dock ända till allra sednaste tider haft att glädja sig åt både talrika och celebra försvarare, som med stor talang och energi sökt framhålla dess företräden och förtjenster. Oaktadt der- före redan i början af detta århundrade extraktionen vunnit ett afgjordt och välförtjent företräde inom södra Tyskland hufvudsakligast genom förtjensten hos BEER, den första inne- hafvaren af en special lärostol i ophthalmologi, sedermera äf- ven genom JAEGER och andra af Wienerskolans utmärkta lä- rare, fortfor likväl depressionen att företrädesvis användas inom norra Tyskland, der åter Himly, Ruete, m. fl. hade sin verksamhet. Först sedan något årtionde tillbaka har också der genom den nyare Berlinerskolans inflytande extractionen upptagits som allmän metod. Om man undantager Paris, der två de förnämsta ögon- klinikerne innehafvas af Tyskar, synes inom Frankrike de- pressionen allt fortfarande idkas med förkärlek. Så berättar t. ex. D:r MANNHARDT nyligen från Konstantinopel, att de tal- rikt derstädes förekommande starrpatienterna ännu nästan ute- slutande vända sig till empiriker, bland hvilka åter en gam- mal turk åtnjuter det största förtroendet. Han emottager sina patienter, sittande i ett café, der han äfven opererar dem, genom att med en silfvernål nedtrycka starren. Patienten får derefter begifva sig hem och sköta sig efter eget behag. Ett lyckligt resultat erhålles väl sällan, utan gå de flesta ögon inom kort under stark värk förlorade. Bättre resultat erhålla likväl ej heller, tillägger D:r M., de inom Konstantinopel prak- tiserande med Pariser-diplom och instrumenter försedda Le- vantiska läkarne, som likaledes fortfarande deprimera. I all- mänhet bedrifves ännu i Orienten starrstickningen flerstädes i sin urgamla form. Till och med i Wien kan man ännu då och då få se en hjelpsökande patient från Donaufurstendö- 138 mena uppträda, på hvilken starren medelst en hagtornstagg blifvit nedtryckt af någon klok gumma i hans hemland: Alltför vidlyftigt och tröttande skulle det blifva att ingå på beskrifning af de olika slag af nålar, man begagnade till utförande af depressionen, äfvensom att omtala de olika sätt på hvilka man, medelst den genom hornhinnan eller ögonhvi- tan införda nålen sköt starren bort från pupillen, och in uti glasvätskan. Vi öfvergå derföre nu till extractionsmetoden. Liksom fallet varit med de tlesta andra operationer, var äfven extraetionen i sin begynnelse mycket komplicerad och beroende af en mängd olika instrumenter. Daviels första o- perationer utfördes nemligen sålunda, att han instack en på flatan böjd lancett vid nedre randen af hornhinnan nedifrån uppåt. Den sålunda uppkomna snitten förstorade han åt beg- ge sidor med en på spetsen trubbig, men på sidorna hvass knif, och derpå ytterligare ännu åt hvardera sidan med två på ytan böjda saxar, en för yttre och en för inre sidan af ögat. Den härigenom bildade lappen upplyftades med en egen härtill konstruerad spatel, hvarefter under den upplyfta- de lappen linskapseln genom pupillen sönderskars med en starrnål. Sedan vägen sålunda blifvit öppnad, uttrycktes lin- sen medelst två på nedre ögonlocket applicerade finger. Qvar- stadnade stycken af linsen uti ögat, så försökte han att utta- ga dem med en liten silfverslef, som ännu i dag benämnes Daviel's sked. Daviel förenklade redan sjelf sednare sin metod, men ännu mer skedde det såväl genom flere af hans samtida, som närmaste efterföljare, af hvilka nästan hvar och en begagna- de sig af någon egen modifikation och egna af honom ut- tänkta instrument. Bland den tidens förnämsta kringresande okulister, som utöfvade extractionen, må nämnas den seder- mera i Frankrike baroniserade WENTZELL d. ä., och den på sin tid besjungne och nästan som en halfeud betraktade en- gelsmannen TAYLOR. Denne sistnämnde var för öfrigt en af de största charlataner som någonsin existerat. I London for han vanligen ikring i en vagn fullmålad med ögon och prun- kande med devisen: qui visum dat, dat vitam. En devis, 139 som 1 förbigående nämndt, ännu en af de förnämsta i Paris praktiserande ögonläkarne för i sitt sigill. Under tidernas lopp hade man emellertid kommit till följande förenklade metod. Efter det pupillen blifvit starkt utvidgad med atropin, instacks en med hvass spets försedd, mot basen bredare, triangelformig knif på ena sidan af horn- hinnan tvärsigenom främre kammaren, parallelt med iris, så att spetsen åter utträngde genom motsatta randen af hornhin- nan. Genom att vidare framskjuta den mot basen allt bre- dare knifven, genomskars hornhinnan i sin periferi, så att en lapp innefattande hälften eller litet mera af hornhinnan, upp- kom. Genom det sålunda gjorda såret infördes en liten hake eller knif, hvarmed genom pupillen främre linskapseln sön- derskars. Härefter uthjelptes medelst lindrigt tryck och Da- viel'ska skeden linsen ur ögat. — Efter verkställd operation slöts ögat medelst mouche-plåster, charpi och bindel på 4 å 6 dagar, under hvilken tid patienten orörlig måste ligga på rygg, på det att sårkanterna ej måtte rubbas utan läkningen ostördt försiggå. Sedan åtgick i medeltal ännu vanligen en 3 då 4 veckor innan patienten kunde utskrifvas. Ofta nog hände det emellertid att kanterna af det stora såret ej jemnt och väl hopvexte; att ett stort ärr som hin- drade ljusets inträde i ögat uppstod, eller t. o. m. i värsta fall att hela hornhinnan genom inflammation och suppuration förstördes, hvarigenom ögat gick förloradt. Till följe af den retning iris var utsatt för, såväl genom de införda instrumen- ten, som genom den utträngande starren uppstod -likaledes i ögats inre delar ofta en ögat förstörande inflammation. Un- der sjelfva operationen kunde dessutom lätt, äfven utan ope- ratörens förvållande, en större eller mindre del af ögats inne- håll utflyta genom det stora, gapande såret. Allt detta gjorde att mången operatör fortfarande höll sig till depressionen, som erfordrade mycket mindre kirurgisk färdighet och vana. Orsaken hvarför depressionen numera likväl öfvergifvits, ligger hufvudsakligast deri att man, oak- tadt alla försök, dock ej kunnat bortresonnera det faktum, det . den i glasvätskan nedtryckta linsen fortfarande der agerar 140 som en fremmande kropp, och förr eller sednare ger anled- ning till en smygande inflammation, hvarigenom slutligen syn- förmågan ohjelpligen går förlorad. Exempel härpå hafva vi beklagligen flere äfven här i Finland, der ända till sednaste år depressionen så godt som uteslutande blifvit gjord. På ett utomordentligt tillfredsställande sätt har man ändt- ligen under sednaste, på vigtiga ophthalmologiska upptäckter så rika, decennium lyckats att öfvervinna nyssnämnda olä- genheter vid extraktionen. — I stället för att förlägga såret i hornhinnan, förlade man det enligt Jakobsson's föredöme i randen af ögonhvitan, i en kärlrikare textur än hornhinnans. Följden häraf var en lättare och säkrare läkningsprocess, och ett ärr, som ej ingrep på den genomskinliga hornhinnan. Man lärde sig att undvika krossningen och retningen af iris, genom att ur densamma utklippa ett sektorslikt stycke, hvar- igenom icke blott fri genomgång för starren vanns, utan af- gifver en dylik utklippning äfven ett af de kraftigaste medel vi känna emot inflammationer i åderhinnan i sin helhet, så- som von Grefe i sitt epokgörande arbete öfver botandet af svart starr först visat. Genom införandet af dessa begge för- bättringar erhölls visserligen redan en märkbar förbättring i operationsresultaterna; dock återstod ännu det stora gapande såret, med detsamma åtföljande faror och olägenheter. Äf- ven detta har det numera lyckats v. Grefe, att genom infö- randet af sin nya s. k. modifierade linearextraction, reducera till minsta möjliga dimensioner. Första beskrifningen på denna metod lemnade v. Grefe i sitt Archiv år 1865, och har densamma sedan dess under- gått diverse minutiösa detaljförbättringar. Metoden utmärker sig framför de förut brukliga derigenom, att medelst en liten subtil knif, hvars spetsiga och skarpa bett är 1!/, svensk tum långt och blott en knapp linie bredt, en nästan lineär snitt lägges så att dess midt tangerar öfre delen af hornhinnan. Genom detta sår utklippes sedan iris, och sönderrifves främre linskapseln som vanligt. I stället för att likväl som förut brukligt var, och äfven v. Grefe i början gjorde vid denna sin nya metod, medelst i ögat införda instrumenter utdraga 141 starren, aflägsnas densamma numera enligt regeln blott genom tryck på nedre delen af hornhinnan med en glatt kautsehuks- sked. Om så behöfves, kan utträdet ännu lättas genom att med en elastisk spatel nedtrycka öfre sårkanten. All onödig införsel i ögat af tractionsinstrumenter blir sålunda öfverflö- dig. Kanterna af det nästan lineära, 8 å 10 mm. långa så- ret, lägga sig väl åt och klibba vanligen redan inom 12 tim- mar ihop. I nödfall kan man derföre redan på andra dagen låta patienten sitta litet upp i sin säng, och sålunda mildra det långvariga orörliga läget på rygg, som isynnerhet för äl- dre personer vanligen är högst pinsamt. I medeltal är läk- ningsprocessen fulländad redan på 14 dagar. Som ett bevis på att operationen vunnit icke blott i sä- kerhet, utan äfven i elegans och humanitet, utbeder jag mig att till sist få framlägga en beskrifning på huru ännu CaASAA- MATA, Hofokulist i Dresden i slutet af 1700 och början af 1800- talet, opererade. Patienterne underkastades först en flere vec- kors sträng förberedelsekur, medelst diet, pungermedei och förnämligast förtärande af gråsuggor i honing, ett under me- deltiden högt värderadt läkemedel. För att utföra sjelfva o- perationen satte sig Casaamata på ett bord framför hvilket tre stolar voro ställde. På den mellersta af dessa placerades patienten, på de båda andra satte operatören sina fötter. — Beer, som beskrifvit tillgången, tillägger: Patienten bäfvar och darrar för tillrustningarne, utbryter i lof och pris, och fram- söker för säkerhets skull ännu några Louisdor ur fickan. — Härpå ställer sig en assistent bakom patienten, fattar hans hufvud och upplyfter med en trubbig hake öfre ögonlocket; det nedre deremot hålles orörligt genom en böjd silfverplåt vid hvars nedre rand med en ked en vigt är fästad. Sjelfva ögat fixeras af operatören med det i venstra handen hållna Pamard'ska spjutet, hvars en linie långa spets instickes i ögon- hvitan, under det snitten i hornhinnan utföres med en temme- ligen klumpig triangelformig knif. Högra armbogen stödes härvid på knäet. Bättre än allt detta visar likväl operationsstatistiken li- nearextractionens öfverlägsenhet. Utom den redan nämnda 142 kortare och lättare konvalescensen, finner man nemligen för- lusten vid vanlig lappsnitt ofta utgöra 10 å 12 procent, under det att densamma vid linearextraction nedgår till 2 å 3 proc. Af de lyckade fallen åter räknar man 92 å 93 proc. med en synskärpa öfver !/,,, d. v. s. sådan att patienten på 6 å 8 tum kan läsa medelgrof stil. Dessa resultat gäller dock endast vana ögonläkare. Helt annorlunda gestaltar sig förhållandet, der operationerna ej ut- föras af specialister, såsom fallet ännu är hos oss. Under de fyra åren 1856—59 finnas t. ex. på landets samtliga lasarett intagna 41 starrpatienter. Af dessa finnas blott 8 utskrifna under rubriken ”friska”. Antaga vi nu äfven att dessa alla fått så mycken synförmåga att de kunnat läsa, så utgör de- ras antal likväl blott knappa 20 proc., i stället för ungefär 90 proe., som man a priori kunnat hafva haft skäl att vänta! Men, invänder man, då linsen i ögat tjenar till att åter- förena de från ett yttre föremål utgående strålarne till en motsvarande bild på näthinnan, och sålunda betingar det qva- litativa seendet, måste ju synförmågan, efter det linsen bort- tagits, blifva mycket ofullständig. Detta är ganska rigtigt, och just derföre måste äfven personer, som blifvit opererade för starr, alltid, då ett skarpare seende erfordras, begagna sig af glasögon, som ersätta strålbrytningen i linsen. Före slutet af 13-hundratalet, då glasögonen uppfunnos, var det således ej möjligt för en starrpatient, om operationen äfven lyckats aldrig så väl, att återfå den grad af synförmåga att han skulle kunnat läsa och skrifva, eller i allmänhet utföra något finare arbete. 143 Förteckning öfver de skrifter som blifvit till Finska Ve- tenskaps-Societeten förärade ifrån den 1 Juni 1868 ull den 18 Maj 1869. (Upprättad af A. MOBERG.) Kejs. Alexanders-Universitetet i Finland. Universitets-bibliothekets i Helsingfors Aeccessions-katalog I. 1866—1867. Finska Läkare-Sällskapet. Handlingar B. X 4. Suomalaisen kirjallisuuden Seura. W. Piätz'in yleisen historian oppikirja. 2:n painos. I. Luonnon-kirja Z. Topeliukselta, 4:s painos. Historiallinen Arkisto, II. Novelli-kirjasto 1869. I-—IV. Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica. Notiser. Ny serie H. VI. Manufaktur-Direktionen i Finland. Årsberättelse för åren 1861—1865. Juridiska Föreningen i Finland. Tidskrift. Årg. 20 I”Academie imp. des sciences de S:t Petersbourg. Bulletin T. XIII 1—5: Mémoires VII:e Série T. XI 17, 18, XII, XIII 1—6. Jdannacka 'T. XII, XIV, XV 1. Mélanges physiques et chimiques T. VII 4, 5. 144 Mélanges biologiques T. VI 5, 6. Mélanges greco-romains T. III 1. Mélanges mathematiques et astronomiques T. IV 2. Sanskrit-Wörterbuch von O. Böhtlingk u. BR. Roth. T. V 38—40. Taranathe de doctrine Buddhice in India propagatione nar- ratio. Context. tibetieum ed. A. Schiefner. Das Evangelium Matthäi in den Dialeet der kondisehen Wo- » gulen ibersetzt von G. Popov. Das Evangelium Matthäi (kap. 1—10) in den Dialect der ob- dorskischen Ostjaken ibersetzt von P. Wologodski. Ilytemectsie Ba C&Bep'b ä BOCTOKT Cuöupn ÅA. Mussenaop- oa. 4. II OrtA. 5. ÄneBaoKkb nocasanaro noxoaa CtTee. Batopis ka Poccin a Aun1OMaTUFecKkaAa NepenucKa Toro Bpemenn (1581 —1582) u34asD M. Kosas4oBO9Yb. OTtT4eT: o 10:omTv npacyxasaenig garpaab C'pacsa YBaposa. Marepiaabi 448 BoBoii mcTopia KasBkazsa cr 1722 no 1803 roa I. PT. BytkoBsa 4. I-II. Bibliotheca Livonize historiea. Systematisches Verzeiehniss der Quellen und Hälfsmittel zur Geschichte Estlands, Livlands u. Kurlands von Dr. E, Winckelmann. H. 1. Das kaiserl. Nikolai-Central-Observatorium zu Pulkova. Tabulze auxiliares ad transitus per planum primum verticale reducendos inservientes, ed. O. Struve. Untersuchungen iber die Constitution der Atmosphäre und die Strahlenbrechung in derselben (2:te Abh.) von H. Gyl- dén. Beobachtungen des grossen Kometen von 1861 von O. Struve. Die kaiserl. Universität zu Dorpat. Indices Scholarum ann. 1868. Personal der kais. Universität 1868 Sem. 1, 2. Zuwachs der Universitäts-Bibliothek 1867. Das mineralogisehe Cabinet der kaiserl. Universität Dorpat. Nachtrag I. 145 Versuch einer kritisehen Dogmengeschichte der Grundrente von E. Berens. 23 st. akad. dissertationer. La Société imp. des Naturalistes de Moscou. Bulletin 1867 N:o 4, 1868 N:o 2. Mockoeckoe Mamemamauueckoe o6wecmeo. Martematuaecrii Cöopeurr T. II 3. Kongl. Svenska Akademien. Handlingar D. 29—42. Kongl. Vetenskaps-Societeten i Upsala. Nova Acta Ser. III:e Vol. VI 2. Kongl. Universitetet i Upsala. Årsskrift. Årg. 1866, 1867. Kongl. Carolinska Universitetet i Lund. Årsskrift år 1867. Lunds Universitets andra secularfest Maj 1868. Lunds Universitets-Bibliotheks Accessions-katalog 1867. Byrån för Sveriges geologiska undersökning. Bidrag till kännedomen om Sveriges qvartära bildningar (jem- te Atlas) af A. Erdmann, Statistiska Central-Byrån i Sverige. Bidrag till Sveriges officiela statistik K) Helso- och sjukvår- den II. 1866. K. Norske Frederiks-Universitetet, den physiografiske Forening och Videnskabs-Selskabet i Christiania. Forhandlinger i Videnskabs-Selskabet i Christiania År 1867 och register till årg. 1858—1867. Nyt Magasin for Naturvidenskaberne B. XV 3, 4. 12 146 Det k. Norske Frederiks-Universitets Aarsberetning for 1867. Index Scholarum 1868. Beretning om Bodsfeengslets virksomhed 1867. Meteorologiske Iagttagelser paa Christiania Observatorium 1867. Mémoires pour servir å la connaissance des Crinoides vivants par M. Sars, Traité élementaire des fonctions elliptiques par O. J. Broch. 2 Fasc. Kong, Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhamn. Kongel. Danske Videnskabernas Selskabs Skrifter. Femte Rekke. Naturvidensk. og Mathem. Afdel. B.: VI. — Histor. og Philos. Afdel. B. III I. Oversigt over det k. Danske Vidensk.-Selskabs Forhandlinger Aar 1865—1867 (4). Die kais. Leopoldino-Carolinische deutsche Akademie. Verhandlungen Tom. XXXIV. Das Germanische Nationalmuseum, Jahresbericht XIV, 1867. Anzeiger fir Kunde der deutschen Vorzeit XV, 1868. Die kön. Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Monatsbericht 1868 Jan.—Apr., Juni—December, 1869 Jan., Febr. Die kön. Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttingen. Abhandlungen B. XIII. Nachrichten 1867, 1368. Pie kön. physikaliseh-ökonomische Gesellschaft zu Königsberg. Sehriften B. VIII, 1867. Die naturforschende Gesellschaft zu Halle. Abhandlungen T. X 3, 4. 147 Die oberlausitzisehe Gesellschaft der Wissenschaften. Neues Lausitzisehes Magazin B. XLIV 2, 3. Die kön. sächsische Gesellschaft der Wissenschaften zu Leipzig. Abhandlungen. Phil.-histor. Classe B. V 4, 5. Berichte iber die Verhandlungen. Phil.-histor. Classe 1867 PER-B6E L: Preisschriften v. der färstl. Jablonowskischen Gesellschaft XIII. Die medic.-naturwissenschaftliche Gesellschaft zu Jena. Jenaische Zeitschrift B. IV. Die kön. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Abhandlungen. Der philos.-philol. Classe B. XI 2. — Der hi- stor. Classe B. X 3. Sitzungsberichte 1868 I 4, II 1—4. Almanach 1867. Ueber die Theorien der Ernährung der thierischen Organis- men, von C. Voit. Ueber die sogenannte Leukothea in der Glyptothek, von H. Brunn. Pollichia, ein wissenschaftl. Verein der Rheinpfalz. 25:r—27:r Jahresbericht 1866—1868. Die kaiserl. Akademie der Wissenschaften in Wien. Denkschriften. Philos.-histor. Classe B. XII, XVII. — Ma- them.-naturwissensch. Classe B. XXI, XXVII, XXVIII. Sitzungsberichte. Philos.-histor. Classe B. LVI 3, LVII 1—3, LVIII 1, 2. — Mathem.-naturwissensch. Classe I Abth. B. LVI 2—5, LVII 1—3, II Abth. LVI 3—5, LVII 1—3. | Almanach XVIII Jahrg. 1868. Fontes rerum Austriacarum. Oesterreichisehe Geschichtsquel- len II Abth. 3:r Band. 148 Die k. k. geographische Gesellschaft in Wien. Mittheilungen. Neue Folge 1863. Die k. k. geologische Reichsanstalt in Wien, Abhandlungen, B. I—IV 38. Jahrbuch, Jahrg. I, III, IX—XVIII 1, 2, 4, XIX 1. (Mit Ge- neralregister der ersten zehn Bände.) Verhandlungen Jahrg. 1867, 1868 (1—10, 14—18), 1869 (1—5). Uebersicht der Resultate mineral. Forschungen in den Jahren 1844—1852 von G. A. Kenngott. Naturwissenschaftliche Abhandlungen gesamm. u. herausgeg. von W. Haidinger. B. IIL—IV. Berichte iäber die Mittheilungen von Freunden der Naturwis- senschaften in Wien gesamm. u. herausgeg. v. W. Hai- dinger. B. I—VII. Katalog der Bibliothek der k. k. Hof-Mineralien-Cabinets in Wien von P. Partsch. Die kön. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften in Prag. Abhandlungen. Sechster Folge B. I. Das naturhistorische Landesmuseum von Kärnthen. Jahrbuch H. VIII. Jahrg. XV, XVI 1866, 1867. Der historische Verein får Steiermark. Mittheilungen H. XVI. Beiträge zur Kunde steiermärk. Geschichtsquellen. Jahrg. V. La Société de Physique et d'Histoire naturelle de Genéve. Mémoires T. XVIII 2, XIX 1, 2. I”Aecademia reale delle scienze di Torino. Memorie Serie seconda T. XXIV. Atti Vol. III 1—38. Cataloge delle Leoneidi o stelle meteoriche del periode di No- vembre 1867 dal A. Dorna. 149 I”Académie des sciences de Paris. Comptes rendus hebdomadaires T. LXIV, LXVII, LXVIII 1—19. I”Academie imp. des sciences, belles lettres et arts de Lyon. Mémoires, Nouv. Série. Classe des sciences T. XVI. La Société Linnéenne de Lyon. Annales année 1867. La Société des sciences physiques et naturelles de Bordeaux. Memoires T. V 1—3. I Académie royale des sciences, des lettres et des beaux-arts de Belgique. Annuaire année 1868. Mémoires eouronnés et mémoires des savants étrangers Tom. XNXKXIII. L'0bservatoire royal de Bruxelles. Annales meteorologiques par A, Quetelet. Ann. I. La Société royale des sciences de Liége. Mémoires 2:de Série T. II. De koninkl. Akademie van Wetenschappen te Amsterdam. Verhandelingen (Afd. Natuurkunde) D. XI. Verslagen en Meddeelingen. Afdeel. Natuurkunde 2 Reeks D. II. — Afd. Letterkunde D. X, XI. Jaarboek 1866, 1867. Processen-Verbaal van de Vergaderingen 1866, 1867, 1868 Jan.—Apr. Exeunte Octobri ad filiolum, carmen A. H. A. Ekker. The Smithsonian Institution. Contributions to knowledge V. XV. Annual Report 1866. 150 Occultations visible in the United States during the years 1850—1852 computed by J. Downes. Review of American Birds P. I by Sp. F. Baird. Catalogue of North American Birds, by Sp. F. Baird. 1858. Bibliography of North American Conchology previous to the year 1860 — by W. G. Binney. P. II. Smithsonian report on the construction of Catalogues of libra- ries and of a general Catalogue. List of public libraries, institutions and societies in the Uni- ted States and British provinces of North America, by NYSE SIÖHee St On ligation of the Funis by A. F. A. King. The Journal of Prison disciplin and philanthropy N:s 6, 7. The Pennsylvania system of separate confinement explained and defended. Report of the Commissioner of Agriculture for the year 1866. Monthly report of the Departement of Agriculture for the year 1866, 1867. Hints on public Architeetur by Rob. Dale Owen. 1849. The Academy of natural sciences of Philadelphia. Proceedings 1867. The Boston Society of natural history. Boston Journal of naturalhistory Vol. VII. Proceedings Vol. XI (7—30). Memoirs Vol. I 3. Condition and doings of the Society 1867, 1868. Annual Vol. I. The Lyceum of naturalbistory of New-York. Annals Vol. VIII 15—-17. The California Academy of natural sciences. Proceedings Vol. III 4. Memoirs Vol. I 2. The Essex Institute of Salem. Proceedings Vol. V 5, 6. Enskilda. Astronomische Beobachtungen auf der Sternwarte zu Bonn, von FJ W. A. Argelander: VB. VIS Nara E Af för- fattaren. Symbole sirenologicee ed. J. Fr. Brandt. Fase. II, II. — Af författaren. Jexcukonb anctoi a npuksasnoi Matematnora B. 4. By- HarxoBCcCKUMP II. I (A-D.) — Taösanbi cmepnocta a Bapoaonmacesenia B. HH. BynarkoBckKaro. — Yno- TpeÖsenie TaOsnLNb CMepnocTA A Hapoaonacesenia B. Å. BynakoBcecKaro. — Åf författaren. The Publie-Ledger-Building, Philadelphia, by G. W. Childs (med en fotografi). — Af författaren. Om Finmarkens geologie, af Tellef Dahll. — Åf författaren. Catalogue of official reports upon geologiceal surveys of the United states and British provinces P. I, II. — Af J. Dana. Nachtrag zur Abhandlung: ”Entwickelung des Produkts einer Potenz des Radius Vectors”, von P. A. Hansen. — Nachtrag zur Abhandlung: ”Geodätisehe Untersuchun- gen” von P. A. Hansen. — Theorie der Eingriffe ge- zabnter Räder in einander, von P. A. Hansen. — Ta- feln der Egeria von P. A. Hansen. — Von der Me- thode der kleinsten Quadrate im Allgemeinen und in ih- rer Anwendung auf die Geodäsie, von P. A. Hansen. — Fortgesetzte geodätisehe Untersuchungen bestehend in zehn Supplementen zur Abhandlung: ”Von der Methode der kleinsten Quadrate ete.?, von P. A. Hansen. — Gegenbericht an die permanente Commission der Euro- päisehen Gradmessung, von P. A. Hansen. — Af för- fattaren. Liden geognostisk Veiviser paa Bornholm, ved M. Jesper- sen. — En skitse af Sorthat kulverk paa Bornholm, af M. Jespersen. — Bidrag til Bornholms Geoteknik af 152 M. Jespersen. — Phosphoriten paa Verdensudstillingen 1867, af M. Jespersen. — Af författaren. Ueber das Ausströmen von Dampf und Luft aus Gefässmiän- dungen und iber die Dimensionen der gebräuchlichen Sicherheitsventile, von R. Kolster. — Af författaren. Lärokurs i Arabiska språket till universitets-ungdomens tjenst, af W. Lagus. — Af författaren. Neue Daten iiber den Todestag von Adolph von Schlagint- weit, nebst Bemerkungen iäber mussälmån'sche Zeitrech- nung von H. v. Schlagintweit-Sakänlänski. — Af författaren. Essai sur la Metaphysique des Forces inhérentes å P'essence de la matiere et Introduction å une nouvelle theorie ato- mo-dynamique, par A. Schyanoff. 2:me edition, — Af författaren. Experiments on Itacolumite (Articulite), by Ch. Wetherill. — Åf författaren. lg — br pärt tr A d a > 4 TER ” 3 N Os KEYS Ra 4 ft NN ADA medd N ARR rese - rmne sn vs - g > rad + Pr y mn es yr + ” i ANAR - 2 fed . a de LR dÅ JR In Sod Rö Ar a WP Fa FSA PRE rt erprg-tey sporer HD Ra : Fra oo prstat/BHA DAT rrn6 I re /